”Min önskan att bli officer hade varit livlig, en blick på stridsplatsen utplånade den nästan helt”
Ett par dagar efter slaget är Eric Gustaf tillsammans med en artilleriofficer på plats på valplatsen (slagfältet) i Lappo.
Den gaf en ohygglig anblick. Öfver alt var marken och säden nedtrampad, här och där låg ännu en stympad arm, et afskutet ben, här och där torkade bäckar af blod, här och där några blodiga kläder. En svart illa luktande rök uppsteg ännu ur de förbrända lämningarna af byn som Ryssarne tänt. Min önskan at bli Officer hade under bataillen stundom varit ganska liflig, en blick på valplatsen utplånade den nästan helt och hållet.
Några dagar senare är Eric Gustaf i Nykarleby för att få sina räkenskaper granskade av arméns kommissariat. Här möter han en högst oväntad besökare.
Jag träffade en Engelsk Lord, som nyligen kommit hit från England, endast för at se en batalj. Detta ansåg jag som et rättfärdigande för mitt förhållande i anseende till Lappo affären; skall icke jag som var så nära förlåtas min nygirighet [nyfikenhet]. Jag reste ju blott 2 3/4 mil för att få se en batalj, då han ifrån England begifvit sig hit drifven af samma slags nygirighet.
Namnet på denne engelsman är John Fiott, för eftervärlden bättre känd som John Lee. Vid besöket i Österbotten är han 25 år och utbildad matematiker. Han kommer med åren att ta emot flera stora arv, göra mängder av resor genom Europa och Mellanöstern, bygga ett eget astronomiskt observatorium och bli en av grundarna till Royal Meteorological Society och under en tid dess president. En månkrater är namngiven efter honom.
Den 29 juli skräms Eric Gustaf av en incident. Han passerar Tiistenjoki i stark dimma då han bryskt stoppas med krav på ett uppge lösenord. Han känner inte ens till bruket av lösenord och får en bajonett mot bröstet. Av dödsångest ropar han av alla krafter ”God vän”, bemöts av skratt för sin räddhågas skull och får passera.
Efter detta månar Eric Gustaf om att hålla sig informerad om både Ordet, Lösen och Fältropet, vilka bestäms av befälhavarens adjutanter. De tre identifikationsorden väljs tydligen ofta som påminnelse om någon för dessa herrar intressant händelse, som ”Sofi – Jakobstad – Hyvä” eller ”Charlott – Pedersöre – Kaunis”.
En annan bekantskap gör Eric Gustaf i Anna Maria Hedman, som beskrivs som jungfru till greve Cronstedt, med förnamnet Johan Adam, överste och chef för Savolaxbrigaden.
Jag hade idag tillfälle at se Grefve Cronstedts jungfru Anna Maria Hedman. En glädje flicka som jag i Jakobstad mycket hört omtalas, men aldrig sett. Major Ehrnrooths betjent och hon viste mycken associablité, och gingo kl. 9 om aftonen ut at spatsera för att njuta af alla de behag naturen kan skänka. – Då de kommo tillbaka blefvo de af vakten anropade, och som de ej kände ordet eller lösen, blefvo de införda i tältet där vagten låg, och måste således med en ganska vedervärdig natt pligta för aftonens nöjen.
Några dagar senare, medan Eric Gustaf är sysselsatt vid sitt bord med räkenskaperna, kommer jungfru Hedman och sätter sig med en söm bredvid hans bord och försöker roa honom med sin konversation.
Hon berättade mig tusen små saker och händelser, och ehuru jag ej svarte var hon likväl ej så höflig at hon skulle lämnat mig allena. Ibland annat omtalte hon det hon sett en min bror som har condition i Jakobstad och bor hos Fru Molander, och at han var mig mycket lik. ”Jag såg väl honom”, fortfor hon, ”ehuru jag aldrig talte med honom, men at det var en altför beskedlig Herre sade de som kände honom, och icke tror jag han var så alfvarsam som Herr Regements Kommissarien.” Jag slog upp et gapskratt utan att likväl underrätta henne om at det var just jag sjelf. Då alla andra ämnen voro uttömda begynte hon at tala om Grefve Cronstedt, huru han är god oagtadt sin alfvarsamhet. ”Det är då förmodligen derföre han så mycket håller af Er” svarade jag, med den mäst ironiska ton jag kunde. Hon upptog detta i början för något slags galanteri, men då hon litet besinnade sig steg hon hastigt opp, gick ut och smällde igen dörren efter sig, så at jag nu tror mig vara befriad från något vidare besök af henne.
Den 13 augusti får Eric Gustaf möjlighet att vistas tio dagar på permission i Jakobstadstrakten. Han får ett sorgebesked, Johanna har gjort slut och förtvivlan intar hans själ. Han besöker föräldrarna i Kronoby och överraskas på båtresan från Jakobstad till Hästölandet av en hastigt uppkommen storm, som kastar vit fradga in i båten.
Tillbaka hos armén upplever Eric Gustaf på distans slagen i Kuortanebyarna Ruona och Salmis. En händelse gör stort intryck: han möter en dödligt sårad löjtnant, som har ansiktet så sönderskjutet att han inte identifierar vem det är fråga om förrän denne själv berättar att det är fråga om hans vän Ståhlhandske.
Efter dessa slag ger sig den svenska arméns huvudstyrka, på befallning av överbefälhavaren Klingspor, åter på reträtt. Man passerar Ylistaro och Lillkyro, där Eric Gustaf besöker sin morbror, kyrkoherden Gabriel Rein, och därefter Vörå, där han träffar en pratsam läkare, Nordberg, som skryter våldsamt på ett medikament som bara han har tillgång till, epikakuanna, mera känt som ipecacuanha eller kräkrot.
På kvällen den 13 september har Eric Gustaf hunnit till Gunilack, där han övernattar. Samma dag har von Döbeln, efter att ha stigit upp från sin sjuksäng, vid Jutas slagit general Kazatjkovskijs trupper och därmed hindrat denne att stänga av den svenska arméns reträttväg norrut.
Nu är det dags för krigets största slag, som definitivt avgör kriget. Eric Gustaf beskriver sina upplevelser för den 14 september bland annat så här:
Så snart vi vaknat drucko vi åter kaffe, och under det vi sutto och pratade vid kaffebordet bestående av bergshäll hörde vi kanon skott från Oravais. Jernefeldt [fältväbeln Johan Adolf Järnefeldt] och jag reste dit. 1/8 mil från Bataljen träffade vi en Rustmästar Heselius af vår Bataljon, som ämnat sig till sitt Kompani, men då han hörde kanon skotten, tog det vissa för det ovissa och blev tappert qvar vid trossen. Jag böd till alt för at på ret sätt förmå honom komma med till Bataljen, men icke en gång den för krigsmän så vigtiga äran förmådde honom at lämna sin säkra plats. Jag gick då allena fram till Bataljen, och såg ifrån en kulle hela tillgången.
Slagets förlopp finns redovisat på många håll. Eric Gustaf skriver i dagboken hur han från en bergsklint följer det rysliga skådespelet och hur svenskarna vid sjutiden på kvällen är i full reträtt efter att ha förlorat inalles 1 000 man. Tillsammans med Jernefeldt har han tänkt övernatta i en närbelägen gård, men den hastiga och oordnade reträtten får dem att ta sig till Munsala, där de i ett torp i kyrkbyn slumrar några timmar på en bänk.
