Men det skulle bli många kamper att utkämpa. En handlade om att Docomos moderbolag NTT inte ville acceptera att dotterbolaget skulle ta in GSM i det japanska kärnnätet. Ericsson och Nokia väntade hela våren 1997 på att japanerna skulle besluta sig, men budet varierade från dag till dag.
Bland annat så här lät det i en beskrivning i Helsingin Sanomat av hur Ericsson och Nokia fann varandra:
”Under ett kvarts sekel hade Melamies betraktat Ericsson som sin värsta konkurrent, och nu satt han och förhandlade med dem om en gemensam strategi. Lyckligtvis deltog på Nokias sida också Heikki Ahava och Yrjö Neuvo i förhandlingarna; båda hade i motsats till Melamies vana vid att umgås med konkurrenter.
—
I maj 1997 kallade Ericsson och Nokia NTT-Docomo till en trepartsförhandling i Kista [i Stockholm, där Ericssons hade sitt huvudkontor]. Konkurrenterna satte sig vid samma bord som den gemensamma stora kunden. Lauri Melamies kunde inte låta bli att le för sig själv när Ericssons Torbjörn Nilsson började prata. Hans hår stod på ända och kinderna blossade, ”precis som på någon från Nokia”.
Han märkte att stämningen nu var en annan än vid de första mötena mellan Ericsson och Nokia, då man tittat på varandra lite under lugg. Nu talade man öppet och rakt på sak. Också japanerna var ovanligt frispråkiga. I pausen delade sig mötesdeltagarna naturligt i två grupper, japanerna i den ena och svenskarna och finnarna i den andra. Och de talade svenska! Melamies trodde inte sina öron. Hade teknikförbundet också blivit till ett språkförbund?”
(Anssi Miettinen och Tuomo Pietiläinen)
Ericssons Gunnar Sandegren, som deltog i Kistamötet, berättar att man på Docomo ännu inte helt vågade lita på att Nokia hade bestämt sig för WCDMA.
”Jan Uddenfeldt och jag satt i förväg och gjorde upp taktiken. Jan förberedde mig på att japanerna skulle ställa kontrollfrågor. ’Då ska du inte svara, Gunnar, du ska låta Nokia svara!’ Vid mötet gick det som Jan hade sagt. Japanerna ställde en fråga där svaret skulle avslöja vilken teknik man hade valt. Men man ville från Nokias sida fortfarande inte yttra sig. Jan sparkade till sist Yrjö [Neuvo] på smalbenet under bordet. Då blev det äntligen bekräftat: Nokia gjorde samma val som vi.”
Den största fighten för Ericsson och Nokia kom att stå mot de övriga branschkonkurrenterna. Inledningsvis försökte de få med den tyska konkurrenten Siemens i sitt förbund, men efter en förhandling i juli 1997 stod det klart att Siemens högsta ledning valt att förhålla sig fientligt.
Detta blev synligt för omvärlden i september, då Siemens på GSM-associationens möte på Cypern tillsammans med alla de andra stora tillverkarna (Motorola, Alcatel, Nortel, Lucent) lanserade ett konkurrerande 3G-förslag, TDMA-CDMA.
Samarbetet mellan Ericsson och Nokia testades nu under allt mer fältliknande förhållanden. Hösten 1997 ägnade de en lång gemensam offensiv mot de europeiska operatörerna.
”De nordiska mobiltillverkarna agerade som såta vänner. Till och med presentationsmaterialet var gemensamt. Vid ett stort möte i Amsterdam i november, där nästan alla europeiska operatörer deltog, delade de ut en penna med Nokias logotyp på ena sidan och Ericssons på den andra. Konkurrenterna talade om ’skandi-maffian’. Även försäljningsavdelningarna samarbetade”, skriver Miettinen och Pietiläinen.
EU-kommissionen var bekymrad över läget. Dess tydliga budskap var att Europa på inga villkor fick splittras så att initiativet förlorades till USA. Jacques Santer, kommissionens ordförande, som stod på Ericssons och Nokias sida, samlade de stridande parterna till ett medlingsmöte i Bryssel den 31 oktober, utan framgång.
Klart är att president Martti Ahtisaari gav draghjälp. Under ett besök i England framförde Ahtisaari Finlands synpunkter i 3G-frågan för den brittiske premiärministern Tony Blair. Ett bakgrunds-PM hade skrivits av Nokiamannen Heikki Ahava. Resultatet var, säger Ahava, att Blair personligen meddelade att britterna skulle stödja WCDMA i ETSI.
Den dåvarande svenska Ericsson-vd:n Lars Ramqvist berättar att ett stort problem i spelet om 3G-standarden var att Ericsson hade kommit så väl ut av GSM.
”Det ville konkurrenterna inte acceptera. Den 14 januari 1998 mötte jag den brittiska handels- och industriministern Barbara Roche hos landets ambassadör i Stockholm. Hon var utsänd av Tony Blair och budskapet var att man från brittisk sida betraktade Ericsson som ett brittiskt företag. Blair tog kort efteråt beslut i brittiska regeringen att stödja vårt 3G-alternativ.”
