Följande dag är det skönt och vackert väder, men djup ödesmättad tystnad härskar överallt i Munsala. Vid Nykarlebyälven är Eric Gustaf och hans reskamrater nära att bli skjutna av misstag. I staden väntar alla på ryssarnas ankomst och är sysselsatta med att rädda så mycket av sin egendom som de kan. Många är på väg till holmar i skärgården för att undkomma de annalkande ryssarna.
Den 17 september är Eric Gustaf i Jakobstad, lunchar hos Molanders och dricker kaffe med Sofie hos Roosens. Plötsligt är läget i staden panikartat:
På en gång sågo vi hela gatan full af folk; Officerare, Proster, Soldater, Dragoner, proviant och sjukkärror, alt skyndade norr åt stan i största förvirring.
En livgardist berättar att han vänt om när han skymtat kosacker på infarten söderifrån in till Jakobstad, den enda som finns för den som vill ut till landsvägen.
Ack min Gud, hvad skola vi nu då göra? Gifva sig fången? Jag ägde ej mer än de kläder jag hade på mig, och 4 RD i fickan. Resa sjövägen till Kronoby? Hvart skulle jag då lämna min häst, som var af 80 RD:s värde. Med et ord jag var i et non plus [nödläge] och begynte redan gjöra en plan at rida genom skogen, och helt och hållet öfverlämna mig åt ödet, då en gammal gråhårig man kom till mig och sade at vi kunde efter en gångstig komma till Kråknäs [i Katternö by], hvarest då Svenska Högqvarteret var. Glädje lyste i allas ögon, sedlar rägnade i Gubbens mössa som han höll i handen, och vi ilade ut genom stadsporten utan at veta hvart vi skulle taga. Till all lycka träffade vi där en bonde som åtog sig at för 6 RD följa med som vägvisare.
En hel hop dragoner och trosskuskar, alla till häst, beger sig i väg med gubben och Eric Gustaf främst. Det verkar som att ingen mänsklig fot före dem har beträtt dessa vildmarker. De rider över två strömmar utan större besvär, men kommer efter tre timmar till en tredje, som är både bred och djup. Det kan rimligtvis bara handla om Purmo å. Inte heller bonden vet var de kan korsa ån. De gör flera försök att ta sig över, men bara ett par steg ut når vattnet över hästarnas ryggar och hästarna fastnar i den lösa bottnen.
Med et ord hade vi kanske varit förlorade om icke försynen till vår räddning skickat en häst, som gick där på betet. Han kom händelsevis dit där vi voro, men som han ej fann sig särdeles nöjd med vårt sällskap, hälst som 2:ne dragoner kastade käppar efter honom, så vränskade han några gånger och begynte gå öfver strömmen et stycke ifrån oss. Han gick det mästa på bottnen men midt på djupet tycktes han simma några alnar.
Hästen tar sig simmande över Purmo å, det blir deras räddning
På detta ställe kommer nu hela sällskapet över ån. Livgardisten som skymtat ryssarna sätter i väg mot Kråknäs, de övriga stannar upp och förhör sig om nyheter av soldater de möter. De får av en kornett Duncker veta att inga ryssar synts till utanför Jakobstad och att de alltså reagerat på falskt alarm.
Eric Gustaf rider norrut på väg mot hemmet i Kronoby. Efter övernattning på Abbors gästgivargård har han glädjen att tidigt nästa morgon överraska sina föräldrar och syskon hemma, innan dessa ännu stigit upp. Tillsammans med sin far beser han den plats tätt intill prästgården där generalmajoren Gripenbergs 3:e brigad några dagar tidigare lyckats förhindra överste Vlastovs trupper i ett annat ryskt försök att avskära reträttvägen norrut, genom att hindra övergången av Kronoby å.
Eric Gustaf ger sig på nytt i väg för att söka upp sin trupp, som nu i sin reträtt norrut hunnit passera Kronoby. Han stannar i Gamlakarleby och dricker några glas punsch hos Donners, men då skott börjar smälla utanför stadsporten sätter han i väg i galopp norrut och når då sin bataljon.
Det är nu regnig och trist höst och stämningen är deprimerad. I Kalajoki, där höstmarknaden pågår, blir Eric Gustaf rejält sjuk. Först den 13 oktober börjar han bli återställd och besluter att det är dags att lämna armén och bege sig hemåt. Han får ett pass underskrivet av den på nytt utnämnde överbefälhavaren Carl Nathanael af Klercker och beger sig följande dag ensam i väg söderut. Hans häst är alldeles utmagrad, då den dräng som anförtrotts skötseln använt foderpengarna till annat.
Allestädes där jag förut farit hade vägen hvimlat af folk, här var nu en hemsk tystnad. Gårdarna vid vägen voro öfvergifna och öde, frugtande at bli träffad och plundrad af någon desertör fortsatte jag min resa. Då jag kommit närmare Låkteå [Lochteå] såg jag tvänne Ryska soldater klädda i gamla kappor, med bondmössor, och bärande sina gevär smyga sig förbi mellan buskarna och kasta på mig mörka blickar. En kall rysning genomfor mig, jag viste ej hvad uppträden som kunde förefalla. ”Drastuite kamrata” [God dag, kamrater] hälsade jag det vänligaste jag kunde, och detta gjorde att deras panna klarnade, de svarte mig nästan lika vänligt och tycktes tillfredsställda fortsätta sin gång.
Snart stoppas Eric Gustaf igen och har åter nytta av sina kunskaper i ryska. Han avfordras sitt pass, vilket leder till att en kosack eskorterar honom mot Gamlakarleby. Efter en lång ritt i kvällsmörker känner Eric Gustaf till sin glädje igen Witick gästgivargård. Följande dag överlämnas han i Gamlakarleby till generalmajoren Kazatjkovskij, samma general som vid Jutas stått emot von Döbeln. Eric Gustaf får ett otrevligt bemötande, tills det visar sig att nästa anhalt är general Nikolaj Kamenskij, som bor hos handelsmannen Gustaf Riska. Det är inte fråga om vilken general som helst, utan den nye ryske överbefälhavaren, 31 år gammal, som bland annat lett de ryska styrkorna i Oravais, sedermera hyllad som ”Finlands erövrare”.
Efter några minuter kom en Officer af sviten ut till mig och frågte ganska höfligt ”Sprechen sie Deutsch oder Französisch?” ”Ja, ich spreche Deutsch und Französich, was sie befehlen“ [Talar ni tyska eller franska? Ja, jag talar tyska och franska, allt hur ni befaller] svarte jag. Officern gick in, kom straxt tillbaka och bad mig följa med till Grefven. Denne steg upp och hälsade mig äfvenså vänligt, gjorde mig samma fråga, och jag svarte på samma sätt. Sedan frågade han mig hvarje handa om min resa, och Svenska Arméens tillstånd, till slut gaf han mig mitt pass som han påskrifvit och sade: ”Res till Kronoby eller hvart Ni behagar er, jag önskar er lycklig resa. Hälsa Er Far från mig, jag har hvilat en natt öfver hos honom.” Och så gjorde han en höflig bugning. General Kassatskofski syntes något flat, och bugade ganska djupt. Jag tackade Grefven för sin godhet och gick.
I Kronoby är fars hund den första som tar emot Eric Gustaf.
Det välmenande djuret ville ej upphöra med at smeka och hoppa omkring mig, och viste ej huru han skulle belysa sin förnöjelse. Snart hade jag den glädjen att öfverraska min Mor och ila i hennes armar, vi greto bägge glädje tårar. Min far och mina syskon voro ej hemma men kommo snart, och nu följde nya utbrott af ömsesidig glädje.
Huvudkälla för artikeln är utgåvan Dagbok från fälttåget i Österbotten 1808 (SLS, 2008), som återger Eric Gustaf Ehrströms dagbok utan att språket moderniserats. Dagboken finns också återgiven i en redigerad och moderniserad version av Eric Gustafs ättling Christman Ehrström, Kanonerna vid Oravais (Bokförlaget Legenda 1986). En utförlig analys av Eric Gustaf Ehrströms livsgärning har getts av Johanna Wassholm i Svenskt, finskt och ryskt (SLS 2014), som bygger på hennes doktorsavhandling.
