Alisa Forslund, i dag 24, växte upp i Oravais men är numera bosatt i Vasa. Hennes liv har inte följt den vanliga schablonen. Om man i de tidiga tonåren vinner en stor fotomodelltävling i metropolen New York och karriären når ända fram till modellagenturen Elite – då kan framtiden knappast arta sig som ett vanligt tonårsliv. Det låter snarare som ett filmmanus.
Hur kom Alisa överhuvudtaget att intressera sig för att jobba som fotomodell? Låt oss fråga hennes mamma Jaana Forslund.
”Alisa hade hela sin uppväxt ägnat sig åt redskapsgymnastik. Hon tränade rent av med sikte på OS för ungdomar. Men hon blev lång till växten, och det satte gränser.”
Efter gymnastiken uppstod ett tomrum. Det måste fyllas.
Men till saken hörde också att Alisa i skolan fick negativa kommentarer om sin längd och sitt utseende.
Mamma grubblade på hur Alisas självkänsla skulle kunna höjas. Hon tänkte att en hobby som fotomodell kunde göra flickan gott. Många lät förstå att Alisa var vacker, att hon hade förutsättningar för modelljobb.
Mamma och dotter tog kontakt med agenturen Pariss Models i Seinäjoki. Dess ägare Liisa Kangas fäste sig vid Alisas skandinaviskt nobla utseende, men också vid hennes samarbetsförmåga och målmedvetna karaktär. Snart gick Alisa på modellkurs. Hon tillägnade sig catwalkens hemligheter med smink och frisyr. Alisas löparskor byttes mot högklackat.
”Jag hade aldrig tagit ett steg i högklackade skor, men det kändes genast naturligt och rent av skönt. Jag började faktiskt använda dem överallt, utomhus och till och med i skolan”, säger Alisa.
Efter att ha gått ut agenturens kurs våren 2014 vann Alisa till att börja med första pris i en nationell fotomodelltävling. Liisa Kangas föreslog en kraftmätning på lite högre nivå, nämligen den modelltävling som arrangeras av IMTA (International Modeling and Talent Association), välkänd i modellvärlden. Platsen för den var ingen kråkvinkel precis. Det var New York.
”Först sa både jag och mamma till Liisa, att vi nog inte hade tillräckligt på fötterna för att ta oss i väg så långt. Men på något sätt övertalade Liisa oss”, berättar Alisa.
”Så kom det sig att vi flög till The Big Apple med mamma och pappa. Vi tog det hela som ett slags äventyr. På den tiden visste jag ingenting om modellyrket. Inte heller någonting om vilken vansinnigt stor tävling det var fråga om.”
”Vi varken kände press eller hade förväntningar. Vi ville till NY, det hade redan länge varit vår dröm”, säger Jaana.
Det blev stökigt redan på flygplatsen i New York. Mötande människor ville ha autografer och selfies tillsammans med Alisa. De trodde hon var någon berömd person.
”Det var ganska underligt. Alisa fick höra att ’du är visst känd från tv’ och ’du kommer att bli nästa supermodell’, Americas next top model. På samma sätt fortsatte det på stadens gator, i hotellhissen och lite varstans. Kanske utstrålade flickan sin karisma redan i det skedet”, förmodar mamma.
”Jag var häpen”, säger Alisa, ”undrade över varför alla kom för att prata med mig. Jag är ju inte på något vis en speciell människa.”
Alisa var yngst i sin tävlingsklass och med sina 185 centimeter också längst. Hundratals deltagare från hela världen var hennes konkurrenter. I tävlingen ingick ronder med bikini, jeans och aftondräkt. Det hela pågick i sammanlagt fem dagar.
I publiken satt mamma Jaana och pappa Tom Forslund som på nålar. Alisa var tävlingsvan från idrotten. Den gagnade henne kanske också nu. Hon var inte synbart nervös.
Men skenet bedrar som bekant.
”När bara tio deltagare återstod på scenen, tänkte jag att mitt namn snart nog skulle kommer att ropas upp, och då skulle jag vara petad från tävlingen. När vi bara var tre kvar, tänkte jag att det var då väldigt konstigt att mitt namn inte hördes. När man sedan utnämnde mig till vinnare var jag på väg att svimma. Det var alla tiders chock”, säger Alisa.
Som boren österbottniska stod hon trots allt med fötterna stadigt kvar, gick inte i taket, utstötte inga glädjevrål.
”Många undrade hur jag kunde se så lugn ut. Njöt jag inte av segern?”
”Tom och jag var förstås enormt stolta över vår flicka. I det ögonblicket rann glädjetårarna”, bekänner Jaana.
Efter tävlingen ville alla deltagande modellagenturer träffa Alisa för att diskutera ett möjligt samarbete med henne. Alisa slöt sitt första modellkontrakt med agenturen Supreme. Och gjorde sina första lärospån i modellyrket.
”Man sa att jag måste banta. Annars skulle jag inte få arbete”, förklarar Alisa. ”Jag vägde då 62 kilo. Men trots att jag senare i Finland gick ner i vikt mer än agenturen önskade, räckte det ändå inte för dem.”
”Jag fick inte ätstörningar, men att gå på diet påverkade min egen kroppsbild. Jag började fasta. Efter fastan var jag utsvulten och åt mera än jag egentligen skulle. I en sådan spiral pendlade min vikt under sju år.”
Alisa drömde ofta om att hon åt av ”förbjudna” maträtter.
”Jag vaknade våt av kallsvett och tänkte puh, lyckligtvis hade jag inte snaskat i mig av det där på riktigt.”
Men vikten var inte det enda som agenturen kommenterade. Hon måste också bli av med musklerna. Sådana hade Alisa naturligtvis. Utan muskler skulle det inte ha blivit någonting av redskapsgymnastiken. Alisa var bara tillåten att promenera och springa en smula.
”Cykling var också förbjudet”, säger hon. ”I gymmet fick jag bara träna utan vikter. På boxningssäcken fick jag inte slå många slag. Jag kunde ju ha fått muskler.”
Alisa hade en egen personlig tränare. Träningssessionerna var på en och en halv timme sex gånger i veckan.
”Jag åt tre gånger om dagen och sammanlagt aldrig mer än 1 000 kilokalorier. Potatis och bröd fick jag inte sätta i mun. Det var hårt. Jag kände mig ofta svag”, säger Alisa.
Det tog ett år tills Alisas muskler hade försvunnit.
”Jag såg att Alisa hade det jobbigt med sin mat och sitt ätande och försökte naturligtvis se till att hon åt och sov ordentligt. I modellvärlden kan man få höra att två äpplen om dagen är tillräckligt”, säger Jaana.
Mamma upprepade många gånger för sin dotter att om modellyrket gjorde att hon for illa, så skulle hon sluta med det samma.
