Jalle: Det är en fråga där många förklaringar getts, men nu finns en ny intressant ledtråd. Under jordskorpan (som under landkontinenterna är ungefär 40 km tjock) sträcker sig den så kallade manteln ner till jordens kärna på 2 900 km djup. I manteln rör sig som ett kretslopp en del material upp mot skorpan medan annat sjunker ner mot kärnan. Mer än hälften av volymen i manteln består av ett mineral bridgmanit (fick sitt officiella namn så sent som 2014 efter nobelpristagaren Percy Bridgman) – det betyder att bridgmanit är det vanligaste mineralet på jorden.
Det intressanta är att bridgmanit som bildas i en syrerik miljö oxideras och alltså binder syre, i motsats till bridgmanit som bildas i syrefattig miljö. Den oxiderade bridgmaniten har lägre täthet än den syrefattiga (skillnaden är 1–1,5 procent). Teorin är att det i begynnelsen av vår planets existens rådde jämvikt mellan de båda varianterna av bridgmanit, men att med tiden, som följd av mantelkonvektionen, det lättare syresatta mineralet börjat röra sig mot jordskorpan. På det sättet har syre stigit uppåt och genom vulkanutbrott frigjorts till atmosfären och skapat en förutsättning för livet.