i bagaget.
Dagen före det här samtalet besökte Nils Erik Villstrand, professor emeritus i nordisk historia vid Åbo Akademi, det nyöppnade judiska museet i Stockholm. Han är fortfarande tagen av vad han lärde sig.
”En ung man beskrev den judiska undervisningens idé. Man studerar aldrig ensam, utan tillsammans med andra. Centralt är att vara nyfiken och ställa varandra motfrågor, att som en del av diskussionen byta åsikt och testa vart olika argumenteringar leder. Det här tränar upp en intellektuell rörlighet, som helt säkert bidragit till att människor ur den judiska traditionen är så oerhört överrepresenterade till exempel bland nobelpristagarna.”
”Det var omöjligt att inte associera till bibelns berättelse om den tolvårige Jesus, som föräldrarna efter flera dagars sökande hittade i templet, där han satt bland lärarna och ivrigt ställde dem frågor”, säger Nils Erik Villstrand.
Ett kollektiv, som premierar en bred och tillåtande debatt, får en särskild styrka och ökar sina överlevnadschanser, tror han.
”Historiskt är den här attityden inte vanlig. Till exempel i vår egen kulturkrets gällde under många sekler som en fast sanning att Gud i himlen styrde över allt. Naturkatastrofer, hungersnöd, krig, pest – allt sådant sågs som Guds straff för att människorna levde ett syndigt liv. Att någon skulle stiga ut ur den här världsbilden var en omöjlig tanke. De som trots allt försökte råkade väldigt illa ut.”
Det finns ändå exempel på att man inom eliten förstod kraften i en systematiskt ifrågasättande metod, säger Nils Erik Villstrand, som inom sitt specialområde stormaktstidens historia, alltså 1600-talets Sverige, stött på det här exemplet: ”När Riksrådet, som kan beskrivas som den dåtida regeringen, stod inför frågan hur klokt det var av Sverige
”Det var omöjligt att inte tänka på den tolvårige Jesus, som satt i templet och ivrigt ställde frågor”
att kriga i Tyskland, ställde man upp argumenten för och emot. Inget var förbjudet att säga, man ifrågasatte för ifrågasättandets skull, det var närmast som ett rollspel där vissa skulle agera som djävulens advokat, alla argument skulle upp på bordet.”
”Men förstås kan man fråga sig om Riksrådet ändå kom fram till rätt beslut.”
Vi präglas obönhörligt av vår tid, säger Nils Erik Villstrand. Först kommer vi inte ifrån att vi sitter där vi sitter i släktpusslet, hur vi än försöker vrida på oss. Sedan kan vi räkna med att de insikter vi tycker att vi kommer fram till är en produkt av tidsandan, sådant som kollektivt gäller som ”sanningar”.
”Till exempel ifrågasätter knappast någon i dag marknadskrafterna, men de är inte en bunt naturlagar, utan har av människan till hundra procent designats till en, i sig sinnrik, konstruktion.”
Och vare sig vi talar om statiska eller snabbföränderliga samhällen så gäller att de tankefigurer och attityder, som vägleder människor, ofta är del av ett större mönster.
”En vanlig bild av den österbottniska byn före 1900-talet är att den levde ett eget stilla liv. Men väldigt länge har byarna stått i ett beroende av omvärlden. Det är ingen slump att en så stor del av det som producerats i Österbotten, genom många sekler, gått på export. Att landskapet i dag är ledande i Finland vad gäller exportföretag [räknat per capita] är en fortsättning av det.”
Nils Erik Villstrand ser också en annan viktig bestämmande faktor i landskapet: den historiska frånvaron av hierarkiska strukturer. Österbotten har hyst mycket få patroner, österbottningarna har ingen tradition att buga och bocka för överheten.
”En intressant jämförelse ges av Dalarna, känt genom historien för sin upproriska och uppfinningsrika befolkning. Som Anna Götlind, historieprofessor i Stockholm, visat gick kommunikationen där framför allt horisontellt, inte vertikalt. Om en innovation lanseras i samma sociala skikt som man själv tillhör, så tror man på den.”
