Kompromiss med sanningen

En elkund kan i verkligheten inte bestämma hur den el som levereras i den egna elkontakten ska vara producerad – det är fysiskt omöjligt. Det system för ursprungsmärkning av el som politikerna infört är i praktiken missledande – ”en kompromiss mellan vad som är sant och administrativt möjligt”, enligt Johan Malinen på Energimyndigheten i Sverige.

Ursprungsmärkning av el är en invecklad historia

Två saker styr elektronernas väg i elnätet: De tar den kortaste väg till elanvändaren som nätet tillåter. Och de måste produceras samtidigt som elen används.

Det betyder att elproducenten aldrig – inte med full säkerhet – kan lova att elen från en viss anläggning går till en viss kund. Redan av det skälet att den el som anläggningen producerar kanske inte räcker till eller att anläggningen inte alltid kan hållas i drift.

Att köpa förnybar el, eller någon annan variant av el, betyder alltså inte nödvändigtvis att det är sådan man får i uttaget.

Trots det blir det allt vanligare att elsäljare säljer elavtal med löftet att bara en viss typ av el ska levereras. Hur är det möjligt?

Förklaringen är det system med ursprungsgarantier som införts efter politiska beslut. Det systemets förespråkare sällan säger högt är att ursprungsmärkningen av el är frikopplad från den fysiska elleveransen.

Systemet är numera europeiskt, men ursprunget ligger i Sverige. På Energimyndigheten där beskriver Johan Malinen, som med ett myndighetsperspektiv bevakar ursprungsmärkningen, hur systemet fungerar:

 

  • Elproducenten får ett certifikat som anger elens ursprung för varje producerad megawattimme (MWh) el.
  • Certifikaten säljs vidare till elhandlarna, som i sin tur annullerar certifikaten när elen säljs till slutkund.
  • Elhandlaren är sedan enligt lag skyldig att redovisa elens ursprung på fakturan.

 

Problemet är att certifikatet gäller i tolv månader, medan den el som levereras alltså måste produceras i samma ögonblick som den används.

Ursprungsmärkningen av el är med andra ord frikopplad från den fysiska elleveransen. Maximalt klarar elsystemet i Sverige ett tidsglapp på sju sekunder. Så länge skulle det ta att släcka ner landet, om energitillförseln i elsystemet plötsligt skulle avbrytas.

”Problematiskt”

Johan Malinen tycker att systemet är problematiskt:

”Elnätet kan givetvis inte skilja på elektroner från olika energikällor. Men många som väljer en viss typ av el i sitt elavtal tror nog ofta att det är bara sådan el de verkligen får”, säger han.

Han beskriver ursprungsgarantierna som ett finansiellt instrument. Vad elkunderna de facto gör är att premiera el, som tolv månader bakåt i tiden redan producerats i systemet.

Egentligen är systemet långt mer komplicerat än så. Ursprungsgarantierna handlas i ett tjugotal av Europas länder, medan den el som används i regel produceras nära slutanvändaren.

Det ger den luriga konsekvensen att residualmixen (den ”blandning” av el som den kund får som tecknar ett ospecificerat elavtal) i Sverige för 2015 beräknades till 42 procent fossil, trots att bara 2–3 procent av den svenskproducerade elen i verkligheten kom från fossila energikällor.

”Miljövärdet av den svenska elen har sålts till övriga Europa, och indirekt har vi därifrån fått in fossil el i bokföringen”, förklarar Johan Malinen.

sid42_bild1

Johan Malinen, Energimyndigheten Sverige.

 

Greenwashing

En kritik mot systemet är att den inbjuder till greenwashing, ”ett sätt för smutsiga elproducenter att få sin elförsäljning att se snygg ut”, enligt Johan Malinen.

Att skrota systemet skulle dock ge andra problem:

”Det skulle inbjuda aktörer att göra overifierbara påståenden om sin el, till exempel elhandlare som inte har någon egen produktion. Man hamnar lätt i en debatt om varifrån elen egentligen kommer, det blir så obegripligt komplicerat”, säger Johan Malinen.

En felkälla är också att en viss procent av elen försvinner på vägen från produktionen till slutanvändaren (se artikel på föregående uppslag). Hur nätförlusterna ska hanteras i ursprungsmärkningen är inte utrett.

Johan Malinen reagerar själv över konflikten mellan de fysiska och finansiella elsystemen och den långa tid som ursprungsgarantierna gäller.

”Jag ser valet av tolv månader som en kompromiss mellan vad som sant och administrativt möjligt. Systemet skulle vinna i trovärdighet med en kortare period”, säger han.

Med dagens mål att mäta elförbrukningen timvis, vad hindrar att ursprungsgarantierna utfärdas för en timme?

”Om garantierna ska annulleras timvis, måste också en residualmix räknas ut varje timme. Med dagens teknik och regelverk är det tyvärr praktiskt omöjligt.”

”Man kan också fråga vad det innebär i mervärde om slutkunden får en idé om elens ursprung som är nästan sann, men ändå inte riktigt”, säger Johan Malinen.

 

Inte samma genomslag

I Finland har politikerna inte gått lika långt i fråga om ursprungsgarantier som i Sverige, och systemet har heller inte fått samma genomslag.

”Hos oss måste sedan juli 2013 ursprungsgarantier ges för den el som säljs som förnybar. I motsats till Sverige kan ursprungsgarantier inte ges för till exempel kärnkraftsel”, berättar Antti Paananen, marknadsdirektör på den finländska Energimyndigheten.

Under 2014 var 38,8 procent (25,4 av 65,4 TWh) av nettoproduktionen av el i Finland förnybar. För drygt 80 procent av denna förnybara el skaffade elhandlarna ursprungsgarantier.

Som jämförelse utgjordes 2014 residualmixen (alltså den andel av elkonsumtionen som elförsäljaren inte har skaffat ursprungsgarantier för) för Finlands del av fossil el 44,2 procent, kärnkraftsel 46,4 procent och förnybar el 9,4 procent. Den faktiska andelen fossilt i Finlands nettoelproduktion under året var 26,6 procent.

Hur klassificeras den el som Finlands får in genom sin stora import?

”För el från Ryssland kalkyleras residualmixen utgående från den ryska elmixen. För den el från EU-länderna som inte har ursprungsgarantier används den europeiska residualmixen”, säger Antti Paananen.

sid43_bild

Antti Paananen, Energimyndigheten, Finland.

Föga styrverkan

Ett argument bakom ursprungsgarantierna är att de ska ge en styrverkan i elsystemet. Johan Malinen bedömer att denna är ytterst begränsad.

”För de flesta kraftslag är priserna för låga för att ursprungsgarantin ska vara ett verktyg för att driva fram en speciell elproduktion. Det finns många andra metoder för det. Ursprungsgarantin är mer ett sätt att boka upp vad som tillhör vem på ett organiserat sätt.”

Ursprungsmärkningens positiva effekt är att den minskar frestelsen till vilseledande marknadsföring hos elhandlarna, enligt Johan Malinen.

Ett exempel är ett välkänt elbolag som i Sverige profilerar sig som förnybart. Under en period lovade bolaget hundra procent solel till alla som ville ha. En granskning visade att den solel som bolaget faktiskt förfogade över motsvarade behovet hos ett enda normalstort egnahemshus under ett år.

 

Faktaruta

Minimikravet är en ursprungsmärkning av elen i kategorierna förnybart, kärnkraft och fossilt. Inget hindrar att ursprunget specificeras mer detaljerat.

För att hantera systemet på europeisk nivå tillämpas ett system EECS (European Energy Certificate System) skapat av AIB (Association of Issuing Bodies), en samarbetsorganisation för de myndigheter och företag som utfärdar ursprungsgarantier.

Bakom beräkningsmodellerna (RE-DISS, Reliable Disclosure Systems for Europe) står det finländska företaget Grexel.

TEXT: Svenolof Karlsson BILDER: Gun-Marie Wiis, Karl Vilhjálmsson