◆ Illmäsk används i nordösterbottniskt språk som benämning på flygfän som plågar människor och djur. Varianten illmärke förekommer också, både i Österbotten och i sydligare trakter. Från Esse ger dialektordboken ett belysande språkprov: ”illmärtsi vart så göulo mo:t kväldi”. Ordet hör ihop med mark i betydelsen ʼmaskʼ. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) uppger att illmärke tidigast förekommer i en text av finländaren Sigfrid Aronus Forsius 1621, då i betydelsen ”ondt kryp, krälande skadedjur”.
Till sommarens onda kryp hör numera också fästingarna. Under mina pojkår i Karlebynejden hörde jag talas om fästingar som alibässar eller skogsbässar, men de var sällsynta och jag råkade själv aldrig ut för dem. Andra österbottniska benämningar är alaplåt (Larsmo) och aliplåt (södra Österbotten). Förleden är förstås trädbenämningen al; krypen ansågs alltså företrädesvis uppehålla sig i fuktiga albuskage. Standardsvenskans fästing är som man förstår en avledning av verbet fästa: fästingarna är djur som biter sig fast.
◆ Bland sommarens illmäsk är de olika bromsarna särskilt irriterande. Broms heter det i svenskt standardspråk, men i våra dialekter är bröms den vanliga benämningen på olika insekter inom familjen Tabanaidae. Den aggressiva blindbrömsen är den mest motbjudande av familjemedlemmarna. I den zoologiska klassikern ”Djurens lif ” (1876) ges en förklaring till benämningen: bromsen har ”troligen har fått sitt namn deraf, att den är blind för hvarje fara, som hotar honom, då han en gång beredt sig till att sticka”. Broms antas vara ett ljudhärmande ord och syfta på bromsens brummande. Vårt andra broms eller bröms ’bromsanordning på fordon’ har ett annat ursprung.
Den likaså ”stingsliga” getingen heter rätt och slätt geting (djeiting o.d.) i våra dialekter. Ordforskarna menar att ordet hör ihop med get: ”insekten har erhållit detta namn på grund av formen på antennerna, vilka likna bockhorn”, heter det i SAOB. Getingens bo kallas geting(s)bylla, (jeitingbyllo, dseitisbyllo o.d.). Efterledens byllo används i våra dialekter om klotformiga eller runda företeelser av olika slag. Innanför getingbyllans vackra hölje finns en kvarn eller kvärn, alltså den cellkaka som utgör getingarnas barnkammare. Benämningen beror förstås på att vaxkakan liknar en kvarnsten.
◆ Andra irriterande flygfän är myggorna, som vi ju ofta kallar krankar. Enligt etymologerna är krank besläktat med substantivet kränka ’mjölkpall i fähus’. Och visst finns det en viss likhet i utseendet! Ordet återkommer i benämningar på den oförargliga harkranken: harakrank (norra Österbotten), hankkrank (norra och mellersta Österbotten). Harkrank är den standardspråkliga och sydfinländska formen av ordet. Förleden är egentligen en form av substantivet hår; det anses att de långa och hårsmala benen är orsaken. En mer lättbegriplig benämning är långbenadkrank (Jeppo, Munsala) eller långbenogkrank (Nedervetil, Kronoby). Det besynnerliga krankmodra (krankmo:dro eller -mo:ro) är känt från stora delar av Österbotten. Kanske man här har tänkt sig att de stora harkrankarna är mammor till de småväxta vanliga krankarna.
Mot getingar försökte man förr värja sig med olika besvärjelser, getingsord eller getingsböner. En sådan kunde i Vörå lyda så här: ”Geiting vill / Stick int till / Stick i stein / Å int i mett bein”. Formeln skulle läsas ”mellan tänderna i ett andedrag och med munnen sluten”.
Mot fästingarna hjälper däremot ingenting, vare sig magiska eller kemiska medel.
