Ordet stäckog(som ordet skrivs i Ordbok över Finlands svenska folkmål, FO) är gammalt i våra nordiska språk, men i nutida skriftspråk är det obrukligt; det har fått ge vika för kort som är ett tyskt lånord från medeltiden. I sista hand har kort klassiska rötter; det bygger på latinets curtus.
Kort har trängt in också i de österbottniska dialekterna. I FO sägs det att kort från och med ca 1920 har blivit allt vanligare bland yngre sydösterbottningar. Också ett talesätt från Terjärv vittnar om konkurrensen mellan de två orden: stäkko å kårtt såm kro:mbo:as ha:vra. Terjärvborna gör sig alltså här lustiga över kronobybornas nyord kort.
Stäkko används om en person eller sak med betydelsen ’av ringa längd; kortväxt’; om tid betyder det ’kortvarig’. I finlandssvenska dialekter är ordet känt från hela Österbotten och från den åboländska skärgården. I östra Åboland och i Nyland förekommer varianten stackog med samma betydelse.
Svenska Akademiens ordbok (SAOB) tar upp adjektiven stackig och stäckig. Stackig hör enligt ordboken närmast samman med det numera försvunna adjektivet stack ’kort’, medan stäckig (och vårt stäckog) bygger på verbet stäcka ’förkorta’.
Fornsvenskan hade både stackog/stackot och stäckog. Bland språkproven i Söderwalls ordbok över den medeltida svenskan kan man hitta t.ex. de här fraserna: litin hästir gör stakkota dax leed; en stakkotan man; han haffwer stäkkot been; folk som lefva en stäkkota stund (:en kort tid).
J.E. Rietz säger i sin 150 år gamla dialektordbok att ”ordet brukas i nästan alla våra landskapsmål” och ger belägg från Ingå i Nyland, från Bohuslän (stakkot, stäkkre, stäkkst) och från Dalarna (stäkkug).
Stackog har motsvarigheter också i västnordiska språkformer. Norskan har stakkut och fornisländskan stakkúttr. Stäckog tycks vara bara en östnordisk form.
Elof Hellquists etymologiska ordbok tar inte upp adjektiven, men han nämner ett svenskt dialektalt och fornsvenskt substantiv stack med betydelsen ’kjortel’, alltså ett ”avstäckt”, kort klädesplagg. Numera är ordet utdött – men det har bevarats som lånord i finskan. Det är alltså frågan om det finska substantivet takki ’rock, jacka, kavaj’, ett ”stäckot” klädesplagg av varierande fason.
Om adjektivet prackog får man i FO veta att det förekommer bara i norra och mellersta Österbotten. Betydelsen är ’besvärlig, mödosam; svår; krånglig, knepig; tidsödande el. -krävande’. Bland de belysande språkproven hittar man he ä så prakko-i arbeit, så han vil no: mang gang leisn på: i antecknat i Nykarleby. Adverbet prackot ’besvärligt, svårt; tungt’ får sin belysning av fraserna hä e prakkot ti ta: opp hiss pä:rona (Terjärv) och di va fatin å hadd e prakkot på all vi:s (Korsholm).
Adjektivet prackog hör samman med verbet pracka, och närmast då med de österbottniska betydelserna ’knåpa el. plottra (med något); slita el. streta (med tungt arbete)’; ’klåpa, fuska el. slarva (med arbete eller syssla)’. Verbet finns med i SAOB, där också lite avvikande betydelser bokförs. Ordboken uttalar sig också om ordets ursprung och vill i sista hand härleda det ur ett slaviskt verb prochaty ’tigga, be om något’, som via ett äldre tyskt pracken ’tigga’ har nått de nordiska språken, tidigast med betydelsen ’besvära, plåga’. Senare har andra betydelser utvecklat sig, särskilt i de finlandssvenska dialekterna.
