En annan gåta är fornkyrobornas öde efter 800-talet.
Pentti Virrankoskis teori är att sydvästfinnarna vid denna tid tog över pälshandeln med de nordliga samerna, med följd att fornkyroborna förlorade sin inkomstkälla, vilket splittrade bygemenskaperna.
”Min uppfattning är att sydvästfinnarna, i trakten av Nystad och Raumo, började göra handelsresor till havs upp till Österbotten och tog hand om pälshandeln. Orsaken var säkert att de svenska vikingarna utvidgade sin handel över Ryssland till Bysans och Volgaflodens nedre lopp. Sydvästfinnarna hade veterligen redan vid den här tiden täta handelsförbindelser med Mellansverige.”
Alltså var det i så fall vikingarnas aktiviteter som ledde till det österbottniska ”tomrummet”.
Samtidigt utgjorde det folktomma eller folkglesa Österbotten en lockelse.
”Sedan en del av sydvästfinnarna lärt känna de möjligheter som Österbotten erbjöd, slog de sig ner där, de första möjligen redan på 900-talet, men mera sannolikt under följande sekel, då de redan via Sverige hade tillägnat sig ett slags primitiv kristendom. Det förklarar varför man inte hittat sådana gravar som var typiska för de hedniska finnarna.”
Pentti Virrankoski antar att sydvästfinnarna till en början slog sig ner främst på de tidigare bebodda markerna från Malax till Lillkyro och Vörå samt i Karlebytrakten och speciellt ännu längre norrut vid Torneälvens nedre lopp, dit de lockades av de väldiga laxfångsterna.
”Mycket snart fick sydvästfinnarna konkurrens. I norr av karelarna från Ladogas avlägsna stränder, i söder av tavasterna, som också hade börjat med pälshandel från sitt basområde i nuvarande Tavastlands södra del och Satakuntas övre del”, säger Pentti Virrankoski i studien.
Även tavasterna började slå sig ner i Österbotten, till en början vid Kyroälvens nedre lopp från Lillkyro till Ylistaro, men också deras handelsfärder sträckte sig ända till Kemi och Torne älvar.
”Jag förmodar att den sydvästfinska bosättningen blev svag i Pedersöretrakten, trots dess mycket gynnsamma läge, på grund av att Esse å var tavasternas viktigaste färdväg norrut och dessa därför inte gärna tillät nybyggare att slå sig ned längs dess stränder.”
På det här sättet kom två finska stammar under loppet av 1100-talet att kolonisera en stor del av den österbottniska kusten och en del av inlandet längs Kyro älv, även om det var fråga om en mycket gles bosättning.
”Jag antar att det, liksom under fornkyrobornas tid, också rörde sig svenskar här från Mälarbygden och Hälsingland, kanske också säljägare från västersidan som gjorde handelsresor. På detta sätt kunde de konstatera att det var en gynnsam trakt för bosättning”, säger Pentti Virrankoski.
Åland var vid denna tid redan befolkat från den svenska sidan, medan Åbolands skärgård fick svensk befolkning på 1100-talet. Mot slutet av medeltiden omfattade den svenska bosättningen i Åboland även socknar på fastlandet som senare förfinskats, som Gustavs, Kustö, Sagu och Karuna. En talrik svensk befolkning fanns även i Tövsala (Taivassalo), Vemo (Vehmaa) och Kaland (Kalanti) samt i Bjärnå (Perniö).
Under 1200-talet fick Österbotten sin svenskspråkiga befolkning, till en början främst i Närpes- och Pedersöretrakten, där den finska befolkningen var mycket gles.
”Kolonisterna kom från trakter där man talade en uppsvensk dialekt, från Mälardalen, Gästrikland, Hälsingland och nedre delen av Dalarna. Gamla namn i Österbotten tyder på det. Svenskarnas bosättningsrörelse var spontan, inte en kolonisation organiserad av kronan”, enligt Pentti Virrankoski i studien:
”Den svenska statsmakten var inte på 1200-talet så utvecklad att den hade förmått organisera en dylik rörelse och inte var det nödvändigt heller. I Svealands centrala områden, Hälsingland och nedre delen av Dalarna, fanns mera folk än den tidens ineffektiva jordbruk kunde försörja, och därför var det mycket lockande att flytta till kusttrakterna i Finland.”
