För oss i dag är det svårt att förstå hur djärvt förslaget var. I slutet av sextiotalet sågs radiotelefoni över gränserna allmänt som ett hot mot rikets säkerhet. Radiotelefoner var ett klassiskt spionverktyg. I Norge hade motståndsmän försedda med radioutrustning under kriget avrättats på stående fot när de upptäckts av de tyska ockupanterna. Att ta med sig en radiosändare över gränserna i Europa krävde särskilt tillstånd.
Konferensens beslut blev emellertid just det som Carl-Gösta Åsdal ville. En särskild nordisk arbetsgrupp skulle utses. Som vägledning gavs att gruppen snarast möjligt skulle undersöka förutsättningarna för standardisering av signalsystem för selektivanrop i existerande offentliga (manuella) mobiltelefontjänster.
Sannolikt var det inte många i församlingen i Kabelvåg som faktiskt tänkte sig ett radiosystem över gränserna. Något sådant förekom inte någonstans i världen.
”Protokollet talar bara om ’gemensamma systemlösningar’, vilket närmast leder tankarna till en standardisering. Men från arbetsgruppens första dag var den inställd på ett gemensamt system med fri trafik över gränserna”, berättar Thomas Haug, norrman som 1966 tog anställning i det svenska televerket. Senare skulle han bli ordförande för det nya mobiltelefoniprojektet, för eftervärlden känt som Nordisk Mobiltelefoni, NMT.
Idén om trådlös kommunikation är gammal, men de tidiga system som utvecklades liknade mycket litet vår tids mobiltelefoni. De terminaler som förmedlade radiosignalerna var för tunga för att kunna bäras omkring och var i regel inbyggda i bilar. Den fördel trådlös kommunikation gav drev ändå fram mängder av landmobila radiokommunikationssystem under 1940- och 1950-talen. Som första land i världen lanserade det holländska televerket 1949 ett offentligt radiotelefonsystem som täckte hela landet.
I Finland utvecklade många företag på sextio- och sjuttiotalen små kommunikationssystem för myndigheter som räddningsverket, polisen och statsjärnvägarna, men även för företagare och andra. Mest framgångsrikt var systemet Autoradiopuhelin (ARP), som lanserades av det finländska televerket 1971. Trots att systemet var dyrt att använda, krävde manuell förmedling av samtal och länge var av halvduplex-typ (signalerna kunde inte överföras och tas emot samtidigt), växte antalet abonnenter till som mest 35 000.
Den framgångssaga som inleddes på Lofoten är uttryckligen en nordisk sådan. Initiativet togs från svenskt håll, men både till sin idé och i sitt genomförande byggde den på prestigelöst samarbete mellan länderna. Avgörande var att NMT-arbetet i stort gick under radarn för den officiella politiken: det var ett utpräglat ingenjörsprojekt där avgörande faktorer var att systemet skulle bygga på ett helhetstänkande och den absolut senaste tekniken.
Till första ordförande för NMT-gruppen utsågs Håkan Bokstam, till sekreterare Thomas Haug, båda representanter för det svenska televerket. Första mötet, den 14–15 januari 1970, höll gruppen i Televerkets lokaler i Farsta utanför Stockholm. Finländsk deltagare i detta möte – som skulle komma att följas av ytterligare över etthundra – var E. Jalli från det som då ännu officiellt hette Post- och telegrafverket.
Det första för gruppen att ta fram var en gemensam nordisk radiofrekvens. Från svensk sida förespråkades 250 MHz-bandet, men det användes av Nato och var därför omöjligt för Danmark och Norge. I stället föreslog danskarna och norrmännen 450 MHz-bandet, men det var i Sverige reserverat av försvarsmakten för användning i beredskap och krig.
”Efter långa förhandlingar nådde vi en kompromiss. Det svenska försvaret accepterade att vi disponerade 450 MHz-bandet under fredstid”, berättar Thomas Haug.
