I kornas tjänst

”Djuren kontrolleras noggrannare än människan. Inte skriver vi upp varje gång vi tar en Panadol.”

Sommaren kom sent i år. Det är en torsdag förmiddag i slutet av augusti, med klarblå himmel och strålande sol. Alla har väntat på sol och värme, inte minst Österbottens jordbrukare. Anne-Maj och Mikael Österberg, som driver sitt jordbruk med mjölkgård i Kimo, har väntat, ibland förgäves, på att få hugga i och skörda sina spannmåls- och vallodlingar.

”Vi ligger ett par tre veckor efter med allt, jämfört med ett normalt år. I sommar har väderprognoserna dessutom slagit fel ovanligt ofta. När vi chansat och börjat slå gräs har det snart börjat regna.”

De har som vanligt inlett sitt arbete i ladugården klockan 6.30. Den här arbetsdagen började med att de välkomnade mjölkkon Gladiolas kalv till gården. Nedkomsten gick bra och en liten svartvit kvigkalv såg världens och som ska få namnet Orchidea.

”Vi har 80–90 kalvningar per år, så det är inte någon ovanlig händelse, men självklart måste vi hålla ett extra öga på varje ko som väntas kalva snart, så att allt går bra”, säger Mikael.

Vi går in i huset, Mikaels barndomshem. Redan i tamburen möts vi av traktorer med släp och olika jordbruksmaskiner i miniatyrskala. Det är minstingen Alexander, 7 år, som brukar köra med dem när han är hemma.

”Jag har hört att Mikael var likadan när han var i samma ålder. Det sitter i generna”, ler Anne-Maj när vi satt oss vid familjen Österbergs köksbord med kaffe och hembakat.

Alexander och hans äldre syster och Emilia, 11 år, har redan åkt till byskolan i Kimo. Evelina, 14 år, har åkt till Tegengrensskolan i Vörå.

”Alla våra tre barn är vana vid djur och hjälper till på gården med olika sysslor. Äldsta dottern har på senare tid ägnat mer tid åt skolarbete och sina hobbyer, men de två yngre är fortfarande med i ladugården ganska ofta”, berättar Mikael.

Robotmjölkning ger frihet
Mikael växte själv upp på gården och Anne-Maj hade en liknande uppväxtmiljö i Malax. Tillsammans tog de över jordbruket i Kimo år 2003.

”Jag visste vad jag gav mig in på när jag flyttade hit och blev jordbrukare. Å andra sidan är det inte mycket som är sig likt inom jordbruket när man jämför med hur det var för 15–20 år sedan.”

2007 byggde de en ny mjölkladugård, där korna går fritt och själva väljer när de går till mjölkroboten.

”Det innebar en stor investering när vi valde att bygga en ny modern ladugård med lösdrift och robotmjölkning, men det har också gett oss en flexiblare vardag.”

Det finns ändå en hel del arbeten i ladugården som utförs manuellt, sju dagar i veckan. Ensilaget körs dagligen ut med en minilastare, liggbåsen skrapas och strö och spån portioneras ut för hand.

”Mjölkproduktionen kan inte göras helautomatisk, när man prioriterar djurens välmående. Varje gång vi rör oss i ladugården har vi med oss djurögat och ser att alla har det bra”, berättar Anne-Maj.

Flexibiliteten innebär att Anne-Maj eller Mikael har möjlighet att delta i barnens hobbyaktiviteter. I sommar har döttrarna medverkat i sommarteaterpjäsen Lumpänglars väg som sattes upp i Kimo av Oravais teater. Sonen har spelat knattefotboll i Norrvalla FF. Hela familjen är aktiv i Oravais IF:s skidverksamhet.

”Den här sommaren har vi haft ovanligt mycket aktiviteter. Det sätter sina krav, eftersom vi också måste vara beredda att skörda när vädret tillåter. Under vinterhalvåret är det lättare att ta sig tid för barnens fritidsintressen”, säger Anne-Maj.

I början av juli åkte familjen några dagar till Åland för att hälsa på Anne-Majs bror och hans familj. Då fick avbytaren hoppa in och sköta det dagliga arbetet på gården.

”Vi kan ta ut 27 dagar per år och åka bort med gott samvete eftersom vi har en så bra avbytare som känner oss och vår gård. Det är en krävande uppgift, men han kan tekniken och har bra hand med djuren”, säger Anne-Maj.

På vintrarna brukar familjen åka till fjällen på en skidvecka. Vissa veckoslut vintertid präglas också av att barnen, främst Evelina och Emilia, deltar i skidtävlingar på andra orter.

”När vi planerar någon längre resa måste vi se till att det inte samtidigt väntas en kalvboom i ladugården.”

Byråkratin tynger
Det är ändå friheten i vardagen som Anne-Maj och Mikael uppskattar mest med sitt yrke.

”Nu när vi kommit in i systemet och vet hur vi ska planera vårt arbete och gårdens produktion, finns det också en stor frihet, säger Mikael.

”Vi försöker ständigt förbättra verksamheten och vi märker att arbetet ger resultat. Barnen kommer att få välja själva, men om de vill bli jordbrukare och fortsätta med gården, kommer vi att uppmuntra dem. Vi ser ljust på framtiden för jordbruksbranschen i Finland”, tillägger Anne-Maj.

De medger att det finns saker som ibland suger musten ur dem. Som byråkratin, den osäkra ekonomin och de tidiga morgnarna.

”Byråkratin kan kännas övermäktig ibland. Jag tror att utomstående har svårt att förstå omfattningen på det pappersarbete som krävs för att driva ett jordbruk. Det skulle nog kunna göras enklare med minst lika bra resultat”, tror Mikael.

Inom odlingsverksamheten ska exempelvis all användning av gödsel och bekämpningsmedel bokföras och rapporteras. Inom djurhållningen är övervakningen ännu striktare med kontinuerliga dokumentationskrav från både myndigheter och mejerier.

Nästa vecka är det till exempel dags för det årliga salmonellaprovet igen. Temperaturen i mjölktanken följs upp regelbundet och djurens medicinering bokförs och ska överföras i en databas, där alla behöriga kan se varje husdjurs hälsojournal.

”Djurens hälsa kontrolleras och dokumenteras i många fall noggrannare än människors hälsa. Vi skriver ju inte upp i en journal varje gång vi själva tar en Panadol. Samtidigt ger systemet en hög kvalitetsnivå. Vi vill inte vara med och sprida antibiotikaresistens, och kraven på att mjölktanken är fri från penicillinrester och andra oönskade ämnen ger en trygghet åt konsumenter som väljer inhemska mjölkprodukter, säger Anne-Maj.