Det var i Amerika man blev socialist, och Viktor Gåsström från Nedervetil blev det mer än andra.
Viktor emigrerade som så många andra österbottningar vid denna tid och anlände till New York 1906. Han var 21 år och möttes i den stora staden av sin äldre bror, som alltså lämnat hemmet i Gåsjärvi redan tidigare. Viktor hittade försörjning som snickare och byggmästare, men hade uppenbart också andra talanger och sögs snart med i de nordiska emigranternas aktiviteter.
Hemma hade Viktor lärt sig finska och snabbt tillägnade han sig också engelska språket. Han blev medlem i Finnish Socialist Club i New York och var 1910 med och grundade Scandinavian Socialist Club, med samlingslokal på Proctor’s Theatre på 125:e gatan. Det berättas att Viktor vid tillställningar gärna spelade piano.
Viktig läsning för Viktor var Svenska Socialisten, ledande tidning för skandinaviska immigranter. Tidningen trycktes i Chicago, där Viktor emellanåt måste ha vistats, eftersom han gick kvällskurser vid International School of Architecture i staden.
I den skandinaviska socialistklubben i New York träffade Viktor Jenny Wilen från Helsingfors. Bröllopet stod i den finländska sjömanskyrkan 1913, året därefter föddes sonen Runar, två år senare i Chicago sonen Elis.
Det politiskt avgörande året 1917 återvände Viktor med familj till Finland. Enligt vad han själv berättade ska de ryska myndigheterna efter februarirevolutionen, som ledde till tsarens fall, ha lovat betala återresan till Ryssland för alla som aktivt deltog i den socialistiska rörelsen.
Gåsströms återvände till Nedervetil och Viktor gjorde sig där snart känd som röd aktivist. Det drog in honom i en rad dramatiska händelser och tre gånger blev han arresterad. En bror till honom ska ha blivit avrättad av de vita, och han skulle ha råkat ute för samma öde själv, om han inte hade räddats av släktingar på den vita sidan. Detta enligt vad Viktor själv berättade på gamla dagar i Ny Tid.
Några år in på 1920-talet emigrerade Viktor med familj på nytt, denna gång till Kanada. Två döttrar föddes, Inga och Brita. I Kanada ska Runar ha tagits av polisen under en demonstration 1933 och ha utvisats ur landet, vilket bidrog till familjens beslut att emigrera åter en gång, denna gång till Sovjetunionen, så som rätt många andra finländare gjorde vid samma tid. Viktor var då 48 år, barnen i åldern 10–19 år.
I samband med flyttningarna brukade Viktor enligt Elis säga: ”Det viktigaste har jag alltid med mig: min familj, mina idéer och mina böcker.”
En stor del av emigranterna till Sovjet kom att förtvina i fångläger eller försvann i Stalins utrensningar. Gåsströms hamnade inledningsvis i Petroskoj, men trivdes inte där. Viktor ska ha beskrivit de politiska ledarna där som kriminella och frågade sig om centralregeringen i Moskva visste vad som pågick.
”Också han skulle ha likviderats, om han inte hade flyttat till Moskva med sin familj. Sönerna förmodade att deras far räddade sitt skinn genom att bli informatör till den hemliga polisen”, enligt uppgift i en bok av Jukka Rislakki.
I Moskva deltog Viktor i konstruktionsarbetet av det enorma utställningscentret i Ostankino i norra Moskva, ursprungligen benämnt den “Unionsvida jordbruksutställningen”, där allt vad Sovjetunionens jordbruk kunde prestera visades upp, ett ”kommunismens Eden” med en jättestaty av Stalin på hedersplatsen. Centret öppnades 1939 och är fortfarande i dag ett centralt utställnings- och mäss-område.
Med krigsutbrottet mellan Sovjet och Tyskland 1941 förändrades allt. Jenny dog samma år och Viktor evakuerades till Sibirien. Sönerna var båda inskrivna för fysikstudier vid Moskvauniversitetet, både de och systrarna värvades av Röda armén för spionageutbildning.
Om Elis berättas att han var en drömmare, hade gott läshuvud och skulle bli lärare. Nu blev hans öde i stället att skickas som desant, alltså luftlandsatt sabotör, till Finland. Han togs till fånga iklädd civila kläder och angav som sitt namn Karl Vikström, arbetare från Åbo.
Denne hade rapporterats stupad i vinterkriget, men nu förevisade Karl Vikström ett personbevis på svenska utfärdat av Åbo polisinrättning, militärpass, medlemsbok i skyddskåren, permissionsintyg, tjänstgöringsintyg för reservfänriken Vikström, med mera. Allt såg mycket korrekt ut, utom brödkorten, som tryckts på fel typ av papper.
Den 12 mars 1942 dömdes Karl Vikström av Egentliga Finlands skyddskårsdistrikts ståndrätt till döden för spionage och sex månaders fängelse för rymningen från armén. Redan samma kväll verkställdes dödsdomen vid skjutbanan i Kärsämäki. Först på väg till avrättningen berättade Karl Vikström att han egentligen hette Elis Gåsström.
Elis tre syskon överlevde kriget. Avgörande för Runar blev att han vid Moskvauniversitetet kom att studerade under Pjotr Kapitsa. Denne var en världsledande fysiker, som bland annat låg bakom upptäckten av så kallad suprafluiditet och uppfann högeffektmikrovågsgeneratorn. 1978 fick Kapitsa nobelpriset i fysik för sina “grundläggande uppfinningar och upptäckter inom lågtemperaturfysiken”.
1946 skedde det ovanliga att två Sovjetmedborgare, Viktor och Runar Gåsström, emigrerade till Finland. Runar fick en lärartjänst vid Helsingfors universitet under vöråbon Lennart Simons ledning och konstruerade bland annat en Geiger-Müller-räknare, som betraktas som inledningen till nuklearmedicinen i Finland.
Det har spekulerats om att Runar 1950 hade sina fingrar med i spelet, då den italienske fysikern Bruno Pontecorvo, som ihågkoms för sin forskning om neutriner, på ett uppmärksammat sätt via Helsingfors hoppade av till Sovjet, där han sedan verkade till sin död.
År 1954 överflyttade Runar till universitetet i Groningen och 1959 till Internationella atomenergiorganet i Wien, varefter han på nytt flyttade till Sovjetunionen, där han verkade vid dess vetenskapsakademis institut för radiofysik och elektronik. 1961 blev han doktor i fysiska och matematiska vetenskaper och 1965 direktör för den sibiriska filialen av Sovjetunionens vetenskapliga forskningsinstitut för fysikalisk-tekniska mätningar i Novosibirsk och professor vid stadens universitet.
Viktor Gåsström återflyttade också han i sextiotalets början till Sovjet och bodde med Runars familj till sin död 1969.
År 1970 flyttade Runar Gåsström till Kaliningrad, där han avled som pensionerad fysikprofessor 1999.
Några exempel på Runar Gåsströms släktingar:
• Kenneth Elvkulla, företagsledare, som är 2:a kusin med Runar.
• Oskari Jalkio, predikant och entreprenör, som är 5:e kusin med Runars far.
• Stina Mattila, stadsdirektör, vars far är 5:e kusin med Runar.
• V.A. Koskenniemi, författare och universitetsrektor, som är 5:e kusin med Runars farfar.
• Gösta Karlsson, tidigare rektor, som är 6:e kusin med Runar.
• Roger Holm, vd för Katternö, vars mor är 6:e kusin med Runar.
• Anna-Maja Henriksson, partiledare och tidigare justitieminister, vars mor är 6:e kusin med Runar.
• Nils-Anders Granvik, tidigare riksdagsman, vars far är 6:e kusin med Runar.
• Gun Kapténs, kommundirektör, vars mormor är 6:e kusin med Runar.
• Alexander Stubb, vice chefdirektör vid Europeiska investeringsbanken, tidigare statsminister, vars farfar är 7:e kusin med Runar.
• Jutta Urpilainen, riksdagsledamot och tidigare finansminister, vars far är 8:e kusin med Runar.
• Tauno Palo, skådespelare och sångare, som är 9:e kusin med Runar.
Källor bl.a.: Markus Ahlskog, The Finnish American Reporter (2016). K. Rentola,
Niin kylmää että polttaa, (1997). Jukka Rislakki, ”En kyyneltä vuodattanut”
(1995). Ralph Gräsbeck, Ur Uppslagsverket Finland (2012).
