Modellen som bytte sida

”Jeppis har alltid varit en ganska vild stad och man levde därefter”

Ella Fitzgeralds Summertime hörs på caféet i Gloet i Helsingfors. Det är vardagsmorgon och klockan slår snart tio. Dörren öppnas. Man lägger genast märke till Marica Rosengård. Hon utstrålar en internationell sorglöshet, vänlighet och lugn.

I kopplet tassar den lurvige powderpuff-hunden Nisse, en korsning mellan kinesisk nakenhund och Jack Russell. Det känns uppfriskande att alla inte följer Regelfinlands hundovänliga paragrafer så bokstavligt.

Vi hälsar som gamla bekanta fast vi aldrig tidigare träffats. Vi är både hemma från Jakobstad, eller mer familjärt Jeppis. Marica beställer matchapannkaka med fruktsallad och kaffe. Medan hon väntar knäpper hon några bilder på utbudet i disken med sin telefon.

”Jag är beroende av Instagram och Twitter. Jag vill dokumentera allt åt folket nonstop”, skrattar hon. Vi kliver upp till caféets andra våning. Nisse gömmer sig under bordet mellan Maricas fötter. Där trivs han under hela intervjun.

Marica är ett 1960-talsbarn. Hennes barndom kan jämföras med Emil i Lönnebergas. Marica hittade ofta på hyss till andras förfäran.

”Jag spottade slembollar från balkongen på människor som gick förbi. Ibland slängde jag en igelkott full av löss i brorsans säng. Jag kunde också hoppa upp på ryggen på en gris och rida på den.”

De lugnare aktiviteterna bestod av att snoka i gamla saker på mommos vind. Och att undersöka övergivna hus. I scouterna lärde Marica sig att knyta knopar och gräva toaletter i marken. Marica drömde om ett yrke som filmregissör eller skådespelare.

”Jeppis har alltid varit en ganska vild stad och man levde därefter. En gång ropade jag till mina föräldrar att jag går över till grannarna. I verkligheten liftade jag med kompisarna till Tammerfors.”

Under gymnasietiden cyklade Marica till kiosken på rasterna. ”Jag köpte godis och bläddrade igenom alla modemagasin.” Släktingarna hade en frisörsalong i Jakobstad. De värvade Marica som hårmodell medan hon ännu var tonåring. Det var där det började.

”Jag fick ofta resa med dem till hårmässor. Det var roligt att få stå i centrum och få uppmärksamhet. Jag hade också alltid kameran med mig.” Marica var intresserad av fotografering i och med den äldre broderns fotograferingshobby.

Till Helsingfors flyttade hon genast efter åren i gymnasiet.  ”Jag ville testa min lycka som modell. Jag hade ett starkt behov av att bli sedd och jag hade stora drömmar.”

Hon siktade in sig på Stockholm. ”Jag var där och svängde men det nappade inte.”

Då Marica återvänt till Helsingfors blev hon bekant med Marion Herold och Kirsi Kosonen. ”De trodde att jag kunde bli modell. Jag fick bo hos Kosonens i Munksnäs i samma torn som Ville Valo också senare ägt.”

Början av karriären var inte lätt. Men småningom fick hon luft under vingarna. Marica kom med i Anttilas kataloger och därefter i Stockmanns och Sokos. Reklamfotograferingarna kunde ge 1200–1600 mark per dag. ”Jag brände pengar och hade skoj.”

Hon sällskapade med sin blivande man, journalisten Kim Weckström. De gick ut tillsammans på restaurang Adlon. Där dansade Marica i sin orangefärgade haremdräkt till takterna av Abba och Pet Shop Boys. Ibland på helgerna dök Jörn Donner upp på brunch hemma hos dem.

I något skede hann Marica även studera journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Jörn Donners blivande hustru Bitte Westerlund och författaren Kjell Westö gick i samma klass och Marica har fortfarande kontakt med dem. Studierna avslutades dock inte då stora vida världen lockade. Men mycket gott fick hon med sig därifrån.

Marica är även en briljant och personlig skribent. Det lönar sig att läsa hennes blogg, The Rosengard Journal, som hon skriver med sin medryckande stil och utmärkta engelska. På bloggen finns dessutom hennes iögonenfallande bildinstallationer.

Marica ”upptäcktes” sedan av modellen Carita Järvinen, som det också skrivs om i den här tidningen. Med Caritas hjälp kom Marica till modellagenturen Eva Models i Paris. Från Paris reste Carita runt Europa i sitt modelljobb.

”Carita blev som en andra mamma för mig. Hon är ännu i denna dag en av mina bästa vänner.”

”Mitt första intryck av Carita var att hon var ganska mystisk. Senare stod det klart att vi båda är väldigt passionerade människor. Carita är en naturvårdare, aktivist och en sådan där liten ’häxa’ som gömmer små paket överallt”, avslöjar Marica.

”Carita dömer aldrig trots att vi kan ha olika åsikter om saker och ting. Det är härligt. Befriande. Nuförtiden är vi varandras ’telefonterapeuter’. För oss finns inga ämnen på svarta listan.”

Marica fick även arbeta med den legendariska Lenita Airisto.

”Lenitas stora modeshow reste utomlands, bland annat till Moskva. Jag minns hur konstigt jag tyckte det var att det inte ens fanns neonljus på gatorna. Man såg bara mjölk- och brödskyltar.”

Tiden med Lenita var hård men lärorik. Snabbhet och effektivitet uppskattades. ”Satt man i ett hörn och drömde eller läste en bok så kunde Lenita raskt komma och väcka en. Och gud nåde dig om du hamnade i hennes klor! Lenita var en krävande arbetsgivare. Jag har stor respekt för henne. Hon är en glimten i ögat-personalitet: energisk, vacker, intelligent och slagfärdig.”

Marica ler då hon minns ett av Lenitas tips gällande språkinlärning. ”Man lär sig nya språk genom formeln: en man per språk.”

”I fråga om mode är jag så efter att jag nästan ligger före”

Hur är modellarbetet?

”Det första handlar om att få de där jobben. Det i sig är redan ett arbete. Man ska råka befinna sig på rätt plats på rätt tid. Vad gäller utseendet så ska en modell ha sin egen ’look’. Och bra bilder på sig själv. Gott självförtroende behövs alltid.”

Man måste kunna sälja sitt utseende men också klara av att bli avvisad. Nonsensgrejer ska man inte godkänna! Branschen är hård.

Tyvärr finns det även lömska typer. It’s a jungle out there! Arbetet som modell är på sätt och vis det samma som skådespeleri. Man ska kunna uppträda och vara inne i storyn.

”Samtidigt ska man förstå hur klädernas material fungerar – och hur de ser ut på en själv. Det finns många slags modeller och modellarbeten, men rent allmänt ska en modell vara lång och smal. Det är en fördel om man har de sociala medierna under kontroll.”

Marica blir ivrig och filosoferar vidare: ”En modell fungerar alltid som ett föremål för fantasi och en måltavla för kreativitet. Modellen är som en tom målarduk. Därtill är en bra modell energisk, en framstående människokännare som vet vad hen gör.”

Marica har alltid gått sin egen väg. ”I fråga om mode är jag så efter att jag nästan ligger lite före”, skrattar hon. Dyra kläder är nödvändigtvis inte hennes grej även om hon gillar Prada.

”Min grej är att skapa en egen stil genom att kombinera.” Kvaliteten flätas också ihop genom fynd som köpts på loppmarknad.

Under senare tid har bland annat Heidi Klums kollektion för Lidl intresserat Marica.

Marica beskriver sig själv som en bohem, en in flow-typ. En känslig våghals som lätt engagerar sig och som hela tiden är på gång. ”Det bor en drömmare, äventyrare och designer i mig.”

Marica har också kallats för ett trasigt indiskt elskåp. ”Så var det nog under en period i livet”. Hon hänvisar till tiden efter skilsmässan för femton år sedan.

”På sätt och viss blev vår familj trasig då. Kaotiska skilsmässor är inte bra. Barnens välmående lider. Ibland funderar jag om vi bara borde ha fortsatt leva civiliserat tillsammans för barnens skull.”

Marica har två barn tillsammans med Kim Weckström. Deras 25-åriga singer-songwriterdotter bor i Stockholm och studerar avancerad musikproduktion i Anders Bagges Fryshuset. Deras matematiskt begåvade 17-åriga son går i gymnasiet i Finland.

”Båda våra barn är verkligen intelligenta, snälla och vackra. Min son tycker att jag är tokig och barnslig fast jag försöker spela vuxen.”

Ibland uppfattas Marica som fin i kanten. Det stör henne. En gång fick hon höra: “Du har säkert aldrig varit i Östra centrum eller ätit på buffé.” Ganska otroligt, säger Marica. Men i samma andetag erkänner Marica att hon ibland uppträtt en aning överlägset och snobbigt.

En annan typisk fördom hänger ihop med hennes modersmål, svenska. ”Då jag fotograferade en person som ligger högt på den samhälleliga skalan konstaterade hen på ett otrevligt sätt: ’Nå, du är ju en sådan där finlandssvensk…’.  Marica pausar och fortsätter: ”Alla skulle må bra av att ibland rannsaka de egna fördomarna.”

Det har Marica själv varit tvungen att göra då hon farit land och rike runt. ”Då man möter ett främmande lands kultur och seder, eller flyttar dit för att bo, måste man kasta fördomarna i skräpkorgen.” Marica har bott och arbetat som modell på ställen som Milano, New York, Tokyo, Paris och London.

Hur ser din hemstad ut efter alla år du spenderat utomlands?

”Jakobstad är till och med mer internationellt än Helsingfors, tycker jag. I Helsingfors finns fortfarande ganska mycket östblocks-attityd. Finland är ganska svartvitt och neutralitet oftast det bästa. Som tur är har informationsflödet mellan världens olika hörn ökat. Men det finns nog rum för fler leenden och mer vänlighet”, säger Marica.

Sverige har blivit som ett andra hemland. ”Jag är en gång i månaden i Stockholm. Oftast arbetar jag litet när jag är där. I Sverige är jag mer finländsk än i Finland. Jag svär mer där. I Finland är jag däremot mer svensk. Jag kramas och pussas.”

”Modebranschen är större och hårdare i Sverige. Där finns verkligen mycket bra där. På den här sidan viken är vi ännu en aning mer återhållsamma gällande stilen. Men sist och slutligen är vi alla bara människor som fiser i byxorna”, skrattar Marica.

Hur är du som modefotograf?

”Jag är alltid redo att ge mitt allt. Jobbet handlar om interaktion. Som tidigare modell har jag en styrka: det är enklare att vägleda modellerna. Jag får dem att posera bra.”

Här visar Marica fantastiska bilder i sin telefon. Modebilder som hon tog i Paris förra veckan. Modellen bär en berömd modedesigners kläder. Platsen är underbar. Jag kippar efter andan. Bilderna är otroligt stiliga och vackra.

Hur kan man knäppa så där bra bilder?

”Fotograferingarna sker alltid i samarbete med uppdragsgivaren. Man kompromissar alltid. Vartenda litet val har betydelse.”

”Modefotografens uppgift är att få modet att ’smälta in’ i bilden och att få modellerna se bra ut. Fotografen ska även ha en egen vision. Ekvationen är många gånger utmanande”, berättar Marica.

Störst inverkan på Marica har de människor som vågar kasta sig med i leken. Och som litar på henne men ändå sätter emot en aning så att det inte ska gå alldeles för enkelt. Marica gillade speciellt att fotografera Anna Teurell. Denna tidigare designer för Marimekko fick Marica att fundera över hur hon fotograferar kvinnor.

”Kvinnor förväntas alltid le på bilder, men inte män. Anna Teurell ville inte le. Och det var okej.”

Hur är det om den som ska fotograferas är en besvärlig typ?

”Jo, vissa människor kan vara ganska utmanande. Jag brukar vid sådana tillfällen ibland tillämpa ett ordspråk: Hyvin menee – ojassa ollaan. Det betyder att det nog går bra trots att vi just nu har en utmaning.” Marica blir allergisk om någon utbrister: ”Nu har vi ett problem.”

För Marica finns det bara nya vägar och val. Hon tror att envisheten härstammar från det österbottniska lynnet. Om man faller, stiger man upp. ”Det hjälper inte att klaga. Om korna måste mjölkas, så mjölkar man dem. Därefter kan man gråta lite.”

Har du stött på sexuella trakasserier i ditt arbete?

”I Frankrike och Italien måste man vara försiktigare. Där handlade det, åtminstone under min modelltid, ofta om att visa mycket bar hud. Ett återkommande tema var sensualitet och förförelse. Man fick fundera på var man rörde sig under fritiden. Som tur är upplevde jag då på 1980–1990-talet inga riktigt obehagliga saker.”

Vad anser du om Me too-kampanjen?

”Det är bra att trakasserierna avslöjas och att man talar om dem. Fast jag tycker lite synd om männen. Nu ifrågasätts ju flirtandet också.” Marica tycker att alla borde gå i en flirtskola.

”Flirtande innebär att ge uppmärksamhet”, säger Marica och fortsätter: ”Modebranschen, precis som filmbranschen, har ett inslag av förförelse där man nuddar gränserna. Med glimten i ögat ’lovar’ modellen mer framför kameran än vad hen egentligen ’ger’.”

”Det är just det där löftet som skapar fantasier. Modeller och skådespelare ska inte vara känsliga inför att klä av sig nakna. Men om en person använder sin makt över gränserna i en sådan situation, då blir det fel.”

”Som kvinna kan jag säga och göra mer utmanande saker med en kvinna än vad en man kan. Fast nog kan ju jag också kommentera min manliga assistents bakdel. Många gånger kan det vara svårt att dra gränser i snacket.”

”Om fotografen är en man, vill han ofta leva ut sina fantasier genom modellerna, så är det bara. Det finns gott om oanständiga skämt i den här branschen. Men lömska typer finns det i varje bransch. Inte heller Ingmar Bergman var tydligen någon ängel.”