Den innovationsvänliga kulturen hos Gutzeit visade sig också i fråga om flottningen, en verksamhet som på sin höjdpunkt sysselsatte 60 000 personer i Finland. Den ständiga utmaningen var att minska arbetsmängden och omkostnaderna.
Här blev Gutzeits tekniske ledare Julius Nielsen en berömdhet, genom en rationell metod för knippning. Bolaget hade 1893 köpt 200 000 stockar i Saimenområdet i avsikt att under sommaren transportera dem via Ruttois till Kotka. Detta misslyckades, då bogserbåtarna på grund av hårda vindar inte hann fram med ringbomsflottarna i tid.
Julius Nielsen hade hört att man på den ryska sidan vid transporterna över sjöarna Onega och Ladoga band samman stockarna till runda knippen. Han fick tillstånd av huvudkontoret i Norge att experimentera med saken, vilket resulterade i att en ångdriven knippningsanordning stod klar våren 1894, tillverkad vid Stenbergs verkstad i Helsingfors.
Placerad mellan en bogserbåt och en pråm visade sig anordningen fungera som tänkt. Premiären för den första transporten, 9 000 stockar samlade i 224 knippen, genomfördes från Joensuu till Ruttois i juni 1894. Julius Nielsen fick patent på sin anordning och knippesflottningen blev vardag för Gutzeit.
Perioden 1895–1915 innebar en våldsam tillväxtperiod för Gutzeit, genom inköp både av stora skogsmarker och konkurrerande företag. Till exempel ökade Gutzeits skogsinnehav från 2 000 hektar 1895 till otroliga 435 000 hektar 1914. Merparten av de inköpta hemmanen låg inom Saimenområdet. Bland företagsköpen var de viktigaste Utra Wood (1902), Ilomants Skogsfastighet (1907), Aktiebolaget Pankakoski (1909), Enso Träsliperi (1912) och The Finland Wood (1913), det vill säga det ena av bröderna Salvesens företag.
Gutzeit var vid det laget Finlands största företag.
I samband med Ilomantsaffären fick Gutzeit även några mindre finländska ägare. 1908 blev Alexander Gullichsen verkställande direktör. Två år senare fick han löneförhöjning på initiativ av revisorerna, efter att de i en granskning av företaget noterat ”den utomordentliga ordning, som överallt är rådande” och ”den genomgående planmässighet, varmed anläggningarna äro utförda och varmed arbetet bedrives”.
År 1906 tog Gutzeit beslut om sin första investering i cellulosaproduktion, idén var att denna skulle utnyttja avfallet från bolagets sågar. En annan breddning av verksamheten innebar köpet av Enso Träsliperi, som förutom tillverkning av slipmassa även producerade kartong och papper.
1927 skulle Aktiebolaget W. Gutzeit & Co komma att ändra sitt namn till Enso-Gutzeit Osakeyhtiö. Då hade det sedan nio år en ny huvudägare, finska staten, och skulle snart bli föremål för en systematisk förfinskning.
Anledningen till ägarskiftet var världskriget och det inbördeskrig som slet sönder Finland. Som företag klarade sig Gutzeit visserligen relativt väl undan förstörelse. Berättelser finns om anställda som först fängslades, men släpptes när de kunde visa att de var norska medborgare.
Många av de norska ägarna ville ändå bli av med den risk företaget innebar och bjöd efter en skickligt bedriven kampanj ut aktiemajoriteten, 61 procent, till finska staten i september 1918. En månad senare godkände senaten köpet till priset 15 500 norska kronor per aktie, en oerhört bra affär för säljarna. För staten blev köpet i slutändan långt dyrare än kalkylerat, som följd av en snabb värdeförsämring av den finska marken.
Hösten 1918 återvände en del av den norska kontingenten till Norge. Många hade då förfinskats i hög grad och hade även problem med norska språket, vilket föranledde en del av återvändarna att flytta tillbaka till Finland.
