Hösten 1994 hade Gunilla Norrlin fyllt 30 år, blivit sambo och flyttat hem till Kvimo, den by i Maxmo där hon vuxit upp. Tidigare hade hon både hunnit utbilda sig till bagare i Jakobstad och bo i Nykarleby en tid.
”Här i Kvimo fanns ju inga arbeten, så jag tänkte att jag börjar jobba själv”, berättar Gunilla som inledde bageriverksamheten hemma i källaren.
Idén visade sig hålla, och några år senare flyttade verksamheten till den lokal i Kvimo där den ännu äger rum. Så många andra likheter från den tiden finns inte. Då var det ett helt vanligt hembageri med några anställda, men någon gång dök den franska chokladtårtan upp i sortimentet.
”Jag har alltid tyckt om att söka efter recept och prova nya grejer, och den här tårtan blev mer och mer populär.”
2014 bestämde Gunilla sig för att byta inriktning och ge chokladen all tänkbar tid. Sedan dess arbetar hon åter ensam i bageriet.
”Beslutet hängde ihop med att jag var trött på arbetstiderna också. Ska man leverera färskt bröd, blir det lätt att man jobbar dag och natt, vardag som helg. Är man chokladbagare, behöver det man levererar inte vara pinfärskt och man kan ha vanliga arbetsdagar.”
Fortfarande dominerar den franska chokladtårtan i bageriet med 80 procent av produktionen, men för att arbetet inte ska bli alltför enahanda har Gunilla Norrlin nu börjat också med chokladpraliner.
”Det fanns en spänning i att göra något som ingen annan gör häromkring. Inspirationen till en pralinsort kan komma varifrån som helst. Jag kan läsa om en paj, ett småbröd eller en tårta och tänka att man skulle kunna göra om det i form av en pralin.”
Tillverkningen innehöll i början en hel del utmaningar.
”Man blir aldrig fullärd när man jobbar med det här. När jag började var det svårt att få till den rätta glansen. Nu jobbar jag mycket med att få rätt konsistens på fyllningen. Som det är nu ska pralinerna ätas inom tre veckor efter tillverkning, men med ingredienser i rätt proportion kan hållbarheten vara flera månader. Jag vill lära mig att baka på det sättet utan konserveringsmedel.”
Frukter och bär till fyllningarna är lokalproducerade så långt möjligt. I fråga om chokladen håller sig Gunilla Norrlin till ett schweiziskt märke som hon köper i partihandeln.
”De har bra inställning till kakaobönderna och stöder inget barnarbete”.
Gunilla Norrlin har förstås funderat på chokladens roll i livet.
”Det ska vara en njutning. Man ska känna sig nöjd när man har ätit. Jag ser pralinerna som konstverk och blir inte ledsen för att de förbrukas och äts upp. Sorgen ligger i om ingen äter dem.”
”Om man äter bra choklad, alltså med bara kakaomassa, socker och vanilj, så är det inte onyttigt. Det är värre när man börjar blanda i palmolja och andra sötningsmedel.”
Gunillas tårtor och praliner, som säljs under varumärket GN Chocolates, har i dag en rad återförsäljare runtom i Österbotten, mest matbutiker. Dessutom kan man handla i bageriet och sedan några månader finns också en webbshop.
”En framtidsdröm är att flytta verksamheten närmare riksåttan. Vi får se om eller när det blir av. Det handlar om att våga.”
