Stjyni (sjyni) och tykelt (tökält) är exempel på ord som i stort bara förstås av österbottningar. Peter Slotte förklarar varifrån orden kommer.
Ordet tyckelt med betydelsen ’ofta’ ger inga språkliga associationer. Ordet används i hela svenska Österbotten. Särskilt vanligt är det i norr. Ordet har upptecknats också i Houtskär och har tidigare använts även i östra Nyland.
Ordet antecknades första gången av Henrik Gabriel Porthan (1739–1804), som växte upp på prästgården i Kronoby. Han ställde ihop en liten ordlista över 1700-talets Kronobysvenska och inkluderade då just tyckelt. Porthan fattar sig mycket kort: ”tökel adv. ofta”. I nutida Kronobydialekt uttalas ordet med y, men ö-uttal är det vanliga i sydligare delar av Österbotten.
Svenska Akademiens stora historiska ordbok SAOB, som innehåller det mesta i fråga om svenska språkets ordförråd, ger i det här fallet ingen hjälp.
J.E. Rietz gamla svenska dialektordbok Ordbok öfver svenska allmoge-språket (1867) tar däremot upp ordet, med uppslagsformen tykkla. Rietz anför ordet bara ur finlandssvenska dialekter och hänvisar till adverbet þikla, som förekom redan i de medeltida svenska landskapslagarna. K.F. Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltids-språket, som behandlar ordskatten i medeltida svenska texter, ger några språkprov där ordet ingår, bl.a. trät kan ey fruct bära om thz thikla av stadh föris; fritt översatt: ’ett träd kan inte bära frukt om det ofta förs från stället’, dvs. blir omplanterat. Textens thikla betyder alltså ’ofta’.
I Elof Hellquists stora svenska etymologiska ordbok, som berättar om våra ords ursprung och ålder, finns ordet gömt i artikeln om adjektivet tjock. Hellquist menar alltså – och det är säkert rätt – att tyckelt hör ihop med ordstammen i tjock. Det måste i så fall vara urgammalt, eftersom formen visar att det är bildat innan det urnordiska þeku– övergick till ett fornsvenskt þiokk-. I norskan motsvaras vårt tjock av tykk som bättre avspeglar den äldre formen av ordet.
Från betydelsesynpunkt är det inte svårt att hålla ihop tyckelt och tjock. Det som förekommer ofta kan ju sägas förekomma ”tjockt”.
Ett annat gåtfullt dialektord är stjyni eller sjyni med betydelsen ’ganska’. Ordet finns bara i de nordösterbottniska dialekterna.
Det är inte lätt att knyta ordet till något ord i nutida svenska, men det tycks höra ihop med verbet skönja ’urskilja, se, ana’. Stjyni är helt enkelt en adjektivisk avledning av ordstammen i skönja. Adjektivet skulle alltså kunna normaliseras till skönjig och kan ursprungligen ha haft betydelsen ’urskiljbar, synbar’. En egenskap som man kan ”skönja” föreligger i lägre eller högre grad; den är någorlunda/tämligen/ganska tydlig. En flicka som är ”stjyni grann” är så vacker att det syns; hon är ganska vacker.
Något lämpligt adjektiv skönjig hittas inte i SAOB, men däremot nog skönjlig och skönlig ’märkbar; klar, tydlig’. Ett motsvarande adverb kan mycket väl ha haft betydelsen ’ganska’. SAOB:s skönlig finns i nordösterbottnisk dialekt. Det antecknades ca 1860 av gamlakarlebybon Alexander Boehm och ingår i Rietz’ dialektordbok. Numera tycks ordet leva kvar bara i Munsala. Uttalet är sjö:nli och betydelsen är just ’ofta’.
En form av skönjig kan användas fristående, nämligen stsynit med substantivisk betydelse: ’ganska mycket’: ”Va kåsta e? – He kåsta stjynit”. Dessutom har vi i norra svenska Österbotten formen stsyna som används före substantiv. Porthan ger uttrycket ”sköna poikin” utan närmare förklaring. En sådan pojke är enligt min språkkänsla helt enkelt en typisk pojke – på gott och ont.
