Många slags rötter
Känner sig barnen aldrig rotlösa?
”Egentligen inte. Vi är finländare. Vi uppskattar natur, badar bastu, äter rågbröd och gröt”, säger Emma.
”Ja, och när vi är i Finland äter vi lax och nypotatis”, fortsätter Elias som drömmer om att bli kock.
”Även om vi har flyttat omkring mycket och ofta är åtskils, står vi varandra nära. Med dagens teknik är det lätt att hålla kontakt även om man befinner sig på olika sidor av jordklotet. Det här är vår livsstil. Den fungerar för oss”, säger Monika.
”Vårt sätt att leva kunde jämföras med sjömännens, som långa tider är borta hemifrån. Det blir en viss rutin i mönstret.”
Lisa har också ett ord med i laget:
”Jag tycker inte att vi är särskilt känslosamma människor. Vårt motto kunde lyda: go with the flow och ta det lugnt”, säger hon, som studerar ekonomi och politik vid universitet i Exeter.
Emma medger ändå att de nog ibland känner rotlöshet.
”Att flytta är lätt för oss. Vi har många slags rötter, några här, några där, i olika länder. Av det skälet är våra rötter ’svaga’ och därför också lätta att snabbt dra upp. Jag har till exempel bott bara två år i Thailand som liten, så jag kan egentligen inte säga att jag har rötter där”, säger Emma.
Bo fortsätter:
”Jag vill mena att det har varit positivt och inneburit en sann rikedom att leva i skilda kulturer, lära sig andra språk och sedvänjor. Det har gjort barnen till starka och självständiga individer. De har dessutom alltid haft stöd av varandra.”
”Visst är det möjligt att de ändå får svårigheter i framtiden, det kan man inte veta. Kanske har sådana här levnadsvanor också sitt pris”, tillägger han.
För föräldrarna innebär en eventuell hemflyttning att de återkommer till en välbekant omgivning, men för ett barn som vuxit upp utomlands kan samma ”hemland” kännas som en främmande plats.
Chefer hemma och på jobbet
Monika berättar, att hon fattar alla beslut tillsammans med Bo.
”Vi har följt principen att turvis ta anställning utomlands. Barnen skötte vi själva medan de var små. Anpassning har alltid varit vår röda tråd”, säger Monika och fortsätter:
”Bo är också känd för att sätta stort värde på kvinnor. Han stöttar dem även på sin arbetsplats. Det härrör kanske från Bos starka mor”, tror Monika.
”Min man har ett slags mentor- och lärarmentalitet. Han är en snabb beslutsfattare. En handlingens man. Vi är båda kreativa i vårt arbete”, säger Monika.
Hennes arbetsplats hos Unicef är mycket krävande. För närvarande är hon verksamhetsledare för barnskyddsorganisationen Kenya Child Protection.
”Till mina arbetsuppgifter hör i huvudsak att biträda barn i domstolsprocesser. Ett annat ansvarsområde gäller invandrarbarn. Dessutom upplyser vi barn om farorna med Internet och bedriver arbete mot könsstympning av kvinnor.”
Är ditt arbete inte mentalt tungt, hur orkar man med det?
”Nå, man kan inte hjälpa någon alls om man låter ärendena påverka ens känslor för mycket. Man måste bibehålla en professionell distans.”
När jag ber Monika beskriva sig själv i sin arbetsroll, blir svaret att hon ger utrymme åt sina kolleger.
”Som chef behöver jag inte oavbrutet synas och höras. Jag har en stark vision, har lärt mig att försöka se stora sammanhang och är bra på att skapa kontakter. Blicken måste vara riktad mot framtiden.”
