Hjälpsamma människor
Familjen Backs sociala liv blomstrade. Det var lätt att bekanta sig med bolivianerna.
”Vanligen började det med en enkel hälsning, man ler och tittar varandra i ögonen. Bolivianerna är öppna och gästvänliga, också om de inte äger så mycket. De lever efter devisen ’till dig i dag, till mig i morgon’. Att hjälpa är en självklarhet”, berättar Satu.
I denna miljö är fester och glada evenemang viktiga. Då tänker man inte på morgondagen, utan lever tvärtom som om dagen vore den sista.
”För oss var det svårt att förstå den här mentaliteten, vi som är fostrade på ett helt annat sätt. Men här sätter man sprätt på pengarna så länge de finns.”
Samtidigt förstår Satu detta.
”I ett varmt land är det lättare att vara fattig. Också om man bor i en enkel boning av plåt eller presenning, så behöver man aldrig frysa i Santa Cruz. Man behöver nödvändigtvis inte investera i boende. Och vill man driva ett företag är det inte mycket som hindrar, bestämmelserna är svepande.”
”Du kan när som helst sätta upp ett stånd intill en livlig gata eller på ett torg. Grannfrun hittade på att torka persikor och tillverka en kall och söt dryck, mokozintsi, som hon sedan sålde från dörr till dörr. En annan bakade saltenja, majspiroger inlindade i bananblad. Vi kände också en kvinna som varje morgon hämtade grisben från ett slakteri, gjorde gelé av dem och sålde på torget.
”Det räckte att vara flitig och kunna sitt jobb. Någon byråkrati störde inte och inga tillstånd behövdes.”
Familjen Back ansågs som amigos confiados, pålitliga vänner.
”I Bolivia var förtroenderelationer guld värda”, säger Rune.
Väpnade rån
Men även om Satu och Rune mötte härliga människor, gjorde de också bittra erfarenheter av brottslighet, korruption och maffiaverksamhet. De rånades flera gånger och blev vittne till överfall och stölder.
”En gång for någon i väg med min handväska, mitt på gatan. I tumultet försvann samtidigt mina örhängen och ringar.”
En uppskakande upplevelse hade Satu en gång då hon hämtade sin dotter från grannen. Hon knackade på ytterdörren.
”Hemhjälpen öppnade titt-luckan i dörren och stirrade förskräckt på någonting bakom mig. Jag förstod inte vad det var fråga om. Plötsligt rev någon handväskan av mig så hårt att bara remmen blev kvar i handen.”
Rånaren pekade med en pistol mot grannen som stod bredvid Satu. Sedan satte han i väg med fart. Och Satu efter. Vilket hon inte borde ha gjort. Tjuven vände sig om och i nästa ögonblick var vapnet riktat mot Satus panna. Där kunde livet ha tagit slut.
”Situationen var overklig. Jag frös till is. Jag är säker på att rånaren skulle ha skjutit mig om jag hade gjort det minsta lilla motstånd. Jag måste ha haft en skyddsängel”, säger Satu.
Det sades dem att priset för att döda en människa i Bolivia är tjugo euro.
”Efteråt fick jag höra att jag fick vara tacksam att fortfarande vara vid liv.”
De väpnade rånen påverkade naturligtvis familjen Backs liv. Det kändes otryggt, farligt.
”Efter den där händelsen kunde jag aldrig sova riktigt bra”, säger Satu.
Men hon lät sig inte passiviseras, utan gjorde som så många andra i Bolivia: berättade om den skrämmande episoden i tv.
