Det finns bara en “kraft”
Ursprungsfolken har i regel inget ord för tro. Det som kommer närmast i lakoternas språk är wocekiye, vilket betyder “bön”.
“Varje indianfolk har sin egen uppfattning. Jag tror inte att något av dem har en enda gud, utan gud ger sig till känna överallt, både i den synliga och i den osynliga världen. Gud är en allomfattande kraft, en stor ande som kan uppenbara sig som en nyfödd baby, en kraftig storm eller som en fallande meteorit”, säger Rani.
“Indianernas tro baserar sig framför allt på personliga upplevelser. Ett centralt mål är ett personligt förhållande till andevärlden.”
Enligt Rani bör man inte mystifiera indianerna, inte heller andra ursprungsfolk.
En tankelek
Låt oss för ett ögonblick leka en “indianlek” och sätta Rani på prov. Hur skulle denne 49-årings liv ha sett ut om han fötts i USA som lakotaindian?
“Jag skulle ha sett dagens ljus i en mycket omvälvande tid. Vid tidpunkten för min födelse hade den amerikanska indianrörelsen AIM, American Indian Movement, utvecklats och aktivt börjat kräva mer rättigheter.”
“Som fyraåring skulle jag ha upplevt belägringen vid Wounded Knee år 1973, ledd av AIM. Vem vet, kanske skulle det ha tänt en gnista hos mig att engagera mig i politisk verksamhet och kulturellt återupplivande, så som det gjorde hos så många?”
“Å andra sidan kunde det kanske också ha haft motsatt effekt, fjärmat mig från indianrötterna. Säkert är i alla fall att jag nu med belåtenhet skulle se hur gamla ritualer och språk väckts till liv igen”, funderar Rani.
“Men samtidigt skulle jag med oro se hur fattigdom, alkoholism och drogmissbruk ökar. Jag skulle också vara tvungen att grubbla över hur jag ska få pengar till barnens skolgång. Och hur deras egen identitet kunde stärkas.”
Till sina egna barn har Rani förklarat att indianerna inte är något slags konstiga människor, att de inte är annorlunda än andra.
“Alla kulturer har egna särartade traditioner. Rasismen, för att ta ett exempel, är en kulturell konstruktion. Ingen föds till rasist.”
Andedans ur lakoternas perspektiv
Rani Anderssons doktorsavhandling publicerades 2004. Han skrev den i Bloomington i Indiana, där han bodde och studerade i tre år som Fulbright-stipendiat och forskare vid Finlands Akademi. Avhandlingen handlar om lakoternas andedansrörelse samt om de tragiska händelser som slutade i blodbadet vid Wounded Knee år 1890.
Det bör nämnas att lakoterna är siouxernas västra gren och den kanske viktigaste prärieindianstammen. Utgående från materialet i avhandlingen skrev Rani 2008 boken The Lakota Ghost Dance of 1890. På samma tema gav han i fjol ut boken A Whirlwind Passed Through Our Country: Lakota Ghost Dance Voices.
Väsentligt i sammanhanget är att både doktorsavhandlingen och de senare alstren har gjorts utgående från lakoternas perspektiv.
“Min forskning visar att lakoternas andedansreligion inte hade något med krigföring att göra. Grundnarrativet då forskningsarbetet inleddes var att andedansen ursprungligen var krigisk och att dess syfte var att med religionen som täckmantel uppvigla till uppror mot de vita. Men lakoterna började beväpna sig först då USA:s armé trängde sig in i deras
reservat.”
“De ville försvara sin nya tro och sina familjer. Arméns förmåga till förstörelse och dess fientlighet mot indianer kände man till mer än väl.”
Rani har rönt erkännande i USA. Boken The Lakota Ghost Dance of 1890 har fått utmärkelsen Choice-Outstanding Academic Title, med uppmaningen att varje bibliotek borde ha boken i sina samlingar. I Finland publicerades Ranis bok Lakotat. Kotkan ja biisonin kansa 2009. Boken, utgiven av Finska Litteratursällskapet, tar upp viktiga skeden i lakoternas
historia under 400 år.
Indian Affairs, en myndighet under det amerikanska inrikesdepartementet. Den 15 december 1890 arresterades Sitting Bull, anklagad för att inte hindra sitt folk från att dansa andedansen. I det tumult som följde sköts hövdingen och hans son ihjäl. Två veckor senare skedde massakern vid Wounded Knee, då 250 indianer som försökte fly från sitt reservat dödades. Denna välkända illustration av Frederic Remington 1890 är enligt Rani Andersson en stereotyp av den “vilda” andedansen, så som de vita ville se den.
Som forskare i Kalifornien
Rani Andersson har senare ägnat sig åt fortsatta studier i historia, antropologi och etnohistoriska metoder vid American Indian Studies Research Institute vid Indiana universitet. I tre år studerade han också lakotaindianernas språk och besökte under samma tid flera reservat.
Rani har också verkat som gästforskare vid Kaliforniens universitet i Santa Barbara.
Hur bra talar du lakota?
“Jag kan översätta text skriven på lakota. Synd bara att det inte finns så många lakotatalande diskussionspartner här i Finland. Bodde jag sex månader i ett reservat, så skulle jag nog tala språket flytande igen.”
Hur är språket uppbyggt?
“Orden har ofta suffix och några egentliga kasus finns inte. Orden är långa. För en finländare är orden lätta att uttala, även om språket innehåller många strupljud.”
