Till detta kommer så de tillfällen där vargar dödat människor i vad som kanske kunde kallas engångsöverfall. Någon systematisk beskrivning av dem verkas inte finnas. Antti Lappalainen noterar att inte heller lokalhistoriska verk i allmänhet uppmärksammar de offer han hittat i kyrkböckerna.
Undantag finns. Till exempel nämner Aulis J. Alanen i sin Etelä-Pohjanmaan historia (1949) att vargarna ska ha dödat 37 människor i Storkyro och Lillkyro 1715, alltså under Stora ofreden. En gissning ligger nära till hands att vargarna vant sig vid människokött efter det stora slaget vid Napo den 19 februari 1714, med tusentals döda. Dock uppger Ilmola moderförsamlings kyrkbok gällande åren 1712 och 1713, alltså redan före kriget, att ”grymma vargar ihjälrevo samt uppåto folk här i Österbotten, uti dessa nästomliggande socknar Mustasaari, Vörå, Lappo, Laihela och i synnerhet Lill- och Storkyro”.
Antti Lappalainen har för sin del identifierat sju vargdödade i Storkyro 1718–1722.
Någon respekt för huvudstaden visade vargarna inte. Till exempel sköts kring nyår 1862 en varg i Lappviken och tre på Drumsö, och en varggård med varggrop byggd av löjtnant Rotkirch på Tali gård (nuvarande Sockenbacka) ”erhöll på själva julafton besök av fem vandrande vargar, åt vilka alla den hade lyckan att kunna erbjuda ett säkert julhärbärge i djupet av gropen”, enligt Helsingfors Tidningar.
Om man i Helsingfors effektivt vidtog åtgärder mot vargen, var engagemanget i vargfrågan på annat håll ofta svagt, något som både Topelius och Jouko Teperi återkommer till.
Till sist skulle ändå den allt allmännare läskunnigheten och de allt mer spridda tidningarna få effekt i opinionsbildningen, med mördarvargen i Birkala 1877 som en vändpunkt. Bland annat Tampereen Sanomat gav tonen: ”Fåglarna skyddar sina ungar och skogens vilddjur sina valpar, borde människan inte visa åtminstone samma omsorg mot sina barn? Enligt uppgift har ingenting gjorts, inte något slags åtgärder vidtagits, som [i Birkalaområdet] skulle ge skydd åt barnen och djuren.”
Tillbaka till Zacharias Topelius i november 1881 och de barnätande vargarna utanför Åbo. Vilka var hans förslag?
Topelius första förslag gällde hundskatten. Vid inget av de refererade barnaroven hade någon hund varit synlig.
”Hade en hund varit tillstädes, skulle han antingen hava varskott för faran eller, om han ej kunnat försvara barnet, åtminstone avlett vargens mordlystnad mot sig. När man vet vilken roll hunden härtills spelat i den finska allmogens hemliv, huru han aldrig saknats ens i det fattigaste torp och huru han ständigt varit barnens eller boskapens trogne följeslagare, frågar man sig med förvåning, varför han nu försummat sin vaktgöring. Svaret är tydligt: han har blivit decimerad, i mången landsbygd nära nog utrotad genom hundskatten [införd 1878].
Två marks beskattning anses av stadsbon, särskilt av helsingforsbon, för en småsak, men icke så av landsbon med hans vanligen små tillgångar. Två mark äro för honom en så betydande summa, att denna skatt i de flesta fall kostar hans Musti livet.
Skall en sådan skatt fortfara – och vi förneka icke de skäl, som talar härför – så överensstämmer det enklast med klokhet och billighet, att kommunerna själva få bestämma skattens belopp. Låt en landskommun taxera Mustis rättighet att befinna sig bland de levandes antal, om också blott till tio penni i årlig skatt, så är redan detta tillräckligt för huvudändamålet, som är en kontroll över hundars kringströvande. Musti får behålla sin hals, gården sin vakt, barnet sin utpost och – vargen sin arvfiende!”
Den andra omständighet Topelius lyfter fram är att ytterst sällan ett gevär funnits till hands.
”Vi ha sett, huru han alltmera ogenerat infinner sig mitt på ljusa dagen i byn, i gården eller dess närmaste omgivning. Den besten tyckes förstå, att han anfaller ett obeväpnat folk. Men var äro nu alla de gamla lodbössor, ärvda från far till son, vilka förr voro så nära till hands i själva den fattige torparens stuga? Och om de finnas, varför hör man numera så sällan deras muntra knall i skogen? Varför nedtagas de numera från sin rostade spik blott för att hedra ett bröllop eller uppliva en midsommarkokko?
[—] Det måste förundra, att aldrig ett gott gevär av ny konstruktion blivit nämnt bland de många premierna för rovdjurs dödande. Skulle hälften av kronans premier för detta ändamål bestått av utmärka Lefaucheux- eller andra gevär, hade detta sätt att beväpna folket verkat mera direkt, än penningar, som kanske förslösas på närmaste krog.”
Topelius lade här i artikeln in en fotnot, där han hänvisade till vargarnas ödesdigra framfart i Kivinebb på 1830-talet, då befolkningen var förbjuden att hålla skjutgevär.
Så kommer Topelius till den tredje omständigheten, som han menar är helt avgörande: befolkningens ”vilja, förmåga och insikt att försvara sig själv”.
”Kronan, överheten, styrelsen, vederbörande – se där de slagord, som åter och åter gå igen i folkets mun, och bakom vilka döljer sig den makliga likgiltighet, som utgör en avig sida i det finska folklynnet. Kronan skall göra allt, överheten skall befalla, styrelsen skall anordna, vederbörande skola verkställa alla åtgärder, om det också gäller att försvara eget hem eller egna barn.
Man kan bliva förtvivlad över all denna lojhet. Liksom icke den friborne mannen skulle vara den närmaste att försvara sitt eget hus! Liksom icke varje granne, varje invånare i samma by, samma socken, härad eller län, – ja varje medborgare i samma fädernesland, skulle genom sådana tilldragelser, som barnaroven, lida en gemensam skymf, en gemensam oförrätt, en gemensam fara och till följd därav bör känna en gemensam plikt att hämnas skymfen och avböja faran!
Men så kännes det icke, allas ögon lita till styrelsen. Om icke kronan skickar penningar, om icke guvernören efterskickar jägare, om icke kronofogden, länsmannen, skallfogden, kommunalstyrelsen och hela bråten av dessa högre och lägre vederbörande ställa till skallgångar m.m. och anvisa varje man hans post, sätter sig denne man med armarna i kors och väntar – väntar på nästa barnarov!
[—] Det är den allmänna bristen på initiativ, på personlig energi, på känslan av solidaritet och gemensamt ansvar, som förlamar varje åtgärd, kastar bördan på styrelsen och – för att hålla oss till detta speciella fall – låter handlöst vargarna ta barnen.”
En annan bana måste anslås, säger Topelius.
”Man har försökt skottpenningar och extra premier; de ha misslyckats. Ej ens penningen har här lyckats framkalla män. [—] Vad hade varit enklare, än att några modiga jägare i varje kommun, där ett barnarov inträffat, skulle förenat sig om ett oblidekligt krig på liv och död mot den fräcke rövaren?
Dessa barn, dessa barn, – blygselns rodnad betäcker en manlig kind vid tanke på, huru likgiltigt och fegt de blivit uppoffrade åt vilddjuren. Skola de ännu ökas till antal och för varje gång högre förkunna vår skam? Skydd för barnen – välståndets barn, armodets barn, stadens barn, ödemarkens barn! Äro de icke alla lika dyrbara och lika berättigade? Äro de icke alla Finlands, äro de icke våra barn?”
Avslutningsvis vädjar Topelius till Finlands jägare (nedan förkortat):
”Ärade herrar! Vi ha förnummit, att I, under eder lovliga sport mot harar, änder och kramsfåglar [ätbara småfåglar] – sistnämnda nöje dock i mångens tanke mindre lovligt – jämväl icke alltid försummat ett tillbörligt avseende på djurens utödande. Det är oss nogsamt bekant, att örnen, höken, räven och, framför andra, skogarnas väldiga konung björnen tid efter annan falla som mål för edra välriktade kulor. Men det är icke känt, att I, ärade herrar, skulle ha med edra kulor bevärdigat den infame rövare, som nu uppfyller vårt land och den civiliserade världen med fasa.
[—] Mina herrar, vi anse eder för män av heder och mod: det måste således angå eder ganska nära. – I ären jaktens ’vederbörande’. I ären fredens värnpliktige, skogarnas polis och landets verkställande makt mot rovdjuren. Allas blickar äro riktade på eder.
[—] Bevisen själva, att jaktlagarna, som är edert verk, långtifrån att gynna rovdjuren, tvärtom äro dessas vissa undergång! Bevisen, att även i detta land fria medborgare kunna fatta ett initiativ och äga kraft att utföra det! [—] Gören I intet – ja, då kunnen I saklöst hänga eder dyrbara studsare på knappen, skjuta kramsfågel med söndagsjägarna och köpa edra harar för kontant silverkula på torget. Ty vad helst I då ären, – om I också ären de bästa och aktningsvärdaste medborgare i alla obeväpnade yrken – jägare ären I icke!”
