Samhället Reine i Moskenes kommun på Lofoten. Från Moskenes kan man ännu med båt ta sig ut till öarna Værøy och Røst, till vilka en fast telegrafiförbindelse upprättades redan 1906.
Dieter Meyrl/Getty Images

Här föddes mobiltelefonin

Inget går så snabbt som radiovågor. Det förklarar att den här miljön, längst ute på Lofoten, blev platsen för den allra första fasta civila radiotelegrafiförbindelsen i världen, för 115 år sedan. Samma miljö skulle 63 år senare, en het junidag 1969, bli födelseorten även för ett annat pionjärskap baserat på radiovågor: den moderna mobiltelefonin. Här berättas varför det var just i Norden som den teknologi utvecklades som förändrat världen kanske mer än något annat.
Hur djärvt det var är svårt att förstå i dag: radiotelefoner var ett klassiskt spionverktyg.

En tropiskt het dag midsommarveckan 1969 är en samling nordiska ingenjörer samlade i Kabelvåg, Lofoten. Som sista punkt på mötet fattas ett beslut, som kommer att förändra världen kanske mer än något annat.

Platsen är Vågans folkhögskola, där de ledande tjänstemännen i de nordiska televerken samlats till den trettiofjärde nordiska telekonferensen. Det är fråga om trettio herrar – nio från Sverige, sju från Norge, sex vardera från Finland och Danmark och två från Island.

Konferensen äger rum den 24–27 juni 1969, vilket här norr om polcirkeln betyder att solen skiner praktfullt dygnet runt. Normalt är herrarna strikt klädda i kostym och slips, men en värmebölja råder, fotografier visar seminariedeltagarna i bar överkropp när de under en paus i programmet med uppenbar förtjusning ägnar sig åt fiske.

De skandinaviska teleförvaltningarna hade börjat träffas till konferenser 1917, medan första världskriget fortfarande pågick. Telekonferenser arrangerades sedan vartannat år, ibland oftare. Finland började delta 1924. I konferenserna utbytte teleförvaltningarnas chefer erfarenheter om tekniska och administrativa lösningar, fattade beslut om de nordiska telefon- och telegrafkommunikationerna och diskuterade internationella frågor.

Att konferensen lagts just i Kabelvåg kan verka ologiskt. Först gällde det för deltagarna att ta sig till Bodø på det norska fastlandet – vilket i och för sig gick relativt enkelt tack vare en nyinrättad flyglinje från Oslo. Men sedan återstod sex timmar med Hurtigruten innan man var framme i Svolvær, Lofotens ’huvudstad’, som gränsar till Kabelvåg.

Vid sidan av ambitionen att lära känna olika nordiska miljöer, och gärna då exotiska platser, finns emellertid ett branschskäl: Lofotens ställning som pionjärområde för tele- och radiokommunikation. Den första fasta civila radiotelegrafiförbindelsen i världen togs i bruk här – mellan Røst och Værøy – redan 1906. Ett givet utflyktsmål för konferensdeltagarna är radiostationen i fiskeläget Henningsvær, som under hela århundradet har varit en knutpunkt för kommunikationerna på Lofoten.

Att just Lofoten sett detta pionjärskap förklaras med torskfisket, som gett den viktigaste försörjningen i norra Norge. När torsken går till, gäller det att få ut besked om detta så fort det bara går, och inget går så fort som radiovågor.

På 1960-talet har den norska ”Fiskeradion” utvecklats till det viktigaste kommunikationsmedlet i Norges havsområden. På havet utanför Lofoten kan man räkna tusentals fiskebåtar, som håller kontakt med varandra och med hamnarna genom kortvågsradio. Det är ett stort folknöje att lyssna på fiskeradion och följa hur de olika fiskelagen tävlar med varandra. Man passar i sändningarna också på att hälsa till familj och vänner. Det har utvecklats olika kodspråk, för att man ska kunna informera varandra utan att alla förstår.

 


På väg ut på fiske i Lofoten. ”Man kunde räkna till tusentals fiskebåtar, som höll kontakt med varandra och hamnarna genom kortvågsradio, den så kallade Fiskeradion”, berättar Thomas Røjmyr på Lofotmuseet.
Bild: Lofotmuseet

 

Den nordiska telekonferensen pågick alltså under fyra dagar, och deltagarna stannade i Kabelvåg en hel vecka. Fråga efter fråga på den tjugosju punkter långa dagordningen betades av i kollegial stämning. Ett ämne som väckte mycket diskussion gällde de kommande tv-satelliterna. En annan fråga handlade om den ökande internationaliseringen, som tydliggjorde behovet av att teletjänsterna mellan länderna standardiserades.

När dagordningens sista punkt, ”Eventuellt”, kom upp bad Carl-Gösta Åsdal, teknikchef vid det svenska televerkets radioavdelning, om ordet. Han var noga förberedd. Åsdal beskrev det arbete med mobiltelefoni som var på gång i Sverige och nämnde att motsvarande arbete var aktuellt i övriga Norden. Han föreslog därför att de nordiska teleförvaltningarna skulle överväga gemensamma mobiltelefonlösningar. Ett par delegater hade förberetts på inspelet och instämde i förslaget. Ur protokollet:

 

”Från svensk sida upplystes att man nu skall börja arbetet med utveckling av nästa generation bilradio (mobiltelefon). Detta är ett långsiktigt arbete som knappast kan vara färdigt före slutet av 1970-talet. Då det skulle erbjuda stora fördelar om man kunde nå fram till en likartad offentlig landmobil tjänst i Norden, anses det värdefullt att man överlägger mellan länderna för att undersöka möjligheten av att komma fram till gemensamma systemlösningar.”