Att inspirera är viktigt
Hur ser Bo på sitt arbete?
”Det är synnerligen intressant och innebär en stor del administration. Det är i hög grad en fråga om att inspirera de anställda. Man måste också ge deras egna idéer tid att mogna”, säger han.
I sitt senaste förordnande var han biträdande regionchef för Unicef i östra och södra Afrika och hade 250 anställda på fem olika kontor.
”Det är också mycken byråkrati i Unicef. Det gäller att hitta lösningar i krissituationer i respektive samhällskultur. Mycket tålamod och elasticitet behövs.”
Bo tar också humor till sin hjälp.
”Det hjälper även de anställda att orka. Allmänt är det så, att om skrattet sinar, ja då är det fel någonstans”, slår Bo fast.
Och vad är det svåraste i ditt jobb?
”Ofta är det myndighetsutövandet som är krångligt. Då bör man sträva till att hitta en balans mellan ’påtryckningar’ och diplomati. Inte sällan råkar vi ut för att arbeta med flera religionsgrupperingar samtidigt. Vi gör också mycket för att förändra attityderna hos familjer.”
Coronapandemin har tillfört det hela ett nytt perspektiv.
”Under de senaste femton åren har barnskyddet utvecklats betydligt. Nu för oss coronaviruset tyvärr med stora steg tillbaka vad gäller såväl utbildning som social- och hälsovård och kommunikation.”
”Positivt är att det har röjt vägen för digitala studier. Nu borde vi se till att så många barn som möjligt får tillgång till internetuppkoppling och datorer”, säger Bo.
Borta bra men hemma bäst
Har ni råkat i farliga situationer utomlands?
”Under den stora tsunamin 2004 bodde vi i Sri Lanka. Många barns föräldrar dog. Det var en enorm katastrof. Vi skulle följande dag vara just på den strand där tsunamin vällde in. Vi hade en skyddsängel med på resan. Emma var då sex år gammal. Hennes violinlärare dog i tsunamin”, berättar Monika.
I nästa andetag tillägger hon att man inte kan göra det här jobbet om man är rädd.
”Vi har varit med om en del andra farliga tillbud också, men lyckligtvis alltid klarat oss med blotta förskräckelsen.”
Vad betyder Finland för er?
”Visst är det ett hem och den adress som vi får vår post till. När man har bott i så många länder och världsdelar som vi, är det fantastiskt att komma till sitt hemland som man så att säga har under skinnet”, säger Bo.
”Här kan man andas fritt, man känner kulturen och människors vanor utan och innan. Finländare är för all del ganska introverta, men samtidigt säkra kort: what you see is what you get”, skrattar han.
”Nog är det en lottovinst att födas i Finland. Vi har hunnit långt i jämförelse med andra länder. Och visst kan vi finländare i dag vara stolta över våra fantastiska unga kvinnliga ministrar”, säger Monika.
Åter på väg ut i världen
Hur ser hösten ut?
Elias åkte i slutet av augusti till Schweiz, där han har två år kvar på International School of Geneva. Storasyster Emma följer med, eftersom Elias är minderårig. Framöver planerar Elias att utbilda sig till kock antingen i Frankrike, England eller Sydafrika.
Lisas studier i ekonomi och politik fortsätter på University of Exeter i England ett år till. Hon visste vid intervjun ännu inte om hon måste studera på distans.
Emma har vid samma universitet studerat geografi och liberal arts, klassisk humanbildning, i fyra år. Hon planerar söka sig till Holland för fortsättningsstudier.
Monika reser till Kenya och fortsätter sitt arbete för Unicef, om smittoläget så tillåter.
Bo beger sig till Syrien för två år, också här med Unicef som arbetsgivare.
”Få se om vi alla kan ta oss hem till jul på grund av pandemin. Men går det inte, är det är inte hela världen. Då är det bara a fact of life”, säger Emma lugnt.
