Det namn som Jacobstads Wapen, den berömda galeasen, fick i dopet är rätt, men också fel. Skeppet var ett vapen för staden Jakobstad i 1700-talets kamp om seglationsfriheten. Men i verkligheten var skeppsbygget och hela den framgångsrika sjöfarten i staden resultat av en samlad kompetens i landskapet.
Inga fartyg av betydelse skulle heller ha byggts utan inflödet av idéer och resurser från världarna på andra sidan havet, med Stockholm som den stora knutpunkten. Där sålde landskapets köpmän och bönder inte bara sina varor, utan ofta även de skepp som de seglat i till den dåtida huvudstaden.
Trots allt var Jacobstads Wapen ett naturligt val då planerna på ett nybygge enligt gamla fartygsritningar avgjordes på 1980-talet. Bygget kunde baseras på de äldsta kända bevarade fartygsritningarna i Finland, av allt att döma uppgjorda 1755 av Henrik Fredrik Chapman och bevarade av Jakobstads museum.
Fartyget är på många sätt också representativt för det viktiga skede som inleddes med seglationsfriheten 1765, två år innan Jacobstads Wapen seglade i väg på sin jungfruresa.
Fartygsbygget sammanföll med en händelserik tid i regionen. Gabriel Aspegren hade som handlingskraftig kyrkoherde i Jakobstad och Pedersöre anlänt till orten 1754 och drev till sin död 30 år senare på olika byggprojekt i regionen inklusive sitt mönsterjordbruk i Rosenlund.
1761 tog fyra av Jakobstads borgare initiativ till det företag som senare skulle bli känt som Strengbergs tobaksfabrik. Nära kontakter upprätthölls till Anders Chydenius, utnämnd till kaplan i Nedervetil 1753 och en viktig pådrivare till stapeltvångets avskaffande, vilket alltså tillät de österbottniska handelsmännen att börja segla med sina produkter också till andra hamnar än Åbo och Stockholm.
Chydenius, ivrig tobaksodlare, var svärson till den största delägaren i Jacobstads Wapen, Olof Mellberg, och svåger till rådman Petter Teliin, som ägde det varv i Pirilö där Wapnet förmodligen byggdes.
Bland annat detta, bygget av den 65 fot (ung. 22,5 meter) långa galeasen, utfördes av timmermän med tillhörighet i en skeppsbyggartradition som var gammal redan vid denna tid, brett förankrad i landskapet, välkänd i sjöfartskretsar också internationellt och alltså på inget sätt Jakobstadsspecifik.
Virket fick man söka långväga ifrån, då alla större stammar sedan länge var borthuggna. Henrik Fredrik Chapman beskrev själv orsaken efter en inspektionsresa genom Österbotten 1758–1759: Pedersöreskogarna var ”alldeles slutavverkade för skeppsbyggets och tjärbränningens behov”.
I Kaustby, Röringe och Honkala hittade Chapman lite grövre skeppsvirke, men först från Vindala, Soini och Lehtimäki gick det att få timmer av den nödvändiga kalibern.
Tyvärr är detaljerna kring bygget av just originalet Jacobstads Wapen inte kända. Klart är att Wapnet avseglade från Jakobstad 1767 och tillsammans med snaubriggen Nya Enigheten blev det första fartyget från regionen att segla ut genom Öresund.
Jacobstads Wapen återvände aldrig. Destinationen var Engelska kanalen. Troligen såldes fartyget under resan i någon hamn vid kanalen eller Nordsjön.
Efter reparation av skrovet ligger nu Jacobstads Wapen i Gamla hamn i Jakobstad. Motorer och navigationsutrustning behöver ännu förnyas, sedan kan fartyget segla igen.
