Alla människor är släkt med varandra, och alla är vi ändå unika som individer. Detta dubbla faktum är samtidigt i all sin enkelhet en del av livets hemlighet. Av en mor och en far blir ett barn, och detta barn bär med sig sina föräldrars gener – till största delen slumpmässigt blandade.
Denna slumpmässighet förklarar vår unicitet och ger var och en av oss en uppsättning av förutsättningar som ingen annan har. Samtidigt delar vi en mängd förutsättningar med alla andra och allra mest med våra nära släktingar.
Vill man se saken i ett annat perspektiv, kunde man säga att våra gener är världens härskare. Så länge de får fortsätta att kopiera sig, lever de ett evigt liv. Vi människoindivider är bara tillfälliga hållplatser på deras väg genom årtusendena. Långt efter att vi är borta från jorden lever våra gener kvar i nya människoindivider.
Den kunskap DNA-forskningen ger må vara ny, men genetiken, ärftlighetsläran, har uråldriga rötter. Redan för tiotusen år sedan såg våra förfäder och förmödrar att egenskaper hos odlingsväxter och husdjur kunde föras vidare genom systematisk avel. Inte så att aveln gav önskat resultat i varje enskilt fall, men så att produktiviteten hos växten och djuren på lång sikt ökade.
En nyckelperson i genetikens historia är Gregor Mendel (1822–1884), österrikisk munk som baserat på experiment i klosterträdgården med korsning av ärtsorter, senare även med korsning av bin, lade fram den första teorin om hur egenskaper nedärvs genom att anlag slumpmässigt kombineras i avkomman. Två av de begrepp han lanserade är dominanta och recessiva anlag.
Mendel var för tidigt ute för att kunna få hjälp av det vi i dag vet om kemin på molekylärnivå. Först långt efter Mendels död, då hans teorier på 1930-talet började kombineras med Charles Darwins teori om det naturliga urvalet, började det samband ses som gett förklaringsgrunden till den moderna kunskapen om evolutionen.
På 1970-talet började man i forskningen testa olika sätt att klippa och klistra i arvsmassa. Strax efter millennieskiftet publicerades en kartläggning av människans hela genom (alla människans gener). En förgrundsgestalt i kartläggningen av människans förhistoriska DNA, Svante Pääbo, presenterades häromåret i Katternötidningen.
I kölvattnet till denna utveckling öppnar sig oanade möjligheter också för släktforskningen. Plötsligt har vi redskap som inte bara avslöjar och bekräftar släktskap bland nu levande människor, utan även kan ge svar på släktgåtor långt tillbaka i historien.
Till bilden hör att de nya redskapen också har begränsningar. Att lära sig tolka och korrekt förstå informationen från ett DNA-test är som att lära sig ett nytt språk. Ibland är grammatiken självklar, ibland innehåller den fallgropar.
Och precis som i verkligheten ger en kompass ingen vägledning utan karta. Vill du tillämpa DNA-kunskaperna på dig själv och dina egna anförvanter, måste du först veta – eller i varje fall ha en idé om – vilka anförvanter du har. Så traditionell släktforskning är lika nödvändig som förr.
Det intressanta vid släktforskning är i vilken mån individerna har identiskt DNA. Peter Sjölund, ledande inom släktforskningen i Sverige, uttrycker saken så här:
”Kyrkböcker kan ljuga, släkttraditioner kan ljuga, men DNA ljuger inte. Har två personer något identiskt DNA, då är de släkt. Grundprincipen är att ju större bitar av DNA personerna har gemensamt, desto närmare släkt är de.”
Frågan hur släktskapet ser ut är en annan femma. Vissa viktiga delar av vårt DNA ärvs enligt exakta mönster, medan den stora mängden som sagt bygger på slump.
För mtDNA gäller att alla nu levande människor ärvt detta från en och samma ur-Eva, en kvinna som antas ha levt i Afrika för omkring 200 000 år sedan.
På motsvarande sätt antas alla mäns Y-DNA härstamma från en enda man, en ur-Adam, som även han levde i Afrika, för 250 000–300 000 år sedan.
”Det fanns förstås många tusen kvinnor och män på den tiden, men det är endast DNA från två individer som överlevt fram till i dag”, säger Peter Sjölund.
Det autosomala DNA:t i kromosomparen 1–22 ärvs däremot slumpmässigt i förhållandet 50–50 från både far och mor. Eftersom koden, ”bokstäverna”, i hög grad hänger ihop i sjok och inte överförs en och en, betyder det att en del av DNA-arvet redan efter 5-6 generationer tappas bort. Variationen för vilka delar av den genetiska koden som följer med genom generationerna är alltså stor.
Med andra ord har vi två olika antavlor, säger Peter Sjölund: en genealogisk antavla med alla anor och en genetisk antavla med endast de anor som vi ärvt DNA från.