Det logiska problemet så här långt i beskrivningen är hur vi kan dra några slutsatser överhuvudtaget i fråga om mtDNA och Y-DNA, om den genetiska informationen kopieras vidare exakt likadant från generation till generation.
Svaret ges av mutationerna, de små ”felkopieringar” som ibland sker, när barnet till exempel får mtDNA av sin mamma och Y-DNA av sin pappa, och som senare följer med när barnet i sin tur för arvet vidare till sina barn.
Mutationerna är det som gör att individer får variationer i utseendet, som olika kroppslängd och olika färg på ögon och hår. Mutationer hör också ihop med hur snabbt vi åldras och om vi har större eller mindre benägenhet för vissa sjukdomar.
Från ur-Eva och ur-Adam har över 7 000 generationer gått, och DNA-kopieringen alltså skett lika många gånger och ett antal av dem har varit felkopieringar. För varje ny mutation uppstår därmed en ny gren av mtDNA- eller Y-DNA-linjen.
Om frekvensen för mutationerna vet vi att det i fråga om Y-linjen genomsnittligt rör sig om ungefär en felkopiering/mutation per knappt hundra år och för mtDNA-linjen en gång vart tvåtusende år. Genomsnittligt alltså. Också här är variationen mycket stor.
Ungefär var tusende av de tre miljarder ”bokstäverna” (nukleotiderna) i vår genetiska kod varierar mellan individerna som följd av mutationerna. Med andra ord har alla människor på jorden till 99,9 procent samma DNA och är därmed av samma ras.
Det antal steg som skiljer två muterade linjer åt brukar kallas genetisk distans.
Ett åskådligt sätt att beskriva mutationsutvecklingen är att visa den som ett träd. Ett imponerande sådant finns på nästa sida. Det visar trädet för Y-DNA för den manliga så kallade haplogrupp som är vanligast i Finland, benämnd N-M231.
Hela 60 procent av Finlands män hör till denna haplogrupp. En gemensam förfar i rakt nedstigande led för alla män i trädet levde, som trädet visar, för 21 900 år sedan, medan den gemensamme fadern för den största finländska undergruppen levde för ungefär 2 300 år sedan. Haplogruppen N anses ha fått sin början i Kina för 34 000-36 000 år sedan.
På kartan nedanför ses var i världen haplogruppen N-M231 finns företrädd (bland dem som DNA-testats, levande och döda). Från Sydostasien har dessa finländska mäns förfäder genom årtusendena vandrat över norra Sibirien och norra Ryssland västerut till Finland, Baltikum och norra Skandinavien.
Den nästvanligaste haplogruppen för Y-linjen bland finländska män – 29 procent har den – betecknas med bokstaven I, med ursprung på Balkan för 25 000-30 000 år sedan. När klimatet blev varmt efter den senaste istiden vandrade dessa män norrut, och någonstans på vägen skedde den mutation som betecknas I1 och som sedan följde med de män som vandrade vidare till det nutida Finland.
Hur ser det ut på mtDNA-sidan, alltså den raka kvinnolinjen, bland finländarna?
Störst är den haplogrupp som betecknas med bokstaven H – se kartan till höger på sidan mittemot. Omkring 40 procent av finländarna – här är det alltså fråga om både kvinnor och män – hör till den. Haplogruppen beräknas ha uppstått för mer än 20 000 år sedan och spritt sig norrut i Europa med de jordbrukare som rörde sig norrut under stenåldern.
Påfallande är H-haplogruppens jämna spridning i Europa – med ett lika påfallande undantag: bland samerna finns haplogruppen inte företrädd alls eller bara litet.
Den näststörsta mtDNA-haplogruppen i Finland, betecknad med bokstaven U, bärs av ungefär 25 procent av befolkningen och har sitt ursprung i Europas jägar-samlarbefolkning från tidig stenålder.
Här det träd – så långt som det fram till nyligen var kartlagt – över haplogruppen N-M231, som majoriteten av dagens finländska män bär på via Y-kromosomen. Bilden, som finns i ett antal varianter på nätet, är utarbetad av Georg Dunkel.
Ett särskilt intresse finns gällande den så kallade Rurikska ätten, från den svenska viking Rurik som år 862 ska ha grundat Kievriket och blivit stamfar till den fursteätt som styrde Ryssland till 1598. DNA-prover från ättlingar inom ryska furstesläkter (Shahovskoy, Gagarin, Kropotkin, Putyatin och Lobanov-Rostovsky, m.fl.) som har en dokumenterad eller påstådd härstamning från Rurik, har visat att de alla delar en specifik Östersjöfinsk undergren av haplogruppen N. I dag är denna mest företrädd i Finland och östra Sverige.
