När Merja fyllt 53 levde hon en egenföretagares bråda vardag som mor till fyra vuxna barn och barnbarn. Gunder och Merja har inga gemensamma barn.
Hemma i Kråkholmen pågick en renovering som Merja deltog i, med följd att hon fick en planka i huvudet. Resultatet blev tinnitus.
”Det visade sig att blodtrycket var högt. Enligt läkaren kunde mitt huvud explodera vilket ögonblick som helst. Nå, inte hann jag tänka på sådant. Jag bara jobbade så håret fladdrade.”
Emellertid kom den stund då hon knäppte händerna och sa till sig själv: ”Gode himmelske fader, ge mig en paus, åtminstone lite tid att dra efter andan!”
Till slut vägrade kroppen samarbeta. En vårdag i april 2004 fick Merja en underlig huvudvärk. Smärtan var olidlig. Hon fördes till akuten och skallen röntgades. Allt såg normalt ut och Merja skickades hem. Följande dag gick hon till jobbet för att frisera kunder på ett äldreboende.
Där small det så våldsamt i huvudet att Merja bara skrek. Benen vek sig under henne. Det svartnade för ögonen och hon förlorade medvetandet.
Ambulansen var snabbt på plats. I ilfart fördes Merja till Tammerfors universitetssjukhus och opererades omedelbart. Diagnosen var en aneurysmblödning på en utvidgning av hjärnpulsådern. En aneurysm är i många fall dödlig. Den kan utvecklas utan symptom under flera år. Högt blodtryck och försvagade blodkärl hör till sjukdomsbilden.
Gunder minns för alltid dagen då Merja blev sjuk.
”Merjas väninna Eeva ringde och berättade vad som hänt. Jag gav mig genast i väg till Tammerfors. Merjas barn och barnbarn åkte efter mig i egen bil”, berättar Gunder. Under bilfärden virvlade frågorna runt i hans huvuds. Vad hade egentligen hänt?
”Jag var nog lika ångestfull som ovetande när jag körde till Tammerfors.”
Mötet med Merja på intensivavdelningen var motsägelsefullt. Marja tycktes vara på gott humör och log mot honom. Även om hon var kopplad till elva slangar såg läget inte så kritiskt ut.
”Men sedan tittade Merja konstigt på mig och undrade korthugget vad jag hade för ärende? Hon kände inte igen mig”, berättar Gunder.
De två första dagarna avgjorde hur Merjas tillstånd skulle utvecklas. Lyckligtvis gick det mot det bättre. Men inte genast. En rad allvarliga överraskningar väntade.
Efter några dagar kom Merja ihåg vem Gunder var.
”Hon sa på sitt typiska sätt: ’Hör du Gunder, jag fick en hjärnblödning, men det ska nog snart ordna sig igen.’ Hela hon andades positivism”, säger Gunder.
Men så, omedelbart efter sin operation, fick Merja både en stroke och en hjärnhinneinflammation. Under en tid i respirator var hon helt borta.
Hur i all världen råkade alla dessa svåra sjukdomar drabba en och samma människa? Det förklarade läkarna inte.
”Till mina närstående meddelade man i stort sett bara att jag knappast skulle klara livhanken. Enligt statistiken var mina överlevnadschanser 3/15.”
Så mycket närmare döden kan en människa inte komma.
”Vi fick egentligen inte någon information av läkarna. Det undrar vi över ännu i dag. Först i efterhand förstod vi hur allvarligt allt hade varit”, berättar Gunder.
Av de två månaderna på tre olika sjukhus har Merja bara vaga minnen. Från Tammerfors universitetssjukhus fördes hon till Vasa centralsjukhus. Därefter till Malmska sjukhuset i Jakobstad.
På den tiden förvärvsarbetade Gunder ännu. Efter jobbet bar det ofta av till Vasa för att hälsa på Merja.
”När jag gick med Merja i rullstolen i sjukhusets omgivningar kom tanken att hon kanske skulle bli sittande i rullstol resten av livet. Merja däremot tänkte hela tiden positivt och klagade inte över något”, säger Gunder.
Tillfrisknandet gick inte jämnt framåt.
”När sköterskan tog ett blodprov frågade jag vad hon egentligen hade för sig. Innan sköterskan hann svara, slog jag henne i ansiktet med knytnäven. Efter det fick jag en spruta i rumpan och lugnade ner mig”, berättar Merja.
Mer eller mindre komiska situationer uppstod, som en gång när Merjas dotter var på besök på sjukhuset.
”Jag frågade henne var mina piller fanns. Dottern började undra och sa att jag ju inte använde några piller. Till det ska jag ha svarat att jodå, mina preventivmedel.”
”Jag hade tydligen rentav förklarat saken så, att det vet man ju aldrig om inte en stilig kirurg skulle komma gående emot mig i korridoren? Så visst borde preventivmedlet vara i ordning”, säger Merja med ett skratt.
Ibland var läget ett helt annat. Merja kunde i ångest slita slangarna av sig. Då måste hon spännbältas.
