Med guidning av Ulf-Peter tar Matti del av vad offentliga släktutredningar visar i fråga om några av dagens ledande politiker.
Bara som ett axplock hör Sanna Marin i rakt nedstigande led till släkter som Mechelin, Gummerus och Lilius. Förre statsministern Paavo Lipponen hör på sin mors sida till släkterna Ingman och Cajanus. Förre ordföranden för vänsterpartiet Paavo Arhinmäki hör till släkterna Castrén och Lagus.
President Sauli Niinistö har svensk släktbakgrund åtminstone genom sin farfars far Johan Wilhelm Alexandersson Lindström från Pernå.
Finlands EU-kommissionär Jutta Urpilainen har genom sin farmor stark släktanknytning till det tidigare tvåspråkiga Kaustby, men också till Nedervetil (Tast) och Pedersöre (Löfö).
Förre statsministern Esko Aho har svenska släktkopplingar bland annat på sin farmors sida i Karleby (Kotkamaa, Högbacka) och på sin morfars sida i Evijärvi (Furunäs).
Nuvarande näringsministern Mika Lintilä har på sin mormors sida svensk släkt bland annat i Nedervetil (Skog) och Öja (Tjäru) och på sin morfars sida i Nedervetil (Haavisto) och Karleby (Fordell).
Utrikesminister Pekka Haavisto har svensk släkt på sin farfars sida i Åboland (Blomqvist, Stenroos).
Justitieminister Anna-Maja Henriksson har för sin del en gedigen finsk släktbakgrund genom sin finska mor, särskilt i Kalajoki och Muhos. Hennes morfars farfars farfar Juha Haloinen, född i Haukipudas, stupade i kriget 1808.
De ledande sannfinländska politikerna har inte färre svenska kopplingar än övriga, snarast tvärtom:
Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-ahos mamma Ulla Bergroth är dotter till Leopold Bergroth, välkänd kommunalläkare i Alajärvi. Leopolds far var Karl Bergroth, forstmästare född i Kaskö. Jussi Halla-aho är för övrigt på långt håll släkt med många av de nämnda politikerna, som Esko Aho, Anna-Maja Henriksson, Paavo Lipponen och Sanna Marin.
En aning pittoreskt kan det tyckas att en av Jussi Halla-ahos släktingar är Hugo Bergroth, svenskhetens verkliga apostel, med ett eget sällskap, Hugo Bergroth-sällskapet, vars uppgift är att värna det svenska språket i Finland. En annan släkting till Halla-aho – på Karl Bergroths morslinje – är den legendariske Sfp-politikern Eirik Hornborg. På Karls Bergroths kvinnolinje blir Jussi Halla-aho småningom också ättling till en mängd av de gamla svenska adelsätterna, som Boije af Gennäs, Gyllemåne, Tott och Bielke.
Sannfinländarnas första ordförande Raimo Vistbacka, som länge var länsman i Halla-ahos hemkommun Alajärvi, har rötterna just i Småbönders. Fadern Ragnar Johannes hem fanns som namnet antyder på Vistbacka, och äldre personer i Småbönders minns Raimo som en trevlig ung man, som gärna talade svenska.
Sannfinländarnas viceordförande Sebastian Tynkkynen far är finlandssvensk från Karleby, men valde också han att tala finska med sin familj. I en intervju har Sebastian Tynkkynen beklagat det: ”Jag tycker att det är väldigt synd, för jag hade ju kunnat få ett till språk som jag är flytande på.”
Men Matti Virtanen är inte ensam om att söka sina rötter. Öster om Päijänne på gränsen mellan Jyväskylä och Toivakka är en jurist från Helsingfors djupt engagerad i sin släkts historia. I slutet av augusti resulterade det i boken Min härkomst, avsedd främst för den egna släkt- och vänkretsen.
I sin forskning har denne jurist, Jan-Anders Enegren, kommit att bekanta sig med ett myller av människor och platser som han tidigare knappt ens haft namnet på. Redan i fråga om sina mor- och farföräldrars liv hamnade han på orter som Hassis (Karleby), Jakobstad, Tölby (Korsholm), Höstves (Vasa) och Arby (Möre härad, Småland).
Kopplingen till Sverige gäller hans mormor Linnea Jernström. Precis som i Matti Virtanens fall kom mormor alltså som immigrant till Finland.
Närmare bestämt lockades Linnea till Jakobstad av sin moster Karolina Andersson, för att arbeta på hennes rak- och frisersalong på Storgatan 14. Kanske var det där Linnea träffade sin blivande man Anders Slotte från Hassis, Jan-Anders morfar. Anders Slotte förestod Slotte & Gustafssons Sko- och Skinnaffär i Jakobstad, tills han 1924 köpte Österbottens Andelsgarveri i Kållby.
En imponerande gestalt är Jan-Anders farfars farmor Ulrika Enegren. Som ensamstående brukade hon sitt hemman och födde upp fem barn. I Mustasaari församlings längder är för vart och ett av barnen antecknat ”fader okänd”.
”Omvänt betyder det att Ulrica gjort sig skyldig till hor. Följaktligen har hon även undergått kyrkoplikt fem gånger. Första gången hon straffades kallades hon ’nämndemannadotter’, därefter bar hon titeln ’bonde’ för att vid femte resans lönskaläge kallas enbart ’Qvinnan Ulrika Ehn’”, berättar Jan-Anders.
Så där kan man hålla på och försöka bekanta sig med livsöden hos anförvanter, som för eftervärlden kanske bara är anonyma namn. Men låt oss ta ett snabbkliv till det som Jan-Anders Enegren beskriver som sin kanske viktigaste insikt. Nämligen att svenskt och finskt, både språkligt och kulturellt, under generationernas gång blandats om och om igen i Finland.
Tankefiguren om svenskt och finskt som svårförenliga världar begränsar förståelsen av båda språkgrupperna och hela det finländska samhället. Att språket i tiden började beskrivas som en politiskt särskiljande och laddad markör – ”vi” och ”de” – var en olycka för alla parter, anser han.
I sin släktforskning har han om och om igen slagits av hur ofta de svenska och finska rötterna växer in i varandra: ”Finnar har från inlandet sökt sig mot kusterna, och svenskar har bosatt sig i finska inlandssocknar. Under århundradenas lopp har finnar blivit svenskar och vice versa”, säger han.
Detta avspeglas både i den släktforskning som baseras på kyrkböcker och i resultaten av de genetiska analyser, som möjliggjorts under senare år.
”Helt klart har man i historieforskningen ännu inte förstått DNA-analysernas potential till fullo”, säger Jan-Anders. ”Människans gener innehåller information som man förr aldrig ens kunde fantisera om. I takt med att allt fler människor DNA-testar sig, kan vi steg för steg rekonstruera hur människor i historien flyttat på sig.”
