Kräka är det österbottniska standardordet för ’krypa’ – eller, som det definieras i Svenska Akademiens stora ordbok (SAOB), ”röra sig framåt med kroppen släpande längs eller nära marken”. Ordet förekommer i alla de finlandssvenska dialekterna från Karleby till Pyttis. Det finns också i sverigesvenska dialekter, i äldre svenska och i norskan.
Att ordet har en så stor spridning beror på att det länge var ett av svenskans normalord för ’krypa’. Ordet fanns redan i fornsvenskan, och det antas att det i sista hand står i samband med bland annat substantivet krok. Att ”kräka” innebar alltså att någon eller någonting rör sig i krokar eller slingrar sig. En alternativ etymologi bygger på att den som ”kräker” har ryggen böjd i krok. Ett ”kräkande djur” var på 1500-talet helt enkelt ett kräldjur. I vår äldsta bibelöversättning 1541 talas det i Första Moseboken om ”alt thet som kräker på iordenne”.
Kräka är ursprungligen ett starkt verb, vilket innebär att preteritumformen (”imperfekt”) har bildats med omljud, i detta fall med a. Krak eller kra:k ’kröp’ har sålunda antecknats i stora delar av Österbotten, men ett svagt böjt preteritum kräkt (norra Österbotten) eller krä:kt (från Oravais och söderöver) har efter hand blivit vanligare. Supinum (’krupit’) kan ha formen krätji, kritji, krotji, men vanligast är helt enkelt den svagböjda formen kräkt eller krä:kt.
Bland språkproven i FO finns he krak så läng hedi bå:ni (: barnet kröp länge, det lärde sig gå sent, Esse), han je: (: gick) hi:t men kra:k heim (efter ett slagsmål, Malax) och ordspråket han ska lä:r se kräka förän an ga:r (Kronoby, med motsvarigheter på många andra håll). Från Terjärv anförs kräka fy:råmfo:t (: på alla fyra). Ordet används ofta också om kräldjur och insekter. Följande otrevliga exempel på detta kommer från Terjärv: in lihla årm krak i: a (: en liten orm kröp in i honom, alltså genom munnen).
Till vårt kräka finns ett antal mer eller mindre synonyma ord, bland annat grövla, kravla, krela, krypa, kräkla, krälla, krävla, kröla och mala som delvis innehåller olika preciseringar av hur krypandet sker: av människor eller djur – långsamt, mödosamt, genom en trång passage, ensamt eller i sällskap osv.
Kräka kan lätt missförstås av den som inte behärskar dialekten; det finns en risk att ordet förväxlas med kräkas, som ju betyder någonting helt annat: ’spy, kasta upp’. För den här betydelsen erbjuder våra dialekter andra ord, bland dem gjulpa (norra Österbotten), gölja(s) (allmänt), gölpa (hela Österbotten), krassla (Öja), köjas (hela Österbotten) och de standardspråkliga kasta upp och spy. Några av orden är till ursprunget ljudhärmande; de har alltså samband med de ljudsensationer som kan förekomma i samband med spyende.
Ett avvikande ord i sällskapet är köjas, som är känt i hela Österbotten. Uttalet är i norr vanligen tjöijis eller tjö:jis. I Vörå förekommer formerna tjö:dis och tjö:gas. Ordet har i första hand betydelsen ’känna kväljningar, känna sig illamående, vara spyfärdig’. Ja byra tjö:jis så fåort ja så: e är ett språkprov från Vörå. Men också betydelsen ’spy, kräkas’ är allmän i Österbotten. Ordet har motsvarigheter i norrländska dialekter och i norskan (køyast ”kjenne trong til å kaste opp”).
Köjas är enligt SAOB ”av okänt ursprung”. Ordbokens äldsta belägg är hämtat ur en likpredikan av Åbobiskopen Johannes Gezelius 1668. Jag har inte gått till källan, men visst skulle det vara intressant att få veta hur en uppkastning gestaltar sig i en predikan av detta slag.
