Officiellt sattes NMT-systemet i drift i Televerkets växelstation i Hammarby utanför Stockholm den 1 oktober 1981, i Norge den 10 november, i Danmark och Finland i januari respektive mars 1982. Försmädligt nog blev det första landet med NMT-telefoni ändå Saudiarabien, en vecka före Sverige. Detta skedde som del av en större affär som Ericsson gjorde med Saudiarabien.
Inledningsvis rådde brist på terminaler för NMT-telefoni. I Finland lanserade Mobira, ett samarbete mellan Nokia och Salora, mobila telefoner i tiokilosklassen. I Norge presenterade företaget Simonsen en rent norskproducerad mobiltelefon som var bärbar, vattentät och vägde sensationellt lite, bara sju kilo.
Snart växte dock framgången för NMT på ett sätt som inte ens de största optimisterna hade förutspått. Redan innan åttiotalet var slut hade Sverige 250 000 NMT-abonnenter och övriga Norden lika många. Som mest i mitten av nittiotalet var antalet NMT-användare omkring 50 miljoner i hela världen.
Den riktigt stora triumfen för NMT:s konstruktörer följde dock efter att systemet blivit känt för de stora teleoperatörerna i Europa. Redan 1971 hade NMT-gruppen frågat om det var realistiskt att få till stånd ett mobiltelefonsystem på europeisk basis. Slutsatsen då var att det skulle innebära stora svårigheter att nå enighet om radiofrekvenser, signaleringssystem och annat och att arbetet med ett europeiskt system måste ske ”mycket långsiktigt”.
Nu blev ändå uppenbart att branschkollegorna på kontinenten förstått att man i Norden skapat något banbrytande nytt. Kanske var höjdpunkten det evenemang som ett antal representanter för NMT bjöds till i London den 23 juni 1982. Som högt aktade hedersgäster fick de höra cheferna på British Telecom och France Telecom offentliggöra planerna på en gemensam brittiskfransk NMT-tjänst.
För Thomas Haugs del kom dagen för Londonbesöket att bli minnesvärd också av ett annat skäl. Samma dag beslöt i Wien nämligen CEPT, de europeiska teleoperatörernas samarbetsorganisation, att tillsätta en grupp för att studera framtidens paneuropeiska mobiltelefonisystem. Gruppen skulle heta Groupe Spécial Mobile, GSM, och Thomas Haug utsågs till dess ordförande.
”Jag visste ingenting om det och var heller inte tillfrågad. Men någon vid Londonmötet informerade mig om att jag samma dag hade utsetts till ordförande i en ny arbetsgrupp”, säger Thomas Haug.
Vägen från NMT till GSM är en historia av lika omvälvande betydelse som vägen från konferensen i Kabelvåg till NMT-lanseringen i Hammarby. GSM kan i korthet beskrivas som en digital version av NMT, och med GSM skulle för första gången skapas en teknisk världsstandard, en process där Nokia blev en av de stora vinnarna.
Om det berättas i nästa nummer av tidningen.
Intervjuerna med de i texten nämnda gjordes av artikelförfattaren åren 2007–2009. Östen Mäkitalo avled 2011, Laila Ohlgren 2014 och Matti Makkonen 2015.
