Neandertalarna dominerade Europa i ungefär 200 000 år. Med all sannolikhet rörde de sig under varmare perioder upp till ishavskusten. Tyvärr kan vi inte räkna med att hitta benfynd av dem i Finland, då ben behöver en kraftigt alkalisk kalkjord för att bevaras.
Söderut i Europa och i Asien har benfynd efter omkring 350 neandertalindivider på 70 olika platser beskrivits. Många av fyndplatserna har Eirik Granqvist bekantat sig med på ort och ställe, och lastbilslass med neandertalverktyg har passerat hans händer, framför allt under de sexton år då han i södra Frankrike drev museet Préhistorama, om människans utveckling.
Eirik Granqvist beskriver neandertalarna som den första verkliga grottmänniskan.
”I södra Europas kalkstensområden finns otaliga grottor, och neandertalmänniskorna valde ofta att slå sig ner i grottöppningarna eller under klippöverhäng. Hon slog upp tält eller byggde plattformar där hon inrättade det gott för sig.”
Vanligast var ändå att neandertalarna bodde i tält eller hyddor ute i det fria. Men de enda fynd vi kan vänta oss att i dag hitta från sådana boplatser är antagligen flintspån från deras verktygstillverkning.
”Ockra finns ofta i rikligt mått på boplatserna. Kanske strödde man den på golvet för att det skulle se trevligare ut, och antagligen använde man också ockra för att måla ansiktet och kroppen”, berättar Eirik Granqvist.
Vi anlägger i vår tid gärna en romantisk syn på neandertalarna. Men liksom hos oss moderna människor fanns hos neandertalarna många olika beteenden, till exempel kannibalism.
I Moulagrottan vid stranden av Rhonefloden åt neandertalarna gärna upp grannarnas barn, enligt den forskning som professorn vid Marseilles universitet, Alban Defleur, gjort.
”Om det var grannarnas barn vet vi förstås inte säkert, men knappast var det deras egna”, kommenterar hans samarbetspart under många år, Eirik Granqvist.
”Man har försökt förklara att det rört sig om begravningsceremonier, att kannibalismen varit rituell på så vis att man velat uppta den dödes själ i sig själv, lite i stil med nattvarden i våra kyrkor.”
”Men resterna i Moula har kastats omkring likt alla andra rester av ren, hjort, häst och bison. Man har kluvit benen för att kunna äta märgen. Skulle det ha varit fråga om en rituell handling, så skulle man rimligtvis inte ha kastat benresterna i soporna”, säger Eirik Granqvist.
Andra exempel ur neandertalarnas värld är att de ofta begravde sina döda och använde växtmediciner.
”Liket var för det mesta hopbundet eller tillrättalagt i fosterställning. I flera gravar har man placerat en sten till huvudgärd åt den döde. I gravarna lades verktyg och mat som den döde behövde ha med sig på den långa resan.”
”I en grav som upptäckts i norra Irak och som undersökts mycket noga, fann man massor av blomsterpollen, speciellt runt huvudet. Den döde hade begravts tillsammans med åtta olika sorters blommor och samtliga hade endera smärtstillande eller sårhelande effekt”, säger Eirik Granqvist.
”På likets huvud hade man placerat en fjäril. Kanske den symboliserade livet som flyr eller själen som lämnar kroppen?”
Vissa forskare ifrågasätter den här tolkningen, men enligt Eirik Granqvist finns många tecken på att neandertalarna hade en form av religion och att de trodde på ett liv efter detta.
”De hade en stor och välutvecklad hjärna, och deras andliga liv var säkert rikt.”
”Neandertalmänniskorna tyckte mycket om det vackra i naturen. De samlade på stenar och fossil och man har till och med upptäckt en regelrätt trofésamling. Den består av ett antal mycket stora stenbocksskallar och horn samt en stäppbisonskalle.”
Ett vanligt bildmotiv är neandertalare i slagsmål med grottbjörnar.
”Vackra jaktscener har målats där de står och kastar stenblock på grottbjörnar som kommer ut ur grottan. Det är det sista jag skulle göra, för chansen att kunna döda en stor björn med ett stenblock är nog praktiskt taget obefintlig”, säger Eirik Granqvist.
Säkert jagade neandertalarna grottbjörnar eller mammutar ibland, men det var en farlig jakt.
”Neandertalmänniskornas skelett uppvisar mycket ofta spår av helnade frakturer, som de tydligen förstått sig på att behandla. Frakturerna har säkerligen uppkommit vid närkamperna med storviltet.
De tog väl hand om varandra och skötte också om krymplingar, vilket skelettfynden visar.”
De träspjut man känner till efter neandertalarna är alla omkring två meter långa och enkelt gjorda för att användas en eller några gånger. Materialet var hård martall och idegran.
”Det enda lite mera sofistikerade jaktvapen som man vet har använts av neandertalarna är så kallade bolas. Runda stenar, vanligen tre, knyts in i varsin skinnpåse. I skinnpåsarna fäster man korta rep som sammanknyts vid ändan så att man får ett knippe. Det här kastar man mot benen på storviltet, som snärjer in sig och faller omkull”, berättar Eirik Granqvist.
Det neandertalarna med säkerhet förstod sig på var garvning. På boplatserna finns mängder med skrapor, stenverktyg som använts som sådana eller som varit försedda med skaft eller handtag av trä.
”Skrapor av olika slag behövdes för garvning av hudar. Neandertalarna behövde hudarna att ligga på, göra tältdukar av och för kläder. Dessutom hade de säkert olika slags skinnbehållare och säckar, för att kunna bära med sig förnödenheter.”
Neandertalarna sydde genom att trä tråden genom hål som de stuckit eller borrat i skinnen med sylar av flinta eller annan sten. Det kan man utläsa av de många sylar som hittats på boplatserna.
Som sytråd använde de antagligen tråd av senor eller växtfibrer, som brännässlor.
Den gängse uppfattningen är att neandertalarna inte kunde avbilda föremål genom att teckna. De grottmålningar som finns i rikt mått i bland annat Frankrike är alla gjorda av vår människosort.
Däremot finns bland dessa målningar åtminstone två som kan tolkas som samtida avbildningar av neandertalare.
Den ena är en ristning i en grotta vid Les Angles nära Poitiers.
”Bilden visar en neandertalare i profil. Han är iklädd anorak! Antagligen är det en människa av modern typ som har sett en av de ännu återstående neandertalarna och som ristat in dennes porträttprofil för att berätta för sina vänner om vilken konstig karl han hade mött”, säger Eirik Granqvist.
I La Marche finns också en profilteckning av ett neandertalbarn. Här intill återges den så som Eirik Granqvist i tiden ritade av den.
