Den svåra frågan gäller Johanna, de möts under eldiga kyssar och med tårarna strömmande
Året är 1808 och platsen är Jakobstad. Den sjuttonårige Eric Gustaf Ehrström är i hemtrakten efter första årets studier vid Åbo Akademi. Som många andra studerande sommarjobbar han som informator, alltså som hemlärare i välbeställda hem, denna sommar hos köpmansfamiljen Lundmark. Han är uppenbart välsedd också i andra borgarfamiljer i Jakobstad, som Lindskog, Malm, Roos och Molander.
Eric Gustaf är språkbegåvad. Oräknat skolatinet och grekiskan talar han redan fem språk väl, svenska, finska, tyska, franska och ryska – det sistnämnda ovanligt vid denna tid, ett av de ämnen han studerat vid akademin.
Eric Gustaf är född i Larsmo, där hans far Anders vid sonens födsel 1791 varit kaplan i fyra år. 1805 har familjen bytt hemort till Kronoby, efter att Anders Ehrström fått kaplanstjänsten där. Eric Gustaf är äldst i en syskonskara på åtta barn, mamman Anna Maria Reinius hör till en välkänd österbottnisk prästsläkt.
1808 är i Sveriges östra riksdel ett år av krig, och orsaken är Napoleon Bonaparte, kejsare av Frankrike sedan fyra år. I Tilsit har han och Rysslands tsar Alexander I sommaren 1807 ingått ett fördrag som bland annat förutsätter att den senare ska lyckas få med Sverige i den pågående franskdrivna handelsblockaden mot Storbritannien. Den svenske kungen Gustaf IV Adolf uppfattar Napoleon som Uppenbarelsebokens odjur och vägrar, med följd att Alexander låter ryska trupper anfalla Finland i februari 1808.
Kriget går illa för Sverige, vars fältarmé snabbt retirerar mot Uleåborg. Fästningen Sveaborg har rykte som ointaglig, men den 6 maj ger kommendanten Carl Olof Cronstedt över fästningen till fienden utan strid. I juni inleder den svenska huvudarmén en motoffensiv längs den bottniska kusten, bland annat tvingas ryssarna utrymma Nykarleby den 24 juni och dra sig söderut efter en mindre strid med styrkor ledda av von Döbeln.
Så är situationen, då Eric Gustaf Ehrström får ett erbjudande.
Enligt dagboken går det till så här:
Det var den första Julii och en den skönaste sommardag. Jag hade åter mina disciplar [elever] som haft midsommars låf, och emellan jag var sysselsatt med dem, satte jag i ordning de örter den goda Mamsell Molander skänkt mig. Om aftonen gick jag, tillika med henne ut at promenera, för att höra på Musiken som Savolax Regements Musikanter kl. 9 skulle hålla. Då vi hade hört den gingo vi in till doktor Lundmark, och fördrefvo där en stund.
En viss Kapten Tigerstedt, Regementsqvartermästare vid Savolax Regemente var där. Vi talte om hvarjehanda ämnen, och däribland om kommissariatet. Helt á propos frågte han mig om jag ej ville emottaga en civil syssla vid arméen? ”Ja gärna” svarade jag nästan utan vidare eftertanke och betänkande. Han sade då det Regementets kommissarie sysslan vid Savolax Regemente vore ledig, och erböd sig att skaffa mig Grefve Cronstedts constutorial [skriftlig bekräftelse]. Jag tänkte ej vidare derpå, vi skämtade en liten stund öfver några lustiga händelser, och åtskildes efter ömsesidiga komplimenter.
Vad har Eric Gustaf egentligen lovat? Ska han verkligen avbryta den behagliga sommarvistelsen i Jakobstad för att följa med den svenska armén mot osäkra mål? Ett starkt argument för att avstå från saken är det trevliga umgänget med några av döttrarna i stadens familjer, där Sofie Lindskog, Maria Malm och framför allt Johanna Molander är föremål för Eric Gustafs intresse.
I armén kan man emellertid vinna ära. Visserligen är det ett civilt uppdrag som Eric Gustaf erbjudits, men det skulle i varje fall ge honom goda chanser att få uppleva en strid. Helst skulle han som två av hans studiekamrater bli officer – den ena hade strax blivit fänrik och den andra löjtnant. Ett argument är också lönen, det erbjudna gaget på 2 riksdaler och 12 skilling riksgäld om dagen skulle finansiera i varje fall en termin vid Åbo Akademi.
Eric Gustaf kommer till att han måste låta sina föräldrar få veta om saken. Han sätter i väg mot Kronoby med hästskjuts, vilket först för honom söderut till Sundby – ingen väg leder vid denna tid österut ut från den av hav och vattendrag omgivna staden Jakobstad.
Kl. 3 om morgonen befann jag mig hemma i Kronoby på mina föräldrars gård. Alla såfde ännu, men emedan farstu dörren var stängd nödgades jag klappa, och min Far vaknade först och kom straxt och insläpte mig. Han var förvånad öfver mitt beslut at resa och gaf tydligt sitt missnöje till känna. Min Mor tycktes ej vilja tro det, hon gjorde mig inga direkta förebråelser, men de indirekta som undföllo henne smärtade mig obeskrifligt och jag var nära att lofva at aldrig mera tänka på någon krigsresa.
Morgonen derpå togs saken å nyo i öfvervägande och ändteligen fick jag deras tillstånd at resa, men jag måste först aflägga et heligt löfte at icke bli Officer. Detta var en verklig uppoffring; mitt förnuft gillade den men mitt begär efter ära, och min kärlek tadlade den högt. Jag tog afsked – en barnslig tår tillrade på min Fars och Mors händer. Jag kyste åter bort den och reste. Men i stället för det jag kommit landvägen reste jag nu tillbaka sjövägen. En god vind fyllde seglen och kl. 1 var jag åter i Jakobstad.
Helt klart har Eric Gustaf social talang. På kvällen bjuds han av Tigerstedt till ett ställe där han samlat några av sina vänner. Man dansar och dricker till midnatt och Eric Gustaf föreställer sig redan som krigare. När man börjar sjunga, går han in i en kammare och skriver en sång i två verser. Dessa repeteras sedan flera gånger av de sjungande officerarna och de flesta av dem presenterar sig för att bli bror och kamrat med Eric Gustaf.
Men den svåra frågan gäller Johanna. Eric Gustaf bedyrar henne sin kärlek i ett avskedsbrev, ger henne ett litet guldhjärta för att hon ska påminnas om att hans hjärta alltid slår för henne, de möts under eldiga kyssar och åtminstone för Eric Gustafs del även med tårarna strömmande. Sedan bär det av.
Soldaterna voro uppställda på Torget, och så snart kl. slog ett begynte de at marshera ut under musik af: Gläd dig af lifvet. Den som ej sett en sådan scen kan ej föreställa sig huru rörande den är. Sofie Lindskog stod i sitt fönster och Johanna bredvid henne, jag nyttjade detta tillfälle at ännu en gång vinka dem begge farväl.
Följande dag ankommer Eric Gustaf till Alajeppo (Ytterjeppo), och blir vittne till en militärisk scen, inte den behagligaste. Soldaterna är uppställda och håller fältandakt.
Sedan detta var skedt framfördes en annan soldat och frågtes om han stulit de pengar som honom påbördades, och som blifvit fundna i hans kappa. Han svarte: nej. Derpå framtogs en trumma, han lades tvärs öfver den, och så begynte en annan soldat att slå honom med spön. Han hade ej fått många slag [förrän] han bekände.
Gustaf Adolf Tigerstedt, vid denna tid 35 år gammal, börjar snart bete sig besynnerligt. Det dricks och spelas ymnigt bland många officerare, Eric Gustaf noterar att det ofta är ”temmeligen skymt i öfra våningen” hos hans chef. I berusat tillstånd beskyller Tigerstedt allt som oftast Eric Gustaf för att vara oduglig, vilket sårar dennes känsliga hjärta. Vid sidan av räkenskaperna åtar han sig också att övervaka regementets proviantering, vilket ger honom rätt att använda häst och åkdon. Men ledsammare göromål än proviantering finns inte, konstaterar han.
Kriget 1808 är unikt såtillvida att stora skaror av bondebefolkningen deltar i gerillaaktioner mot ryssarna, inte sällan framgångsrikt. Eric Gustaf beskriver bondesoldaterna, som han iakttar utanför Nykarleby, i ironisk ton:
Då vi ätit fingo vi höra et buller på Landsvägen, vi gingo dit och fingo se en hel sqvadron bönder ridande på kosack hästar som de tagit. De trodde sig vist icke sämre än Argonauterna sedan de bortröfvat det gyllene skinnet från Kolckis.
Vid ett senare tillfälle beskriver han hur en större grupp bönder fått tillstånd att bära sabel efter att ha utmärkt sig i strid mot ryssarna:
De gingo med en betydande min efter gatan och iakttogo en i sitt tycke värdig stolthet i sitt uppförande. Den ena hade Rysk sabel, den andra Svensk, den tredje en stor köttknif. Den ena bar den med axel, den andra med lifgehäng, den ena till höger, den andra till vänster o.s.v.
Gruppens ledare bär en urgammal österbottnisk officersjacka och kallar sig efter den kapten som varit deras anförare, Ridderhjerta.
De andra nämnde sig i likhet dermed en Kråkhjerta, Skjörhjerta, Kruthjerta, Kulhjerta o.s.v. Theseus bröstade sig vist icke så mycket, då han efter återkomsten från Kreta gick på Gatorna i Athen, som dessa på gatorna i Nykarleby, sedan de tagit några kosacker.
Den 13 juli börjar det hända saker. Ett fältslag verkar vara förestående i Kauhava och soldaterna marscherar i väg åt det hållet. Trossen ligger kvar i Härmätrakten och Eric Gustaf förväntas stanna kvar för att bevaka regementskassan. Men han brinner av längtan att få se en strid och gömmer kassan under andra saker, som den saktmodige soldaten Löf lovar hålla under bevakning. Sedan hyr Eric Gustaf häst och sadel och rider i väg mot Kauhava. Han hinner ikapp trupperna och håller sig ett litet stycke efter dem för att inte bli igenkänd.
Armén på 3 400 man marscherar under Carl Johan Adlercreutz ledning vidare mot Lappo. Här, från den ås som ligger strax norr om kyrkbyn, har Eric Gustaf utsikt över hela trakten och kan beskåda sin efterlängtade batalj.
Frugtbärande åkrar, och et stort antal bondbyar utgjorde den af en skön å genomskurna dalen. På en åker syntes en Rysk infanteri linie af vid pass 5 000 man, som sagta marscherte oss närmare. På andra sidan var en linie kavalleri som med sina stolta hästar rykte et stycke fram, och stannade. Midt emot stod vår infanteri linie 2 000 man, och våra dragoner redo fram och tillbaka, färdiga at vid signalen gå till anfall, som furier ila mot fienden. Musiken skallade häftigt, soldaterna väntade otåligt. Paff så smällde det med et hemskt dån och ingen musik hördes mer. Den ena muskötter salfvan efter den andra, och snart hördes ej annat än smäll på smäll, då och då förhöjda af et dundrande kanonskott, och vid pauserna hördes förfärliga skrik och rop från alla sidor.
Röken begynte sedan at samla sig, dock ej ännu nog för at skymma den blodiga scenen på fältet. Här störtade en Husar och Dragon som villdjur på varandra – där svängde en kosack sitt långa spjut, och kastade den med otrolig häftighet mot bröstet af en Svensk, men snart var ock han sjelf slagen af hästen, utsträkt på marken, genombårad, en rykande blod strömmade ur hans sår, färgade fiendens svärd och bestänkte hans kläder. Här föll en krigare för en kula, där en annan, här qvidde en om sitt afskurna ben, där en annan om sin stympade arm. Där krälde en liksom ursinnig om kring, och upgaf andan med de grufligaste ansigtes rykningar och nu lågo de alla förtrampade af de genom våra kanoner i oordning bragta Ryska trupperne. Deras batterier vid kyrkan voro förstörda, och de sjelfva begynte draga sig tillbaka. Et detachement af våra marcherte efter med rysligt glada Hurra rop, och smickrade sig med at vara utom faran, då det hastigt small till ifrån den just vid vägen liggande rågåkern, och en hop av dem lågo utsträckta på marken.
Ryssarna har förlorat slaget, och Eric Gustaf får bråttom att ta sig tillbaka till trossen och regementskassan. Vid ett tillfälle blir han vare tre ryska soldater strax framför honom. Han stelnar till men får nu nytta av sina språkkunskaper genom att på ryska fråga dem var överstelöjtnant Zafronov finns, han har ett ärende till denne. Soldaterna pekar ut riktningen, och Eric Gustaf sätter till synes i väg åt det hållet.
Nu hade jag sett nog, med blödande hjerta vände jag tillbaka, kom lyckligt fram kl. 5 om morgonen, och fann Löf såfvande vid Regements kasse skrinet. Jag sjef kröp tyst in genom et öppet fönster i et rum, och lade mig at såfva.
