Den svenska bosättningen tycks ha förstärkts och brett ut sig snabbt i kusttrakterna.
”Längre norrut blev den mycket gles, ty jordmånen i synnerhet norr om Lochteå är mindre fruktbar och det kallare klimatet gör sig påmint. Den nordligaste svenskbyn torde ha varit Ingervik, som senare smälte ihop med Maringais (Marinkainen) i Lochteå, men svensknamn påträffas även längre norrut. Inåt landet flyttade svenskarna rätt långt: från Pedersöre till Lappajärvi, Vindala (Vimpeli) och Alajärvi, från Karleby till Röringe (Räyrinki) i Vetil.”
Söderut längs den österbottniska kusten blev den finskspråkiga befolkningen tydligen rätt snabbt en minoritet.
”Gamla finska ortsnamn är sällsynta i Närpes- och Pedersöretrakten, så någon nämnbar tvåspråkighet fanns väl knappast i dessa trakter ens på medeltiden. Å andra sidan finns kraftiga spår av finsk namngivning i Malax, Mustasaari (Korsholm), Vörå och Nykarleby, och dessa trakter var uppenbarligen tvåspråkiga, tills svenskan tog överhanden”, säger Pentti Virrankoski.
Även Laihela var länge tvåspråkigt, men här vann finskan till slut, liksom i Lillkyro, där den finska bosättningen var stark ända från början.
Karlebytrakten har alltid varit tvåspråkig, och utvecklingen växlade byavis. Kronoby och Terjärv försvenskades snabbt, medan Karleby och Nedervetil försvenskades långsammare och mera ofullständigt. I Vetil och Kelviå och senare även i Kaustby tog finskan överhanden.
”Alla som härstammar från befolkningen i Stor-Karleby socken har såväl finsk- som svenskpråkiga förfäder. När jag forskat i min egen släkt, som härstammar från Torp, har jag kunnat konstatera att de flesta av mina släktingar i Mellersta Österbotten är svenskspråkiga, minoriteten är finskspråkig, även om min närmaste släkt är finskspråkig”, säger Pentti Virrankoski.
Den senaste av det gamla jordbrukssamhällets bosättningsrörelser nådde Österbotten från Savolax på 1500-talet. Synnerligen talrikt bosatte sig savolaxare i insjöbygderna i Kortesjärvi, Evijärvi, Vindala och även längre inlands. En del slog sig också ner i Perho och Lestijärvi och i Kalajokidalens övre del.
Pentti Virrankoski sammanfattar så här i sin studie:
”Den gamla befolkningen i Pedersöre- och Karlebytrakten härstammar i första hand från sydvästfinnar och svenskar, medan tavasternas och savolaxarnas andel är jämförelsevis liten, utom i mera avlägsna inlandsbyar, där det savolaxiska inflytandet är kraftigt. Inte att förglömma är de fåtaliga samerna som blev kvar i inlandet och den möjligheten att det i oss finns en droppe av det hemlighetsfulla fornkyrofolket.”
Efter Egil
Den här runstenen vid Södertull i Sörby, Gävle, berättar om Egil, som dödades under ett krigståg i Tavastland omkring 1050. Texten lyder i original så här:
Brusi let retta s[tæin þenna] æf[ti]ʀ Ægil, broður sinn. En h[a]nn varð dauðr a Tafæistalandi, þa Brusi førði læiðang lands æftiʀ broður sinn. Hann for meðr Frøygæiʀi. Guð hialpi hans salu ok Guðs moðiʀ. Svæinn ok Asmundr þæiʀ markaðu.
Eller med modern svenska:
Bruse lät resa denna sten efter Egil, sin broder. Och han dog i Tavastland när Bruse ledde landets ledung efter sin broder. Han reste med Frejgeir. Gud hjälpe hans själ och Guds moder. Sven och Åsmund gjorde minnesmärket.
Frejgeir (Fröger) var troligen ledare för krigsexpeditionen. Han har identifierats också på fem andra runstenar och verkar ha varit aktiv särskilt runt den baltiska kusten på 1050-talet. Åsmund, med patronymikonet Kåresson, var en känd runristare, som tros stå för utsmyckningen på ett fyrtiotal runstenar.
