Den första stora prövningen för sågentreprenörerna kom när högkonjunkturen för sågvarorna plötsligt tog slut 1875. Lågkonjunkturen förlängdes av det rysk-turkiska kriget 1877-1878. En del av de norska arbetarna återvände nu till Norge. Gutzeits ägare var beredda att sälja allt, men lyckades inte få till stånd rimliga affärsvillkor.
Situationen komplicerades av Hans Gutzeits privataffärer. Vid utgången av 1879 stod han i skuld till bolaget med 184 000 mark. I en uppgörelse avstod han från sin ägarandel mot att skulderna efterskänktes, lämnade befattningen som verkställande direktör och flyttade med familjen till Paris, där han skulle komma att verka som försäljare av Gutzeits och andras sågvaror i över 20 års tid.
Platschef blev en kusin till Hans Gutzeit, Christian Holst, ”en anspråkslös, försynt och älskvärd, nästan sirlig man”, som småningom åter gjorde företaget lönsamt. En bra metod visade sig vara att först göra affärer och sedan be ägarna i Norge om lov.
Sin viktigaste kollega fick Holst i Alexander Gullichsen, som tidigt blivit faderlös och 18 år gammal kom över från Drammen. Efter några år gifte sig Alexander med disponentens dotter hos konkurrenten Paul Wahl & Co, Ines Brunila. Snart utnämndes Alexander till disponent för Gutzeit vid sidan av Holst. Under lång tid köpte dessa herrar skog och vattenkraft ”med en beundransvärd framsynthet och planmässighet”, helst vid lågkonjunktur, när priserna var låga.
I juli 1896 omvandlades W. Gutzeit & Co till ett finländskt aktiebolag. Minst två av ägarna måste vara finska medborgare, vilket Holst och Gullichsen vid det laget var. De togs in som ägare med en aktie var.
Ett exempel på de norska ägarnas synsätt gavs då Lars Roede, en av ägarna, 1897 tillträdde som Gutzeits ordförande och protesterade mot den ersättning som föreslogs för uppdraget: Den ”är mera än jag försvarligen kan emottaga”.
Man kan fråga sig varför norrmännen lyckades så väl i Finland. Ett svar verkar vara ett slags dristighet och en attityd att problem går att lösa. Ett slående exempel är förverkligandet av den gamla idén att skapa en förbindelse mellan Saimen och Kymmene älv.
Med en sådan förbindelse på plats skulle affären se helt annorlunda ut, då virkespriserna var signifikant mycket lägre på Saimensidan än på Kymmenesidan, där konkurrensen hade trissat upp priset.
Lösningen gavs av Ole Olson Fald. Denne kom från gränstrakterna mellan Norge och Finland och hade som finskkunnig anställts av Gutzeit som tolk. Under sina färder insåg Fald att Saimenbassängen genom en tidigare byggd flottningskanal väster om Villmanstrand nådde fram till en sjö, Myllylampi, som nästan gränsade till en annan sjö, Kärjenlampi, som avvattnades mot Kymmene älv. Bara ett näs av ungefär 150 meters bredd skilde.
Detta näs ägdes av ett hemman benämnt Ruttois (på finska Rutola). Fald tänkte att det borde vara relativt enkelt att frakta virket över näset. Och alltså på det sättet få virket från Saimensystemet över till Kymmenesidan.
Holst och Gullichsen slog till direkt. I tysthet köptes Ruttois hemman för 48 000 mark och arbetet sattes i gång för att ställa den nya flottningsleden mellan sjösystemen i ordning. I juli 1890 kunde denna tas i bruk. Inledningsvis klarade man 250-300 stockar i timmen, men snart mycket mer. En viktig del av lösningen var en ångdriven lyftanordning, som kunde driva upp stockarna till Kärjenlampi, vars yta låg 2-3 meter högre än Saimen.
Arrangemanget vid Ruttois blev en dramatisk vändpunkt i Gutzeits historia och föranledde bolaget att med ett långsiktigt perspektiv börja köpa upp skog i Saimenområdet, baserat på den korrekta analysen att skogspriserna som följd av den nya flottningsrutten småningom skulle stiga.
Som mest kom Gutzeit att transportera 2,5 miljoner stockar per år via Ruttois. Anläggningen var i drift ända till 1963, då över 100 miljoner stockar hade överförts mellan sjösystemen.
I Kymmene älv samarbetade konkurrenterna om flottningen, men i fallet Ruttois kom inget samarbete på tal. Efter en tid fick Alexander Gullichsen höra att värsta konkurrenten, det vill säga Hallabolaget, undersökte möjligheterna till en egen transportväg för stock från Saimen till Kymmenesidan, ungefär 60 kilometer nordväst om Ruttois. Det gällde där att ta sig över ett näs mellan Kuolimojärvi och en av de sjöar som heter Kallavesi. Gullichsen gav genast order om att försöka köpa det tilltänkta området, vilket även lyckades.
Hallabolaget löste ändå problemet genom att komma över närliggande mark med mer svårtillgänglig terräng. Här byggde Hallabolaget en sex kilometer lång smalspårig järnväg, den så kallade Honkataipalebanan, som togs i bruk 1910 och användes ända till 1975.
