För inte så länge sedan fanns varken mobiler, dataspel och sociala medier. Hur i all världen kunde man fördriva tiden då?
En äldre generation kan berätta om hur man samlades kring tv:n, med början på 1950-talet, eller ännu tidigare runt radion, som i sin första variant började nå in hemmen på 1920-talet.
Före det var människor hänvisade till fantasin och företagsamheten hos sig själva och sin omgivning. Ett vanligt socialt medium var att sitta framför brasan och gissa gåtor.
Här intill finns 21 exempel på hur gåtorna kunde låta i norra svenska Österbotten. De är säkert svårare att svara på för oss i dag än för våra fränder på farfarsfars och mormorsmors tid.
Dels för att gåtorna så tydligt hör hemma i en jordbruksmiljö som i stort sett alla då var förtrogna med. En kittel på glöden eller en gris i en kätte är för många i dag något exotiskt i en annan värld.
Antagligen har vi i dag också tappat en del av den associationsförmåga som naturligt grodde i en värld där både de fysiska tingen, djuren och människorna omkring en hade ett funktionellt samband.
De tidiga folklivsforskarna, ofta stadsbor, kunde inte undgå att fångas av charmen och kreativiteten i de olika typer av gåtgissning och annan förströelse som de mötte, när de sökte ursprungligheten i livet på landet.
Deras uppteckningar publicerades i en mängd utgåvor, ofta impregnerade med försök till analyser. I regel sågs gåtorna och andra alster som uttryck för den egna folkstammens livskraft och fick därför också en ideologisk funktion.
Ett återkommande inslag var sexuella antydningar, vilket bland annat framhålls av språkforskaren och folkloristen Vilhelm Eliel Viktorinus Wessman, som utgav många av de finlandssvenska gåtorna.
”Pojkarna kunde vara finurliga: en stor del gåtor leda nämligen tankarna på ’något annat’, som bringar flickorna att rodna och fnittra”, konstaterar Wessman, med tillägget att ”kvinnorna äro lika dristiga som männen i att framställa ’oanständiga’ gåtor.”
Gåtorna utformades enligt en mycket bred repertoar, och även formen för gåtorna varierade i oändlighet. Vissa har inget självklart svar, vissa har drag av rebus, vissa är rena ordlekar. Många riktar sin udd mot präster och annan överhet.
De exempel som ges här är bara en liten spillra av det stora urval som finns i den utgåva ”Gåtor” som Wessman redigerade (utgiven 1949 av Svenska Litteratursällskapet i serien Finlands Svenska Folkdiktning).
Nyligen gjordes Svenska Litteratursällskapets omfattande samling av folkdiktning tillgänglig på nätet, https://folkdiktning.sls.fi.
Det behöver påpekas att återgivningen av dialekten i sagorna för det mesta ska tas med en stor nypa salt. Dels för att våra vanliga tecken i alfabetet kommer till korta inför de oändliga nyanserna i dialekterna, dels för att upptecknarna inte så ofta själva behärskade den dialekt de återgav.
I exemplen här har vår medarbetare, språkforskaren Peter Slotte hyfsat stavningen för att den mer korrekt ska återspegla verkligheten.
Det kan också påpekas att många av gåtorna finns dokumenterade på många olika orter i lite olika varianter. De som utvalts här är alltså sällan unika för orten i fråga.
1 Va ä he såm ä mitt milla varmt å ka:lt?(Esse, Nykarleby)
2 Hästn sta:r i stalli me rompo på ta:tji.(Maxmo, Oravais)
3 Svartan hö:nå på rö: ägga.(Nedervetil)
4 Langstaka stjärt far i bjärji åsta värp.(Purmo, Nykarleby)
5 I föus foll me rö: koddor, å in svartan åks kåmber å tjö:r u:t döm varinda ein.(Öja)
6 Follt å: tjöt å blo:d åm da:in, å gapar såm i tråll åm nattin.(Munsala, Vörå)
7 Sku:tär fyri å smälldär ett.(Pedersöre)
8 Bru:n i kråppi å vi:t i tåppi å pilar ondi fälldn å djär gått i kråppi.(Terjärv)
9 I klo:t sat fast på in staka, staka sat fast i in klomp. Från klompi va di fy:ra grein, två vi:sa innåt å två: u:tåt, men åvanåpå klo:ti väkst in sko:g tär e vandra små: bässa.(Terjärv)
10 Håli ha:r e, hå:ri ha:r e, vå:tt kåmbär u:r e, stsinni slaprar ivi e.(Kronoby)
11 Fy:rfo:t sat på tri:fo:t å knaga på einfo:t (ett ben). Så kåm två:fo:t såm slo: fy:fo:t me femmfo:t i hovo.(Oravais)
12 Lodi lodi lätta håppa i in tjätta, tå an fo:r ti: var an lodi såm i få:r, å tå an kåm ta:n, så hadd an int i strå:d.(Kronoby, Esse)
13 Ly:där Gu:d bå natt å da: å aldär va:l sa:li.(Nykarleby)
14 Hondra å:rs gambel gobbe å nattgambel hövå.(Nedervetil)
15 Längär än all mann å lä:gär än grässtrå:di.(Munsala)
16 Va ta:r do heldär: he som gli:ar (glimmar) på stein eldär he såm skådar jinom jässgå:ln?(Nykarleby)
17 I ondäli dju:r fo:r djinom vår by:. He hadd tri: hövo å två: silar, åtta fo:t å fy:ra hä:lar.(Kronoby)
18 In svarta hond sta:r i skå:pi å stjälldär å vil ha ma:t. Jo meir a få:r, jo meir vil a ha:.(Purmo)
19 Två: kvinnor var i ein gå:l, å så hadd var ein bå:ni sett me: si. Hor mang va di?(Esse, Purmo)
20 Hor mang kalvrompor ska di vara förn di räkkär från jo:le ti himiln?(Purmo, Nykarleby)
21 Va tykkär do betär åmm: haratjyti eldär få:rtjyti?(Larsmo)
Svar på gåtorna:
1 Fönstret. 2 Spisen och röken ur skorstenen. 3 Kaffepannan på glöden. 4 Brödet sätts i ugnen med spaden. 5 Kolen sopas med ugnskvasten ut ur ugnen. 6 Skodonen. 7 Vävstolen.
8 Ölet som jäser under fällen. 9 Människokroppen med huvudet, halsen, bålen, de fyra lemmarna, håret och lössen. 10 Gråtande öga. 11 En hund sitter på en trebent pall och gnager på ett ben, människan kommer in och slår hunden i huvudet med handen. 12 Lövkärven, som kastas över kättbalken åt fåren. 13 Vindflöjeln. 14 En snötäckt stubbe.
15 Landsvägen. 16 Ormen glimmar på stenen och oxen tittar genom gärdsgården. 17 Två ryttare på en häst. 18 Prästen i predikstolen. 19 Tre: mormor, mor och dotter. 20 Bara en, om den är tillräckligt lång. 21 Harkött, för man vet vad man har, men inte vad man får; det har man, fårkött får man.
