På basis av de DNA-resultat som nu föreligger kan några viktiga slutsatser dras, säger Marja Pirttivaara:
”Till exempel finns det ingen ’finskhetsgen’. Vi som i dag bor i Finland har vårt ursprung på många olika håll, alla av oss. Det vi ännu rätt nyligen fick lära oss i skolan, att det finska folket utvandrat hit från Volgas stränder, det ska vi bara glömma.”
Det man kan säga är att de finländska farslinjerna i hög grad kommit österifrån, medan morslinjerna i hög grad kommer från väster. Det mönstret kan antas ha existerat under lång tid.
Här bör ett påpekande göras gällande de kartor över ”etniskt ursprung”, baserat på autosomalt DNA, som de olika testbolagen lockar med. Både Marja Pirttivaara och Peter Sjölund kallar dem vilseledande, ”ett marknadsföringstrick”.
”Kartorna byggs på alltför godtyckliga antaganden och är framför allt framtagna för den nordamerikanska marknaden. De är företagens grova uppskattning av var i världen det finns DNA som liknar ditt, men de siffror du serveras för egen del ska du ta med en mycket stor nypa salt”, säger Peter Sjölund.
En genetisk gräns, framför allt relaterad till autosomalt DNA, är ändå tydlig i Finland, nämligen mellan den nordostliga och sydvästliga delen av landet (se kartan uppe till höger). Den historiskt bevandrade ser att skiljelinjen i stort sammanfaller med den riksgräns mellan Sverige och Ryssland som fastställdes vid Nöteborgsfreden 1323.
”Kartan återspeglar att sydvästra Finland, längs kusten från Viborg till Uleåborg inklusive de anknytande insjösystemen, präglats av handel och sjöfart, medan livet i nordöstra Finland varit mer stationärt. Människorna i sydväst har varit rörligare, och med det har deras DNA fått större spridning.”
En detalj värd att notera är att många finländare har, mer eller mindre avlägsna, släktkopplingar till Skottland, Wales och Irland. Det är känt att en del av de borgare som tog plats i 1600-talets och 1700-talets österbottniska kuststäder var inflyttade från Skottland. Men Marja Pirttivaara tror att det här inslaget också kan gå tillbaka till vikingatiden.
”Vikingarna färdades under flera århundraden vitt och brett över hela norra Europa och de brittiska öarna, och de har lämnat DNA efter sig på många ställen i världen. En viktig östvästlig seglingsrutt strök längs den nyländska kusten, säkert satte det spår också hos oss.”
Trots att DNA-tester kan ge oanad information om en individs ursprung och släktskap, finns också gränser för vad det är möjligt att veta. Ett särskilt hinder i Österbotten gäller de ”anförluster” som följer av att alla mer eller mindre är släkt med alla.
Mönstret är vanligt i genuina jordbruksbygder, där hemmanet är den fasta punkten i tillvaron. Hemmanet ligger där det ligger, och den yngre generation som tagit över hemmanet har ofta gift sig med en flicka eller pojke från samma by eller grannbyn – den närmiljö där man till vardags rört sig. Kanske det i ett äktenskap också varit en fördel att man någorlunda haft koll på vad den blivande partnern varit för typ och dugt till.
I vart fall uppstår i sådana miljöer över generationerna snabbt en situation där de flesta är släkt med de flesta. Man blir släkt via många grenar och ärver mycket gemensamt DNA, som därför inte späds ut lika mycket som i miljöer där individerna är mobila och kanske byter bostadsort många gånger i sina liv.
DNA-testerna kommer i sådana fall att visa att man är närmare släkt än man är. Det som algoritmerna i testerna anger som ett släktavstånd som 3:e eller 4:e kusin kanske i verkligheten är 6:e kusin eller 10:e kusin. I Österbotten är detta snarare regel än undantag.
Mycket vanligt är att svenskar som testar sig får förbryllande matchningar i Finland, kanske hundratals sådana, berättar Peter Sjölund.
”Fenomenet beror på att de flesta finska släkter är släkt med varandra på väldigt många håll, och samma DNA-bitar förekommer därför hos väldigt många människor med finska anor. Det kan räcka med att du har en ana som kom till Sverige som skogsfinne i början av 1600-talet för att du ska få mängder av matchningar i Finland.”
DNA-forskningen och teknologin kring den är ung, men redan har den revolutionerat kunskaperna om livet och människan. Med den takt som sådant som big data och artificiell intelligens för närvarande bidrar till kunskapsutvecklingen, kan vi dessutom räkna med att vi ännu bara sett en liten början av vad som kommer.
Ett exempel relaterat till släktforskningen är att oidentifierade gärningsmän till brott kan hittas genom den DNA-information som byggts upp i databaserna. Enbart under de senaste åren har över 100 mördare och våldtäktsmän kunnat ringas in och gripas i USA genom att utredarna kunnat matcha ett DNA-spår mot DNA-testade släktingar.
Det här har höjt temperaturen i diskussionen om hur DNA-information ska ges tillgänglighet. I DNA döljer sig också information som sådant som nedärvda anlag för sjukdomar, eller kanske extra motståndskraft mot sjukdomar. Vem ska ha tillgång till den informationen och på vilka villkor?
Kan man lita på att de, mestadels, amerikanska företag som driver affärerna kring DNA-testerna inte säljer vidare information om kunderna?
Marja Pirttivaara och Peter Sjölund betonar att de här frågorna måste tas på djupaste allvar. Numera finns tydliga etiska riktlinjer också för vanlig släktforskning. Det är till exempel inte tillåtet att på Facebook eller andra ställen publicera DNA-matchningar utan tillstånd av den berörda.
”Man måste också respektera att alla inte vill veta hur deras släktskapsförhållanden ser ut. Till exempel okända släktskap som kommer fram genom ett DNA-test kan ge oanade konsekvenser för andra människor och familjer. Vill människor inte bli inkluderade i en släktdiskussion, får man acceptera det”, säger Peter Sjölund.
