Det officiella beslutet att NMT skulle antas som en nordisk standard fattades av 1975 års nordiska telekonferens. Två år senare gick de nordiska televerken ut med offertförfrågningar gällande basstationer och växlar för det kommande NMT-systemet.
Nu uppstod det kanske svåraste hindret under hela NMT-processen. Den enda växel som Östen Mäkitalo och de ledande i NMT-gruppen kunde tänka sig för NMT-systemet benämndes AXE, konstruerad av bolaget Ellemtel, gemensamägt av det svenska televerket och Ericsson. AXE var skalbar och hade mer ”intelligens” (datakraft) än någon konkurrent. AXE skulle komma att bli en av de största framgångarna i telekomhistorien, men om det visste man 1977 ännu ingenting. Den allra första AXE-installationen hos kund skedde just det här året i telefonverket i Åbo.
”På Ericsson menade man att AXE var överdimensionerad för mobiltelefoni. Att anpassa AXE för NMT skulle dessutom innebära extrakostnader. De som hade hand om AXE var kungar på Ericsson och de kunde inte förstå varför systemet skulle användas för något så perifert som mobiltelefoni”, enligt Östen Mäkitalo.
Hindret övervanns genom beslutsamt ingripande av Tony Hagström, som precis tillträtt som generaldirektör för det svenska televerket. I ett möte med sina nordiska generaldirektörskolleger, bland dem den lika nytillträdde Pekka Tarjanne i Finland, kom man överens om att försöka lägga upphandlingen på de nordiska leverantörerna.
Ericsson kröp till korset först när Tony Hagström hotade att lägga den svenska beställningen hos ett japanskt bolag: ”Jag var ju ny som generaldirektör och på Ericsson var man kanske inte van vid ett så fränt språk från Televerkets ledning. Allt meningsutbyte var verbalt. Det finns inget skriftligt om detta.”
Det finländska televerket ställdes inför ett särskilt dilemma. Växelbeställningen hade redan hunnit gå till det japanska företaget NEC.
”Vi insåg dock att detta skulle ha skapat stora problem för Finlands position i det nordiska samarbetet, så beslutet blev till sist att följa de andra”, enligt Matti Makkonen, som arbetade med NMT-frågorna i många år. Formellt ordnades saken genom ett tillägg i kravspecifikationen som gjorde att NEC:s växel på grund av ”administrativa anpassningskostnader” (hallinnolliset sovituskustannukset) skulle ha blivit dyrare än Ericssons.
Thomas Haug beskriver NMT-arbetet som ”ett enastående exempel på internationellt samarbete utan nationell prestige. Det var däremot en massa häftiga diskussioner mellan representanter för olika grenar av teletekniken, men det är en annan historia.”
Det svenska televerket kunde ibland ha 10–15 medarbetare involverade i NMT-uppgifter, och det norska televerket 2–3. Televerken i Danmark och Finland hade inte egna radiolaboratorier, men delade på kostnaderna och tog sig an andra typer av uppdrag. Finland bidrog framför allt i fråga om datalösningarna.
”Den syn vi alla hade var att det var underordnat vem som tog kostnaderna. Det var också en fördel att arbetsspråket var skandinaviska, det vill säga svenska, norska och danska om vartannat. I början uttryckte en finsk medlem a strong opinion against Swedish och skrev ett notat där han föreslog att gruppen skulle övergå till engelska. Men i takt med att gruppen sammansvetsades överkoms språkproblemet”, berättar Thomas Haug.
En verklig prövning för hans egen del blev det storskaliga systemprov som de nordiska teleförvaltningarna lät utföra för NMT-systemet sommaren 1978. Haug hade strax innan övertagit ordförandeskapet för NMT efter att företrädaren Håkan Bokstam tragiskt omkommit i en trafikolycka.
Radiolaboratoriet vid det svenska televerket hade inför testet gjort i ordning ett experimentbygge på Djurgården i Stockholm. Tre basstationer och ett tiotal mobilstationer stod beredda. För styrenheten togs för första gången mikroprocessorer i bruk. Ett stort antal fältprov hade genomförts, många hade klagat på de mystiska bilarna som körde runt på Stockholms gator i samband med testerna.
”Budgetmedlen i projektet var förbrukade. Det sista planeringsmötet före testet hade vi lagt i Luleå, då den finländska teleförvaltningen hade infört restriktioner för utrikesresor. Vi löste det genom att hämta upp de finländska representanterna i Torneå”, berättar Thomas Haug.
”De fyra ländernas radiochefer ställde sig nu och började ringa upp folk. Det första samtalet gick fel. Likaså det andra och det tredje. Antingen gick samtalen överhuvudtaget inte fram eller så gick de till andra mottagare än de avsedda. Jag fick generad konstatera det var nödvändigt att avblåsa testet.”
Radiochefen på det finländska televerket, Keijo Toivola, steg upp, NMT-gruppen förberedde sig på en utskåpning. Men Toivola sade att han var säker på att gruppen hade gjort ett gediget arbete och tillade: ”Och vi som jobbat på laboratorier vet att om något kan gå galet vid sådana här tillfällen, så går det galet.”
Felet visade sig bero på att några av de norska kollegerna strax före testet hade hittat ett obetydligt fel och gått in och rättat till det, vilket visade sig påverka hela systemet. När systemet återställdes, fungerade det perfekt igen.
Men ännu återstod principiella problem att lösa. Det var föreskrivet att uppringningen i NMT skulle fungera på samma sätt som vid vanliga telefonsamtal. Man skulle lyfta på luren och sedan slå numret. Folk skulle känna igen sig. Men vid fältproven fungerade detta dåligt. Uppkopplingarna bröts hela tiden.
Saken togs om hand av Laila Ohlgren, som 1972 hade börjat på Televerkets radioutvecklingsavdelning:
”Det tog åtminstone femton sekunder att slå numret. Medan bilen rullade fram hann oftast något hus eller träd komma i vägen så att terminalen hamnade i radioskugga, vilket alltså gjorde att alla siffror i telefonnumret inte nådde fram.”
Pingsthelgen 1979, strax innan specifikationerna inför NMT-systemet skulle fastställas, löste Laila Ohlgren problemet. Det gällde att vända på proceduren, dvs. slå numret först och ringa upp sedan.
”Eftersom varje mobiltelefon skulle förses med en liten mikroprocessor, skulle man kunna låta telefonen lagra inmatningen av siffror och göra uppkopplingen först därefter. Jag tänkte att säkerheten i uppkopplingen i så fall borde öka. Dessutom kunde man utnyttja frekvenserna bättre genom att dyrbar kapacitet inte behövde förbrukas under själva nummertagningen.”
Ett snabbt utfört test under helgen med ett otal uppkopplingar under bilkörning i Stockholm bekräftade att Lailas lösning fungerade. För detta skulle hon senare få det prestigefyllda Polhemspriset.
I absolut sista stund, innan systemspecifikationerna slogs fast, ändrades det reserverade nummersystemet för NMT-abonnenterna i Sverige från femsiffrigt till sexsiffrigt. Det skulle ju kunna hända i framtiden att alla de 99 999 numren i den femsiffriga serien skulle komma till användning.
