År 1863 fick Terjärv en evangelisk vältalare som sin kaplan, Josef Fontell. Bondeparet Johan och Cajsa Lisa Granö, född Bertula som finskspråkig i Lochteå, hörde till dem som tog intryck. Deras son Johannes gjorde med sin begåvning å sin sida intryck på Fontell och skickades på dennes initiativ till Gamlakarleby lägre elementarskola.
Johannes Granö, född 1850, var då redan 18 år fyllda. Han gjorde snabba framsteg och fortsatte skolgången i Elementarläroverket i Uleåborg, med en del av utbildningen på finska, och blev student 1875. Nästa steg var prästutbildning vid Helsingfors universitet, med Fontells söner Wilhelm och Karl bland studiekamraterna. 1878 gifte han sig med deras syster Alma.
Efter prästvigningen hann Johannes Granö fram till 1885 tjänstgöra i Ullava, Kauhava och Kimito. I Kauhava ska han ha fått in Adolf Hägglund – den berömda länsman, ruma vallesmanni, som satte fast Antti Isotalo och Antti Rannanjärvi – på den evangeliska banan.
Avgörande blev ett besök i Kakola, länsfängelset i Åbo, där fängelseprästen Georg Udelius övertygade Johannes Granö om det som blev hans livs stora utmaning: att bli själavårdare för de finländare som deporterats – eller själva valt att flytta till – Sibirien. Med hustrun Alma, sönerna Johannes Gabriel och Paul på tre respektive två år, en svägerska Fontell och en tjänstejungfru begav han sig i väg i juli 1885. I Sankt Petersburg anslöt ännu brodern Anders, som senare anställdes som lärare och polis.
Johannes Granös nya församling var stor som hela Europa och administrerades från Omsk, omkring 2 500 km öster om Moskva. I regionen fanns flera av de finländska kolonierna. Mötet med dem var inte uppmuntrande:
Det finnes bland de från Finland deporterade endast ganska få, som ej kunna räknas till skurkar eller bofvar. Ju mera man kommer att känna dem, desto sämre finner man dem. Ehuru det icke är nöjsamt för mig att afgifva ett sådant vittnesbörd om våra landsmän i Sibirien, så kan jag icke annat.
Delvis var detta en konsekvens av att Granös företrädare, pastor Johansson, utverkat att alla deporterade lutheraner från hela riket skulle sändas till Om-området. Med en sådan koncentration av ofta livstidsdömda människor blev lutheranerna en sådan skräck för ryssarna att de i sin tur anhöll om att inte alla förbrytare skulle sändas till just deras distrikt.
Johannes Granö:
En fördärfvets håla uppstod då de af förbrytare bebodda lutherska byarna började stjäla hästar, och allt hvad som tagas kunde, från de fredliga ryska grannarna. […] Då de värsta tjufvar år efter år samlats till en punkt, hvad annat har man då att vänta sig. Begifna äro de på bränvin och tillgång på denna vara fins det i öfverflöd i Sibirien, ty icke blott lagliga krogar finnas i Om-kolonin, utan hvartannat hus hade krogrörelse som bi-inkomst. Hvilka scener utspelades icke i byn och vid krogarna! Slutet var oftast ett blodigt slagsmål med dråp.
När medel till detta utsväfvande lif tröto, då begaf man sig på stöldfärder. “Mennään varkaisille” (låtom oss fara på tjuffärd) hette det, likasom om man förehaft något annat lofligt värf. “Kylään tuli aika lailla tavaraa taas viime yönä” (till byn hemtades det duktigt med egendom under sista natten) hette det sedan.
Sorgligt var också, skriver Johannes Granö, att äktenskapet inte hölls i någon helgd.
Det är vanligt, att hustrun öfvergifver sin man och lefver med en annan, den öfvergifne mannen i sin tur tager till sig en annans hustru o. s. v. I den finska byn förekom bl. a. ett fall, hvari två män hade ingått byte om sina hustrur. En man kom till mig […] Medan han varit vid höbärgningen, hade hans hustru sålt bort all fisk, som han fångat på våren, alt smör och alla ägg, samt supit upp alltsammans och sedan rymt från hemmet.
Det finns dock också positiva historier, till exempel om Matti Unkuri från Ylihärmä.
Han hade blott tjugufem rubel, då han kom fram till ort och ställe, för hvilken summas skull han var nära att sätta lifvet till genom ett par finnar. Dessa hade sällat sig till honom och velat tjäna honom som vägvisare, allt i hopp om att kunna röfva honom.
Sedan han dock lyckligen kommit till Bugene, begynte han genast arbeta för dagspenning och däremellan fälla virke till egna hus åt sig. Då han någon tid vistats där och människorna började finna, att han var en duglig karl, blef han måg i den gården, där han tagit sitt kvarter. Efter ett par år hade han egna goda hus, och nu har han fem hästar, ett tiotal kor, samt alt hvad man behöfver till ett jordbruk.
Unkuris hustru var en vacker kvinna och han hade flera friska barn. Bättre tyckte han det vara att bo här än i Finland, och då han hade sitt hem här, så sade han sig icke längta härifrån. Endast sina föräldrar saknade han.
Om denne Matti Unkuri (1855–1927) har hans släkting Ulpu Takatalo skrivit en bok, Härmän häjyt Siperiassa. Matti Unkurin tarina. Ättlingar bor fortfarande kvar i den siberiska byn Matinkylä. Ett par av Mattis barnbarn har med sina familjer besökt Ylihärmä, och Mattis gamla stockstuga har plockats ner och byggts upp igen på en vacker plats i Peräseinäjoki.
Många av dem Johannes Granö träffade var österbottningar, till exempel en oravaisbo, Eriksson, som tre gånger varit på rymmarfärd till hemorten. ”Han tycktes vara en stilla karl, men hade en olidlig hemlängtan.”
Historier berättades fortfarande om en person som Granö hört mycket om i sin barndom:
Personen var Karl Granroth eller Pirilö, känd såsom den åttafaldige mördaren, hvilken försökte dölja sina brott under skenhelighetens täckmantel. Han hade slutat sitt lif redan på resan till Sibirien i Perm. Annars sades det om honom, att han läste hela nätter och blef som litet vurmig på sistone.
Oförmodat träffar Granö på en mamsell Molander från Jakobstad.
Hon hade lefvat tjugofem år i Sibirien och var nu barnmorska i Kusnetsk. På hela denna tid hade hon ej träffat någon luthersk präst, samt hade glömt bort sitt modersmål nästan helt och hållet. “Nog går det harascho, kack ja adin talar” (Nog går det bra då jag talar för mig sjelf) försäkrade hon, men att så apropos tala svenska med andra människor, det var platt omöjligt. Sedan hon engång bekommit pension ämnade hon återvända till hemlandet.
Johannes Granö beskriver ett naturskönt Sibirien, rikt på fisk och vilt och oerhört bördigt. Vad snyggheten beträffar, fanns hos de sibiriska bönderna ingenting övrigt att önska:
Hvarje gång en sibirisk bonde sätter sig till bords, tvättar han sig. Husgerådssakerna hållas omsorgsfullt rena. Kolonister, som emigrerat från europeiska sidan, äro däremot särdeles osnygga. Äfvenså tror jag, att de förmögnare invånarne i de sibiriska staderna äro mindre snygga än landtbefolkningen.
Johannes Granö och brodern Anders lyckas uppenbart sätta sig i respekt. Mycket av sin tid är Johannes på resa, håller förrättningar, organiserar skolverksamhet. Steg för steg ändrar ”rövarbyarna” prägel till välmående jordbruksbyar. Bröderna utvecklar framgångsrikt mejeriverksamhet, bygger ett ålderdomshem vid sitt lantställe.
År 1891 återvänder familjen Granö till Finland för att sönerna ska få gå i finländsk skola. Johannes Gabriel kommer senare att bli geografiprofessor i Dorpat, Helsingfors och Åbo och en internationell berömdhet. Paul (Paavo) blir präst. Johannes tillträder som kyrkoherde i Nedertorneå och får fajtas med laestadianerna.
Efter att sönerna lyckligen blivit studenter, återvände Johannes Granö 1902 till Omsk för att fortsätta sitt arbete. Sonen Paul anslöt senare som sin fars medhjälpare och efterträdde denne 1913. Johannes hann inte hem innan han tyngd av sjukdom dog och begravdes i Omsk.
I samband med bolsjevikrevolutionen klarade sig Paul från att bli skjuten för att den pistol han gömt inte hittades, enligt barnens vittnesmål. Hustrun Elin dog 1919. Efter stora svårigheter återkom Paul med tre döttrar till Finland 1921.
Viktigare källor: Johannes Granö: Sex år i Sibirien (1893), artiklar i Kansallisbiografia, sonen Paavo Granö om sin far Paul Granö på hemsidan för Åggelby, Ole Granholm om Johannes Granö i Granö by under 500 år.
Exempel på Johannes Granös släktingar
