Katternötidningen skrev om ursprungsmärkningen i senaste nummer. Systemet är okänt för de flesta och har införts utan någon politisk debatt. I korthet handlar saken om att man skapat ett handelssystem av digitala bevis (certifikat) för produktionssättet för elen.
Efter att elen producerats kan certifikat utfärdas som bekräftar att elen producerats på ett visst sätt. Dessa certifikat kan man sedan handla med inom Europa inom en tolvmånadersperiod.
Certifikaten är därmed ett finansiellt instrument lösryckt från den fysiska el som kunden får i sitt eluttag. Även den som kanske får enbart förnybar el i kontakten, kan på elfakturan bli upplyst om att den inköpta elen är producerad med till exempel kol eller kärnkraft.
Och tvärtom: Den som kanske får all sin el från ett kolkraftverk i närheten, kan på elfakturan få bekräftat att elen är förnyelsebar. Nämligen om kunden i fråga också köpt ursprungsgarantier.
Detta är särskilt populärt i Tyskland, där huvuddelen av elproduktionen är fossil, men många kunder gärna vill höra att de använder förnybar el (Ökostrom, ”ekologisk el” med tyskt språkbruk).
Logiskt
Att revolten tagit fart just i Norge är logiskt såtillvida att 98 procent av all el i landet produceras med vattenkraft. Det vet en vanlig norrmän, och det är också en källa till nationell stolthet. Varför skulle norrmännen då betala extra för att också få ett ”bevis” för saken?
Frågan om elen ska få ursprungsgarantier eller inte avgörs i kontakten mellan elhandlaren och elkunden. El utan ursprungsgarantier bokförs i residualmixen.
I Norge består residualmixen för närvarande till bara 9 procent av förnybar el, resten är kärnkraft (37 procent) och fossilt (54 procent). Alltså: trots att 98 procent av den norska elproduktionen är förnybar, bokförs elen som förnybar bara till 9 procent, för en norrman som inte köper certifikat.
I stället säljs ursprungsgarantierna till utlandet, vilket ger de norska elproducenterna en extra intäkt i storleksordningen 500 miljoner norska kronor (cirka 55 miljoner euro) om året.
När den norska regeringen nu vill lägga om systemet, är ett argument just att man inte vill att förnybarheten i den norska elen säljs ut från landet. Norges industriförbund håller med: den norska industrin ska inte stämplas som ”smutsig” när den i praktiken försörjs med norsk vattenkraftsel.
Extraskatt
Direktören på Norsk Industri, Ole Børge Yttredal, kallar ursprungsgarantierna en ”extraskatt” och menar att denna riskerar att driva den norska industrin utomlands:
”I stället kan norsk industri bygga en ny fabrik intill ett polskt kolkraftverk och hävda att den har lika bra klimataavtryck som hemma, för att man köper ursprungsgarantier”, säger han.
Marius Holm, som leder den norska miljöorganisationen Zero, håller med:
”Vi investerar i Norge 70 miljarder kronor (7,5 miljarder euro) i förnybar energi genom elcertifikatsystemet, och så säljer vi ursprungsgarantier för en symbolisk summa, och vips, så är Norge fossilt igen!”
”Vi kan inte tillåta någon att svartmåla norsk förnybar el och hävda att den är fossil bara för att någon har sålt digitala papper med ’ursprungsgarantier”, säger Marius Holm i Teknisk Ukeblad.
Har försvarare
Ursprungsgarantierna har trots allt försvarare också i Norge. Framför allt Tom Lindberg, vd för bolaget Ecohz, som handlar just med ursprungsgarantier:
”Om Norge utnyttjar systemet med ursprungsgarantier på samma sätt som man gör på kontinenten, kan energibranschen öka intäktsunderlaget med upp till fem miljarder kronor”, säger han bland annat.
Han förklarar att det målet kan nås, om aktörerna samarbetar ”och helhjärtat går in för systemet”.
En tanke är att ursprungsmärkningen ska stimulera till investeringar i ny förnybar el. Men inte många tror att detta blir fallet. Inte heller den nämnde Marius Holm, som hänvisar till att det redan finns ett utbyggnadsmål för det svensk-norska stödsystemet till förnybar el.
I den mån ursprungsgarantierna verkligen skulle bli ett ekonomiskt incitament, skulle effekten bli att de sänker priset på elcertifikaten. Därmed tar de ut varandra.
Förstår politikerna det system de skapat för ursprungsmärkningen av el? Ovan AIB:s (Association of Issuing Bodies) senaste uträkning för de länder som ingår i systemet. Den övre spalten för varje land anger 2015 års faktiska elmix (förnybart, kärnkraft, fossilt), den nedre spalten residualmixen för landet i fråga. Den svarta vertikala linjen över spalten anger hur stor andel av ländernas elanvändning som innehåller ursprungsgarantier.
Uttolkat för Finland: Under 2015 var 45 procent av den producerade elen förnybar, 34 procent kom från kärnkraft, 21 procent var fossil. Importelen finns inte med. I residualmixen utgörs 11 procent av förnybart, 46 procent av kärnkraft och 43 procent av fossilt. Av den totala finländska elanvändningen anskaffades ursprungsgarantier för 24 procent.
