I brytningen mellan bondesamhället och det mer moderna samhälle som var på väg att växa fram förstod folkbildarna värdet i att försöka få berättelserna upptecknade. Samtidigt var de, kanske genom sitt byte av samhällsklass, ofta osäkra på hur de skulle förhålla sig till det de hörde.
Först med att systematiskt samla in folklore från det svenska området i Finland var Oskar Rancken (1824–1895), lektor i historia och geografi vid läroverken i Vasa. Han skapade ett stort privatarkiv som han före sin död donerade till Vasa lyceum.
En annan var Gabriel Nikander (1884–1959), professor i nordisk kulturhistoria och etnologi vid Åbo Akademi. Liksom många andra i sin kulturkrets klagade han på att ”misstron mot främlingen, som efterforskar folktrons relikter, är synnerligen stor”: För Åbolands del trodde han att det berodde på ”att folkbildningen endast har kommit halvvägs mot i Nyland”.
Odo Sandelin, en elev till Rancken, fann att ”ostuderadt och oupplyst folk har en besynnerlig benägenhet att sätta tilltro till en hel hop underliga, oftast otänkbara och förnuftslösa historier och de ihågkomma dem så beundransvärdt väl.”
”Dessa sitta de sedan om vinterkvällarna vid spiselelden och berätta åt sina barn, som sedan med sin rika, lifliga fantasi oppfatta dem mycket mer förunderliga än de i sjelfva verket berättats. Så fortgår det från generation till generation, alltid med små förändringar och tillsatser vid berättandet.”
Odo Sandelin gladde sig åt en stigande folkbildning:
”Så till exempel i Kronoby kommun. Här finns numera högst få traditioner från länge sedan svunna dar. Kronoby är också i intellektuellt hänseende en af landets främsta socknar. Endast af gammalt folk får man höra dessa sägner; de unga tro dem ej och göra endast spe af dem.”
Centrum för de trollberättelser som Camilla Asplund Ingemark analyserar är Vörå. Här var Jacob Tegengren (1875–1956) en nyckelperson. Han var författare och bankman och hade i yngre år varit folkhögskolerektor i Närpes. Inspirerade av honom lämnade eleverna i Vörå folkhögskola 1922 en samling upptecknade berättelser till Svenska Litteratursällskapet.
En framgångsrik upptecknare var vöråbon Mårten Thors (1862–1922). Han visste tydligen hur han skulle få människor att öppna sig:
”Vöråbon är förbehållsam, reserverad mot främlingen och ytterst rädd för att komma i tidningarna. Efter längre bekantskap och förtroligt umgänge blir han något meddelsammare. Dock berättar han högst ogärna under arbetstid. Söndagseftermiddagen är den lämpligaste tiden, och man kan då göra en rätt god skörd, om man lyckats ta honom på rätta sättet.”
Janne Thurman (1866–1931), uppvuxen i Nykarleby, disponent för Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad, grundare av den blivande staden Grankulla, med mera, skrev 1891, att den som önskade höra prov på allmogens urgamla folkdiktning ”måste begifva sig till civilisationens utmarker, till trakter hvarest ånghvisslans gälla ljud ej ännu bortdrifvit sjö- och skogsjungfrun, gastar och andra spöken.”
”På sådana ställen är man ännu i tillfälle att få höra våra från hedenhös bevarade valllåtar skalla genom dalen och att se folket samladt på söndagseftermiddagen till vitter sagoskämtan. Lyckas man tillvinna sig allmogemannens förtroende, kan man få taga plats i hans krets och anteckna mången åldrig sägen, som täljes vid dylika tillfällen.”
Genom åren har en stor del av de upptecknade berättelserna publicerats av Svenska Litteratursällskapet.
