Miljön den nya religionen

Lennart Koskinen har en brokig CV. Född och uppvuxen i Helsingfors, där Lönkan (Nya Svenska Samskolan) var hans skola, utom ett läsår i Vörå samskola, för att han som stökig elev skulle koncentrera sig mer på studierna.

Fallskärmsjägare, kapten i finska armén, tjänstgjorde som officer vid försvarsstabens säkerhetsavdelning. Trefaldig finsk mästare i störtlopp. Ensamseglare på de stora haven.

Var utlandschef på Seos-metalli, innan han kom till insikt att han ville få ut något djupare av livet. Utbildade sig till präst i Sverige, teologie doktor, har professorskompetens i etik. Ledde i tolv år Kyrkans arbetslivsinstitut i Sverige, blev rikskändis genom sina morgonsamtal med Gud i radion.

Var domprost i Stockholm, blev 2003 den första Finlandsfödda biskopen i Sverige på 200 år – stiftet omfattade Gotland och utlandskyrkan. Medlem i World Religious Leaders i Jerusalem. Arbetar i dag för den svenska regeringen med dess värdegrundsarbete.

Här samtalar Lennart Koskinen med Katternötidningens Svenolof Karlsson om relationen mellan religion och vetenskap, domedagstänkandet och den roll som naturen och miljön fått i det moderna samhället.

Hur skulle du förklara relationen mellan religion och vetenskap?

Lennart: Uppfattar man religionen i första hand som ett försanthållande av vissa fakta och framförallt naturvetenskapliga fakta, typ jordens ålder eller om jorden är platt, eller hur himlen ser ut, varifrån människorna kommer, ja då finns det en uppenbar motsättning. Den typen av fundamentalistisk tolkning av religionen leder till orimliga motsättningar och en sorts personlighetsschizofreni, eftersom vi samtidigt lever i en värld där vetenskapen ändå dikterar världsbilden.

Vi teologer ser inte på religionen på det viset, utan hänvisar till att religionen ger oss livstydande mönster, ett slags orientering i tillvaron och besvarar andra typer av frågor. Lite förenklat: vetenskapen besvarar frågor om hur, medan religionen besvarar frågor om varför.

Jag har själv aldrig haft några bekymmer med motsättningen. Jag är forskare och självklart går jag till vetenskapen när jag frågar mig hur världen är beskaffad. Men frågar jag mig hur jag ska hantera livet, mina medmänniskor och naturen, så kan religionen ge mig vägledning.

I förra Katternönumret fanns en artikel om trollhistorier från Vöråtrakten. Det är fascinerande att se hur dessa historier liknar bibliska historier. Vi fick en negativ reaktion av en präst som var bestört över att vi kan skriva om troll på det sättet.

Lennart: Samtidigt finns det säkert ingen yrkesgrupp som det finns så mycket skämt om som präster. Man har alltid, särskilt i Finland, skämtat om överheten och prästen var ju förr en överhet. Det är intressant att kyrkoherde heter kirkkoherra på finska, alltså det hierarkiska ”kyrkherre”. En kyrkoherde är ju någonting helt annat.

Är naturen/miljön vår tids religion?

Lennart: Jag tror att vi människor har behov av att engagera oss i någonting större än oss själva, det är en del av att vara människa. Allt vi vet om djuren och deras hjärnor antyder att de saknar den abstraktionsförmåga som delvis är kopplad till frontalloben och som vi är ensamma om i djurvärlden. Vi är den enda djurart som ställer frågor om vadan och varthän, om gott och ont, om rätt och fel, om mål och mening. Det innebär att vi har behov av att hitta svar eller pseudosvar.

Där skulle jag säga att miljöfrågorna i dag delvis har blivit ett religionssurrogat. En relativt liten grupp går regelbundet går i kyrkan. I stället finns en hälso- och miljötrend. Jag vet inte hur många gånger per dag det är väderleksrapporter i radio och på tv. Vi är intensivt intresserade av vädret och funderar över minsta lilla förändring. ”Är det inte en ovanligt kall vår? Jag kan inte minnas att det varit så här.”

Sådant sätter i gång spekulationer som späs på med både saklig och osaklig information. Eftersom detta engagerar människor, skriver medierna om det. Det är en rent kommersiell sak, medierna är både populistiska och opportunistiska. På tyska säger man ”man ist was man isst” (”man är vad man äter”), och det gäller inte bara det vi stoppar i munnen, utan också det vi stoppar in i öronen och ögonen.

För många blir miljön, ekologin, nyttig mat, hela hälsotrenden vad de söker livsmeningen i. Kristendomen har ersatts av friskendomen. Min egen hälsa, kroppens välbefinnande och naturens hälsa blir delar av samma system och just ett religionssurrogat.

Samtidigt kan detta kopplas ihop med många religioner, alla religioner som tänker sig någon form av skapare. Man beskriver sitt engagemang som något bra för naturen eller skapelsen. Det finns en helt sekulär miljö- och hälsorörelse, men det finns också en semi-kristen.

Det här att personifiera naturen och tillskriva den känslor och åsikter känns för mig märkligt. ”Miljön tycker om att du gör så här” eller ”det här är bra för klimatet” kan man läsa på förpackningar… Hur kan vi veta det? Har klimatet en åsikt?

Lennart: I en överförd mening kan man kanske ändå uttrycka det så? Hälsa betyder att man kan reproducera sig och överleva, att man är i harmoni, att de olika funktionerna kopplas till Moder Jord, Gaia. Att personifiera naturen är en gammal tradition. Gaia fanns i den grekiska mytologin redan på 600-talet före Kristus.

En annan schablon är att beskriva naturen som en Edens lustgård, där alla växter och djur lever i harmoni med varandra. Men är inte sanningen egentligen att naturen är ett allas krig mot alla? Allt handlar om att föröka sina gener maximalt, och då struntar man blankt i om man har död på andra.

Lennart: Det är ett sätt att beskriva det, naturligtvis. Men ett annat perspektiv är att denna kamp för överlevnad skapar ett slags naturlig balans, där varje art verkar ha sin plats. Om inte lejonet skulle äta upp zebraungen, skulle det bli för mycket zebror, som skulle äta upp gräset, och så vidare. Det man menar är att människan är i färd med att störa den balansen.

I detta finns en religiös tolkning, den väldigt spännande myten om syndafallet, nedtecknad för 3 800 år sedan och säkert äldre som en muntlig tradition. Myten handlar om Adam, vilket betecknar människa och är en personifikation av människosläktet, och hur han äter av kunskapens träd på gott och ont. Det vill säga: hjärnan växer till och människan använder sin förmåga att välja mellan gott och ont, och hon väljer då det onda, det egoistiska.

Människan blir på grund av detta utdriven ur paradiset, ställer sig utanför naturen, då hon inte använder kunskapen till ett samspel med naturen, utan till att utveckla vapen och teknik som skövlar skog och tar död på djurarter och andra av den egna arten.

Många har inte förstått att syndafallet är exempel på ett starkt bildspråk. Jag minns första gången jag fick frågan som jourhavande präst via telefon. Det var vid 3-tiden på natten, den som ringde var berusad och frågade sluddrande: ”Var det äpplen eller apelsiner de käkade, Adam och Eva?”

Man tänker det sig väldigt konkret, men vi har ju på svenska liknande bilder. När författare beskriver kärleksparet, ”de drog sig undan för att njuta av kärlekens frukter”, så tror ju ingen att det var vindruvor de käkade. I den semitiska tradition där bibelns text formulerades är språket bildrikt, en hel berättelse kan vara en bild.

Ett intressant exempel på natursynen får man om man studerar reseskildringar från Lofoten och Nordnorge i mitten av 1800-talet – det finns mycket sådana beskrivningar, eftersom handelstrafiken med fisk till Sydeuropa var livlig. Fram till 1850 ungefär beskrevs det vilda berglandskapet som något fult och avskräckande – naturidealet var vårdade engelska trädgårdar. Man varnade till och med kvinnor och barn för att åka till Norge. Men plötsligt vände beskrivningarna helt: de norska vilda bergen börjar beskrivas som höjden av naturskönhet, orörda av människan, det vackraste i världen. Det blir uppenbart att människans syn på naturen är kulturstyrd. På 1850-talet slog romantikens natursyn igenom, men inte förändrades naturen av det.

Lennart: Detta har nog att göra med att man förr såg naturen som en fiende – med kylan, mörkret, vilda djur, etcetera. Det som skett från slutet av 1800-talet är en oerhört snabb urbanisering. Det finns en längtan efter renhet och oförstörd natur. Men för 100 år sedan var det tvärtom, då längtade man efter ordning och ljus, gärna asfalt.

När jag växte upp, sågs vetenskapen som den självklara metoden för att söka sanningen. I dag verkar trenden gå åt andra hållet. Man tycker att man inte behöver göra jobbet, utan kan välja den sanning man tycker bäst om och som ger många gillanden på Facebook eller i varje fall är opportun för ens karriär…

Lennart: Historiskt finns en pendelrörelse. Upplysningstiden var en reaktion mot ett mera vidskepligt 1600-tal. Med 1968-rörelsen fick vi en modern upplysningstid, men pendeln svängde ganska snart igen. Den nya fysiken blev så komplicerad och abstrakt att den blev svår att förstå, en längtan efter mystik, det oförklarliga, växte fram.

Jag vet inte vad som är hönan och ägget i detta, men i spåren av detta kom alla monsterfilmerna liksom fantasy-genren. Harry Potter är ett bra exempel på den typ av genre som rör sig mellan reality och fantasy. Finns det inte en likhet också med den ryska traditionen av propaganda och desinformation? Någon beskrev dagens Ryssland som ett land där ”inget är sant och allt är möjligt”.

Vi har i dag två diken. Det ena är den totala relativismen, man bestämmer själv sin sanning och säger ”min sanning är lika bra som din”, oberoende av vilka argument man har. Det andra diket är en övertro på att vetenskapen kan fixa allting. Jag uppfattar båda som irrvägar, sanningen ligger någonstans mitt emellan.

Men egentligen tänker jag mig detta på ett annat sätt: vetenskapen utgör grunden, utifrån de metoder och kriterier den ger för hur man fastställer sanning. Men sedan finns en överbyggnad som vi också behöver, där det finns utrymme för egna tolkningar, ställningstaganden och det som vetenskapen inte kan säga någonting om. Myter, sagor, symboler, riter, som också är en del av det mänskliga livet och som hjälper oss att hantera tillvaron och förstå den på ett djupare sätt.

Det ställer oss inför livsval och livsutmaningar. Den mogna religionen tillhör denna överbyggnad och hjälper oss att se nya nyanser och djupdimensioner i tillvaron, den omogna religionen är mest till för den som är verklighetsskygg.

Tänk dig en person som är färgblind, bara ser svart och vitt, och att du försöker förklara ”himlen är blå och gräset är grönt”. Man ser samma sak, men en dimension saknas. Det är den dimension jag talar om som vi behöver komplettera det vetenskapliga rationella tänkandet med. Just den här djupdimensionen, med färger, med mening, med ett större sammanhang, som jag tror att vi människor behöver och längtar efter.

Det liknar min egen iakttagelse om tal och proportioner. Siffrorna är ett språk som synliggör och avslöjar saker, till exempel att människor överdriver eller påstår orimligheter eller sådant som logiskt inte går ihop. Men vissa verkar vara helt döva för det språket. Ordblindhet är uppmärksammad, men sifferblindhet eller sifferrädsla verkar vara ett minst lika stort problem.

Lennart: Jag kan rekommendera Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt, där han beskriver hur vår hjärna har två helt skilda sätt att tänka. Dels ett tids- och energibesparande system som söker efter snabba mönster i tillvaron som i allt väsentligt kan bekräfta det vi redan tror eller vet. Dels ett system som kopplas in först senare – eller inte alls – för att göra rationella analyser. Hans förklaring är att dessa inte kan fungera samtidigt, och att vi i allmänhet nöjer oss med det snabba intuitiva tänkandet. Han presenterar en mängd tankeväckande exempel på hur det här fungerar. Tyvärr kunde jag känna igen mig själv i hans analys, och försöker sedan dess medvetet använda båda tankesystemen.

På sextiotalet kom de första miljölarmen, och sedan har sådana följt i rask takt. Vid den tiden kunde man ännu höra till exempel präster som tyckte det var bra att man dödade vargar och örnar och andra skadliga djur. I dag vet jag ingen präst som skulle säga så. Är inte detta ett exempel på hur snabbt uppfattningar förändras, hur relativt allting är? Förut tyckte man det var rätt och nu tycker man det är fel.

Lennart: Helt konkret, för säg 100 år sedan, om prästen skulle vara herde och vargarna tog lammen, så var vargarna faktiskt en fara, om inte för människor så för husdjur, hundar och så. Utrotning var inte en aktuell fråga då. Så om vargar drev omkring, är det klart att prästen kanske uppmanade bönderna att skjuta av dem och ta hand om sina får. Det var helt enkelt en herdeuppgift.

I dag ser vi annorlunda på det. Präster är liksom andra numera medvetna om faran med utrotning, och en medveten präst tänker nog att den som vill vara ett kristet föredöme ska vara naturens tjänare och inte herre, och alltså inte har rätt att förgripa sig på naturen genom att utrota arter. I den miljöteologi, eller skapelseteologi, som har utvecklats ungefär från 1980-talet och framåt är just denna fråga central, att varje art sitt egenvärde. Samspelet mellan människa och natur och människans ansvar för naturen är en grund…

Den här idén är i själva verket en djupt biblisk tanke, som finns i alla de tre abrahamitiska religionerna. Människan har fått ett slags särställning av vår Gud i form av att förvalta skapelsen, ta hand om den, men också kunna leva av den i ett slags ömsesidighet. Just förvaltaruppdraget är väldigt centralt och innebär samtidigt att tjäna skapelsen – genom att tjäna skapelsen så tjänar vi ytterst Gud.

Granskar man miljölarmen de senaste 50 åren – de är många – ser man att några varit befogade. Men grundregeln verkar vara att man överdriver stort…

Lennart: Jag skulle vilja tolka det djuppsykologiskt. Vår hjärna är inställd på att leta efter fara. Det har haft ett högt överlevnadsvärde. Jag blir påmind om det varje morgon när jag ser rådjuren utanför mitt hem. Genast när jag öppnar dörrhandtaget, det knarrar till lite, reagerar de. De har liksom full koll hela tiden. Vår hjärna fungerar på samma sätt, vi letar hela tiden efter faror, och det har haft ett högt överlevnadsvärde.

Jag uppfattar att man utnyttjar och missbrukar det här reaktionsmönstret hos människor. Miljöhot har blivit big business, det är en global storindustri att skrämmas med klimatförändringar.

Lennart: Vi lever i en ekonomistisk värld och det finns alltid de som utnyttjar trender och det som rör sig i tiden, för egen ekonomisk vinning. Det vill jag inte på något sätt försvara, utan tycker det är lika vidrigt som du. Medierna tycker jag är det värsta exemplet, för de ägnar sig åt ett slags eländesmasturbation. Man pressar fram det värsta man kan.

En historiker i Lund, David Larsson Heidenblad, beskriver i sin doktorsavhandling (”Vårt eget fel – moralisk kausalitet som tankefigur från 00-talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar”) hur man genom tiderna förklarat krig, naturkatastrofer och sjukdomar som Guds straff för människornas synder. Hur ser du på saken?

Lennart: Det är en tankefigur som jag som gammal präst är allergisk mot och undviker. Jag försöker i stället föra ett sakligt resonemang och titta på orsak och verkan, med så sakliga argument jag kan komma fram till.

Det sättet att tänka bygger dessutom på dåligt teologi. Går man till Jesu egen beskrivning av Gud, möter en kärleksfull och förlåtande gudomlighet fjärran från Gamla testamentets småsint kontrollerande och straffande Gud. Gamla testamentet bygger på tankefiguren belöning eller straff för allt vi gör, medan Nya testamentet modifierar och omformar den gudsbilden högst betydligt. Människan har fått en fri vilja och ett stort eget ansvar. Våra dumheter tenderar att straffa sig själva, men från Gud kan vi få förlåtelse och kraft att göra om och göra rätt. Jesus själv sammanfattar hela lagen i det dubbla kärleksbudet.

Det här med att köpa avlatsbrev och dylikt brukar ju hänföras till den katolska kyrkan, men finns den inte hos oss också i dag? Till exempel att man ska klimatkompensera och eller köpa utsläppsrätter på börserna. Hur uppfattar du det?

Lennart: Nästan hur man än ser på det så har vi en del problem i vårt förhållande till naturen. De flesta människor vill göra någonting, det är en del av vår goda sida. Då är det bättre att klimatkompensera eller köpa utsläppsrätter än att inte göra någonting alls och bara vifta bort det. Många bäckar små bidrar till någonting.

Då har jag alltså gjort mitt och är fri från ansvar?

Lennart: Det tror jag inte, det är ungefär som när jag ger en slant åt en tiggare som sitter utanför butiken. Jag tycker inte att jag har gjort mitt, utan jag försöker tänka att jag inte kan ge en slant åt alla, men jag kan ge något åt några, och om många tänker som jag blir det så att de åtminstone kan överleva. Sedan tycker jag inte det är så bra att tiggarna sitter här, därför ger jag också pengar till organisationer för att hjälpa dem att kunna fungera hemma. Men den som sitter där just nu har uppenbart behov, därför gör jag det. Är det på min butik köper jag i stället en halv kyckling därför att hen är hungrig, sannolikt. Det är att möta det omedelbara, men jag köper mig ju inte fri från något.

Jag tror att din fråga här är en direkt parallell. Man kan göra någonting samtidigt som man inser att man inte kan göra allting. Det är inte heller bra att gå med skuld hela tiden, då kan det vara en poäng att – utan att se det som ett avlatsbrev – kan jag utifrån mina förutsättningar göra någonting, så gör jag det. Jag behöver inte ha dåligt samvete, men jag kan ändå fundera på vad jag kan göra ytterligare.

Finns det inte olika varianter av det här? Jag såg en gång ett tåg av flagellanter i Damaskus som för sina synders skull piskade sig blodiga.

Lennart: Det är en människosyn som jag menar inte är kristen, att människan skulle vara i grunden ond och att det onda ska piskas ut. Ibland har kyrkan tyvärr förstärkt det där: ”jag, fattig, syndig människa…”

Sedan jag för 40 år sedan började hålla gudstjänster har jag vägrat använda uttrycket, av teologiska skäl. Det strider mot det jag uppfattar vara en kristen människosyn, där människan verkligen är en dubbel varelse. Vi har möjligheter att göra väldigt onda saker, men vi längtar efter det goda och kämpar. Det är en ständig kamp mellan våra destruktiva och konstruktiva sidor. Men vi kan inte piska bort det onda, lika lite som man kan bekämpa mörker med mörker, man kan bara bekämpa mörker med ljus.

En likhet mellan 1600-talets synsätt och dagens miljödiskurs är att båda är auktoritära – då hänvisade man till de teologiska sanningarna, nu till att ”science is settled”, att vetenskapen inte kan ifrågasättas. Man ger inte utrymme åt någon tolkning eller diskussion, den som ifrågasätter paniken i klimathotet stämplas i stället som ”förnekare”. Jag uppfattar det som härskarteknik.

Lennart: Man har alltid klandrat budbäraren av dåliga nyheter. Men i ett sådant fall har ju budbäraren en god nyhet. Att skjuta på en sådan budbärare är paradoxalt.

I Sverige är det ju så att det bara finns utrymme för en uppfattning i taget, och det är inte politiskt korrekt att ifrågasätta. I Sverige finns fundamentalister speciellt i Miljöpartiet. Genom att de sitter i regeringen har de har mycket större genomslag än de egentligen borde ha och påverkar då naturligtvis opinionen.

Fundamentalism är alltid dålig åt båda hållen. En övertro på vetenskapen, där man gör vetenskapen till religion, spårar ur. En fundamentalistisk, ordagrann tolkning av religionen spårar också ur. Vetenskapen ska utgöra en bas, men sedan finns det en överbyggnad som består av någonting annat och som gör livet värt att leva och som behöver präglas av öppenhet, kritisk analys och nyansering.

Har vi ett behov av domedagstänkande?

Lennart: Ja, jag tror det. Man behöver inte gå till Freud för att göra en koppling att vi alla bär på ett slags dödsskräck, och att vi hanterar den på olika sätt. Man kan se domedagstänkande som en kollektiv dödsskräck. Inte bara jag utan alla mina nära och kära och alla andra kommer att gå under. Vi hittar det i alla stora religioner, domedagsscenarier verkar vara något allmänmänskligt.

De som gör alla dessa domedagsfilmer vet att de har en publik. Att kunna säga att ”det är bara film” gör att vi kan hantera saken, domedagstänkandet har alltså en djuppsykologisk förklaring.

Kan det vara genetiskt betingat?

Lennart: Jag tror inte det, men inlärda mönster behöver ju inte vara genetiska, de kan vara medfödda i våra tankestrukturer. De ligger kanske nära Jungs arketyper.

Att reducera tillvaron till biologi blir lätt farligt. Det finns en berättelse om hjärnforskaren och astronomen, som för en diskussion. Astronomen säger: ”Jag har hela mitt aktiva liv med den modernaste tekniken och moderna teleskop undersökt rymden och meteorer och månar och planeter, och vi har trängt allt längre in i rymden och ingenstans har jag hittat något spår av Gud”. Varvid hjärnforskaren säger: ”Jag förstår, hela mitt aktiva liv har jag undersökt hjärnan. Jag har dissekerat hjärnor, jag har undersökt dem på alla tänkbara sätt och jag tror jag kan de allra flesta av hjärnans skrymslen och vrån. Och kan du tänka dig, ingenstans har jag hittat en tanke.”

Det är det här med överbyggnaden som jag var inne på. Det går inte att reducera allting till biologi.

Hur ska man tolka att herrar som Barack Obama och påven skräms med sådant som att vi fått mer extremväder på grund av global uppvärmning? Det är rent nonsens och strider mot vad FN:s klimatpanel säger. Borde inte personer i deras ställning veta bättre?

Lennart: Jag har träffat påven och han är en fantastisk person. Jag tänker att han är påverkad av miljöteologin, som man jobbar mycket med också i katolska kyrkan. Jag kan inte tolka honom i klimatfrågan, men jag vet att det finns en stor oro både bland den dryga miljard medlemmar som hör till den katolska kyrkan och många andra som lyssnar på honom. Påven är ju i någon mening den viktigaste opinionsbildaren i världen, och det är tur att han är så klok. Han vill ta oron på allvar och pekar samtidigt på att vi alla har ett ansvar. Han har upprättat människorna och säger inte att vi står inför en domedag, utan vi har ett ansvar för hur vi hanterar miljöfrågor och andra frågor omkring oss.

Jag möter många av de här frågorna i energibranschen. Man ser genom sin sakkunskap att den ”medicin” som politikerna skriver ut inte fungerar. Om till exempel det viktigaste av allt är att minska koldioxidutsläppen, går det inte ihop med att stänga kärnkraftverk. Den där schizofrenin som du nämnde inledningsvis är precis vad ingenjörer ofta tvingas in i därför att omvärlden inte förstår hur naturen fungerar…

Lennart: Politikerna frågar alltid ”what’s in it for me”, de är opportunister, inte primärt sanningssökare. De hade inte hamnat där de är, om de inte varit opportunister. Ett bisarrt exempel är det ”tankeförbud” gällande kärnkraft som enligt ett riksdagsbeslut länge (1987–2006) fanns i Sverige och som innebar att man inte ens fick göra upp ritningar eller kostnadsberäkningar för kärnkraft. Det reagerar jag mot, det strider emot hela vår tradition av fritt kunskapssökande. Det här förbudet var mycket märkligt.

I förra Katternönumret beskrev tre ekologiprofessorer hur begreppet ekologi har kidnappats och ekologisk odling snarast fått karaktär av ockult rörelse. Ekologisk mat lyfts fram som extra hälsobringande trots att vetenskapen snarast visar motsatsen.

Lennart: Friskendomen och kroppsfixeringen har som sagt blivit den nya religionen. Man säljer hälsokostpreparat för miljarder, trots att de är bevisat verkningslösa, människor äter dem i alla fall i hopp om att bli lite friskare, lite vackrare och leva lite längre. Det är marknadsföring som bygger på människors svagheter…

Den tillgängliga kunskapen växer, men ändå har vi gått in i en nyvidskeplighet.

Lennart: Det är fråga om den allmänna relativismen, att alla har rätt till sin uppfattning. Då skiljer man inte på rena fakta och tolkningar och subjektiva uppfattningar, utan den mentala utgångspunkten är, som den ryska, att ”inget är sant och allt är möjligt”.

En kortare version av detta samtal återges i pappersversionen av Katternötidningen.