Stjärna i filmen om sitt eget liv


Mari Suihkonen har fångat sin dröm.
Bild: Jan Sandvik

 

Mari fick diagnosen måttlig depression. Det var ett rejält slag.

”Jag tyckte inte att jag hade lov att bryta samman. Jag hade inbillat mig, att när familjen väl var bildad och jag trivdes med både hem och arbete, ja då återstod en färdig och behagligt jämn kälkbacke ända fram till graven.”

Så blev det alltså inte.

”Och väl var det! Jag menar att denna läkares skarpsynthet var en räddande faktor.”

Mari sjukskrevs för ett år.

”Tiden gick som i grumligt vatten, en dag i taget. Som sjukskriven visade jag inte ens för mina närmaste hur djupt nere på bottnen jag var.”

Mari behöll gråten för sig själv och försökte hålla god min för andra. ”I efterhand tror jag att jag inte ens då tillät mig vila ordentligt.”

Under sjukskrivningsåret fick Mari stöd av en specialist på depressioner och fick shiatsu­behandlingar, men förstod inte att söka sig till terapi.

 

Sedan sjukskrev läkaren Mari i ytterligare ett år.

”Försäkringsbolaget var däremot av åsikten att det bara var att pallra sig till arbetet. Jag fick panik och beslöt att något slags jobb måste jag försöka ta itu med.”

Det tidigare arbetet var inte möjligt, då varken arm eller rygg längre höll för det tunga massörsjobbet.

En vän undrade om Mari ville gå med som yogaföretagare.

”Jag sade ja, men mitt huvud höll bara ett par månader. Jag tvingades erkänna att jag inte var i form för arbete. Och framför allt inte för att kunna fungera som företagare.”

”Jag kände att jag var fullständigt värdelös.”

Nu fick Mari panikattacker och kunde inte sova.

”Det var alldeles ofattbart hemskt att erkänna att jaha, nu var jag där igen. Inte blev det bättre när jag lyckades ta mig till en läkare och den enda hjälp han erbjöd var mediciner.”

”Dem skulle jag ta tre gånger om dagen så att jag kunde jobba. En på morgonen så att jag kom i väg till jobbet. En på eftermiddagen så att jag skulle orka till arbetspassets slut. Och en på kvällen för att somna. Och samma långdans nästa dag.”

Mari tog inte sina mediciner, utan fångade till sist tillfrisknandets nycklar – olika slags mentala och fysiska övningar. ”Man måste lyfta sig själv. I många små steg lyckades det.”