Dessa sjutton händelser täcker bara en del av de barnarov som vargar 1880-1881 gjorde i Åbotrakten. Enligt senare studier var offren minst 24, kanske så många som 35. Allt blev inte rapporterat.
Topelius beskriver Åbo som en stad omsluten av ”en belägringshär av vargar”. Hans slutsats var att de barnätande vargarna var till antalet få, men desto blodlystnare, ”sedan de (och sannolikt deras ungar) fått smak på människokött”.
Han nämner att många av barnen bortrövats från förstugan eller tätt intill stugan, och flera i moderns åsyn. Endast i fyra eller fem fall nämns att vargen skulle ha blivit förföljd efter barnaroven.
I Virmo kommun agerade man genom att införa en skottpeng på varg på 75 mark och anordna tre så kallade vargskall. Bytet blev dock bara sex vargungar.
Övriga kommuner var passiva. På myndighetshåll i Åbo län tog guvernören Carl Magnus Creutz en drivande roll, lokala allmogeskyttar och erfarna vargjägare från Karelen rekvirerades och genomförde i slutet av 1880 en 43 dagars ”vinterkampanj”, under ledning av Alex Hintze. Inte en enda varg sköts emellertid, däremot åtskilliga lodjur, som gav högre skottpeng.
Topelius kritik mot jägarna är inte nådig, ”dessa dyrt avlönade vargjägare, som funnit det bekvämast att jaga lodjuren och påbörda dem vargarnas framfart”. Men hans vrede är uppenbar också gällande den oföretagsamhet han såg i övrigt:
”Hur skall landet avtvå den vanära och den skymf, som dessa upprepade barnarov kasta på detsamma inför alla civiliserade folk? Och framför allt, huru skola Finlands värnlösa barn, vilka äro anförtrodda åt samhällets beskydd, kunna fridlysas i deras egna hem, deras gång till skolan, deras budskickningar till rian, brunnen, beteshagen, granngården och deras oskyldiga lekar vid hemmets grind?”
”Låt Musti få behålla sin hals, gården sin vakt och – vargen sin arvfiende!”
Hur exceptionellt var det att människor blev offer för varg i Finland?
En minimisiffra för människor dödade av varg i Finland är 245 för perioden 1710-1881. Av dem förtecknas 175 av Antti Lappalainen i hans bok Suden jäljet (”Vargens spår”, 2005), där han återger de fall där dödsorsaken i finländska kyrkböcker – bland dem som genomgåtts – anges som ”uppäten av varg” eller liknande.
Till detta ska, baserat på notiser i tidningarna, läggas åtminstone 70 vargdödade människor som inte finns med i Lappalainens förteckning.
Ytterligare 18 vargdödade barn kan räknas i Jäskis vid 1600-talets mitt. Detta framgår av handlingar kopplade till Åbo hovrätt 1652, då Lauri Kapainen, Risto Kunttu och Lauri Tapanainen dömde till att halshuggas och brännas på bål för att genom häxkonster ha legat bakom vargens/vargarnas beteende. Domen verkställdes i Villmanstrand den 10 april 1652.
Med säkerhet är vargoffren i Finland fler än dessa nämnda, trots att de inte avsatt spår i dokument. Först under 1800-talet börjar tidningarna bli en kompletterande informationskälla, men förstås täckte inte heller de på långt när in allt som hände.
Ett exempel på att moderna vetenskapliga artiklar kan försumma tillgängliga fakta är den nordiska studien ”Is the fear of wolves justified? A Fennoscandian perspective” (Linnell et al, 2003), som hittat bara 77 vargdödade människor i Finland ”under de senaste 300 åren”. Till exempel verkar en välkänd studie som Jouko Teperis Sudet Suomen rintamaiden ihmisten uhkana 1800-luvulla, tryckt 1977, inte ha beaktats.
Vad gäller utlandet rapporteras i Ryssland så sent som åren 1937–1947 sju fall av vargar som sammanlagt ska ha dödat ett åttiotal barn (enligt forskaren Michail Pavlov). I Frankrike har Jean-Marc Moriceau, historieprofessor vid Sorbonne, redovisat dokument från perioden 1362–1920 gällande omkring 7 600 människor dödade av varg.
Två typer av vargbeteenden sticker ut, dels ”seriemördarvargarna”, dels de rabiessmittade vargarna, som baserat på sitt beteende ofta beskrivits som ”galna vargar”.
Rabies (vattuskräck) är en virusinfektion i centrala nervsystemet, dödlig när den har utvecklats. Viruset sprids genom saliven i bett från djur eller människa och överförs småningom vidare till hjärnan.
Medan vargarna med seriemördarbeteende i huvudsak gav sig på barn, gav sig rabiesvargarna på vem som helst som råkade komma i deras väg. Av de 175 vargdödade som upptas i Antti Lappalainens förteckning från kyrkböckerna är 73 vuxna (18 år eller äldre), de allra flesta blev säkert offer för rabiesvargar.
1. Alex Hintze (1846–1924), känd bl.a. som chefredaktör för Finlands första sporttidning, Sporten: tidning för manlig idrott.
2. Antti Lappalainen (1929–2007), doktor i historia, undervisningsråd.
3. Alla finländska tidningar åren 1771–1929 är numera digitaliserade och sökbara på nätet, se digi.kansalliskirjasto.fi.
4. Jouko Teperi (1922–2008), historiker, professor.
Ett exempel på en rabiesvarg ges i Ilmola moderförsamlings kyrkobok: den 18 januari 1758 ”lopp härigenom socknen en varg gård från gård och överföll på en aftonstund inom 4 à 5 timmar på 8 särskilte ställen 13 personer, av vilka 12 blev mer och mindre sårade samt 9 döde”.
Andra kända exempel där rabiesvargar anföll människor och djur var i Kirvu våren 1857, då åtta människor inom två månader dog efter vargbett, och Heinjoki i februari 1865, då en varg i gryningen anföll resande på väg till marknaden i Viborg och bet 9-10 människor och 30 hästar. Minst fem av de bitna människorna dog.
Det senaste exemplet i Lappalainens förteckning gäller Nykyrka 1881, där en varg på tre timmar bet sex människor, varav två dog.
Seriemördarvargarna gav sig framför allt på barn, dock finns exempel på att också vuxna dödades, se nedan.
De av historiker beskrivna episoderna med vargdödade barn i Finland är de här:
Kaukola (öster om den nuvarande gränsen till Ryssland) 1831–1832. Första offret var torparen Pietari Pärnänens fyraåriga dotter Kaisa, som enligt kyrkboken blev ”uppäten av varg”. Nio offer inom ett område 35 km x 10 km är kända, hur vargen slutade sitt liv är obekant.
Det var fråga om en påfallande djärv varg. Åtminstone två av offren togs alldeles utanför deras ytterdörr, två var tonåringar (14-åriga Pekka Teräväinen och 16-åriga Anna Ijäs), medan Maria Lankinen benämns änkefru. Hon överfölls mitt i höbärgningsarbetet, utan att vargen tog någon notis om hennes arbetskamrater i närheten.
Kimito i december 1836. Första offret var den åttaårige Johan Gustaf Lindström. Två veckor senare anfölls torparpojken Gustaf Carlsson, som först lyckades lösgöra sig men sedan anfölls igen, tills grannkvinnan Agatha Lindblom, som i fönstret sett vad som hände, sprang ut och med hjälp av ugnskvasten lyckades få vargen att på nytt släppa taget. Gustaf var då svårt skadad med åtta djupa sår och rivet bakhuvud.
Tre barn ska ha dödats av denna varg.
Kivinebb (alldeles intill dåvarande ryska gränsen) 1839–1850. Här var det första offret fyraåriga Juho Pukki, sedan gick det fyra år tills tre nya offer skördades, bland annat den fullvuxne drängen Pekka Mäkeläinen. Följande år, 1844, dödades tre barn till av varg, 1846 ett och 1847 sju barn, varav tre under en enda vecka i maj, sammanlagt minst 20 dödade under en tioårsperiod.
Det kan här ha rört sig om en enda mördarvarg, eller flera. Att vissa år förgick utan finländska offer kan enligt Jouko Teperi bero på att vargen eller vargarna då rört sig på den ryska sidan av gränsen.
Birkala med omgivning 1877–1878. Första offret var en tvåårig flicka som lekte utanför ett torp. Under mindre än ett års tid hann offren bli tio, bland annat en tolvårig herdegosse som togs och åts upp utan att vargen brydde sig om den boskap pojken vaktade. Denna gång ledde händelserna till en intensiv vargjakt, där åtminstone femton vargar dödades, bland annat två storvuxna vargar som fångades i varggropar i Birkala och Tavastkyro. Förmodligen fanns mördarvargen bland dem.
Birkalahändelserna fick mycket uppmärksamhet i tidningarna, vilket säkert bidrog till att den finska regeringen nu för första gången på allvar aktiverade sig i vargfrågan, genom att höja skottpengen för fullvuxen varg till 100 mark och för valpar till 50 mark. En dagslön var 1,40 mark.
Åbotrakten 1880–1881, med 24–35 barnoffer. Beskrivning gavs i artikelns början.
