Heikki Mäki-Tuuri öppnar dörren till sitt hem i Ylistaro och visar oss vidare genom tamburen till sin ateljé. Där har han under de senaste 40 åren vidareutvecklat sin karaktäristiska stil.
”Den här hör till mina senaste målningar”, säger han och visar upp en aktuell artikel i lokaltidningen Epari.
I nyhetsartikeln berättas om invigningen av tavlan Tulikaviokräätäri ja lihonut konduktööri, som numera pryder trapphuset i det nybyggda bostadshuset Jerikon Kräätäri i stadsdelen Jeriko i Seinäjoki. På tavlan ser man en skräddare som tar midjemått av en annan man, uppenbarligen konduktören som lagt på sig några kilon. Den kraftiga stilen, med klara färger och grovhuggna personer, är lätt att känna igen från tavlorna som står uppradade i ateljén.
”Det här var ett beställningsjobb från byggnadsbolaget Peab, som ville ha ett motiv med historisk anknytning till platsen. Jag målade med akryl på björkfanér. De har skyddat tavlan med en glasskiva så att den inte ska skadas när det kånkas möbler i samband med flyttningar”, berättar han.
Beställningsuppdragen är bara en liten del av hans arbete. Mest målar han utifrån egen inspiration. Han använder ofta händelser från sin personliga vardag som motiv.
”Vi hade en vattenskada i huset för ett par år sedan, då målade jag Vesivahinko I och II. Att måla är ett bra sätt för mig att i mina egna tankar vinna över en tråkig händelse.”
Heikki växte upp på landsbygden i Tuuri. Det var ingen självklarhet att han skulle bli konstnär. Att skriva och rita var roligast i skolan, och efter studenten från samskolan i Alavo sökte han sig till konstutbildning. Åren 1966–68 studerade han på Kankaanpään taidekoulu, därifrån drog han vidare till Helsingfors och Finlands Konstakademi.
”Jag trivdes bra i de konstnärliga kretsarna och arbetade bland annat på Sinebrychoffs konstmuseum. Visst funderade jag på att stanna i Helsingfors efter studierna, men levnadskostnaderna låg redan då på en helt annan nivå än i Österbotten.”
Han valde att lämna storstaden och flytta tillbaka till sina hemtrakter.
”Jag gifte mig och fick olika jobb som konstlärare. Jag har undervisat hela tiden vid sidan om mitt eget målande. Speciellt i början skulle det ha varit svårt att leva på försäljningen av tavlor. När jag var yngre hade jag också svårare att skiljas från mina verk.”
Han har hämtat mycket av sina motiv från den österbottniska landsbygden. Som framgår på bilderna här intill finns en underliggande humor i målningarna.
”Jag har Österbotten som grund och tar intryck utifrån. Intrycken kan komma via olika medier eller resor.”
Även Österbotten har på många plan förändrats genom åren. Heikkis tavlor har på ett eller annat sätt kommenterat samtiden, både lokalt och internationellt.
I samband med den stora flyktingvågen under hösten 2015 ökade antalet invånare med muslimska traditioner i många byar och städer runtom i Finland. Han ställer fram målningen Rukousmatto från 2016, där ett traditionellt österbottniskt hus står i bakgrunden, medan en man rullat ut sin bönematta på gräsmattan och ber.
”Ylistaro och Österbotten i stort har en stark religiös kristen tradition, och på senare år har människor med stark tro på en annan religion blivit vanligare här.”
Ett återkommande tema i hans målningar är rymdvarelserna. När Heikki var nio år upplevde han något som präglat hans liv och även hans konst.
”Jag och min bror var ute på åkern. På den tiden fick barn på landsbygden lov att delta i gårdens jordbruksbete.”
Ute på åkern fick bröderna Mäki-Tuuri gnugga sig ordentligt i ögonen.
”Vi såg flera ufon som rörde sig ovanför oss. Strax efteråt fick jag utslag på huden och sattes i karantän. Läkarna trodde att jag hade fått någon smittsam sjukdom, och jag tillbringade flera dagar på sjukhus.”
Heikki ger ingen förklaring till vad de såg, men tillsammans med sin bror har han funderat mycket på händelsen.
”Min bror, som är ett par år yngre än jag, var intresserad av olika sorters maskiner och han minns bättre hur farkosterna såg ut. Vi är eniga om att vi inte såg några rymdvarelser, bara rymdskepp.”
De rymdvarelser som återkommer i hans målningar är inspirerade av de bilder som spritts genom populärkultur från USA. Trots att han själv hamnade på sjukhus efter händelsen framställer han utomjordingarna som fredliga och hjälpsamma.
”När jag skulle lära mig att spela piano för ett antal år sedan, kändes det hopplöst och jag skulle ha behövt utomjordisk hjälp. Jag målade känslan i en tavla där jag sitter vid pianot och två utomjordingar står bredvid.”
Målandet är hans dagliga syssla, också när han fyllt 73 år och formellt är pensionär.
”Jag har förmånen att ha beviljats statens konstnärspension. Trots att den inte förpliktigar till någon produktion känns det ändå som att jag bör göra rätt för den. Arbetsmoralen från barndomshemmet sitter djupt i ryggraden”, säger Heikki Mäki-Tuuri.
