I början av åttiotalet var en sexårig flicka på besök med sin pappa i Nationalmuseet i Helsingfors. Det fanns mycket att titta på i montrarna, och fantasin gick i gång. Länge stod hon framför några stora krukor med rundad botten med ett speciellt mönster, över 5000 år gamla krukor av kamkeramisk typ.
I dag leder denna flicka, docenten Anna Wessman, vad som måste betraktas som Finlands intressantaste arkeologiska forskningsprojekt, gravmaterialet från Levänluhta och kontexten kring det.
”Jag hade andra drömmar som barn, som att bli flygvärdinna, men när jag var i tonåren arrangerade vetenskapscentret Heureka publika utgrävningar. Jag fick möjlighet att delta i dem under ett par veckor, och sedan var jag såld”, berättar hon.
Efter studenten sökte hon till arkeologutbildningen vid Helsingfors universitet. Bara nio antogs, och Anna väntade spänt på besked. Så damp ett tjockt brev ner genom postluckan. Hon hörde till de utvalda. Med det var hennes yrkesinriktning bestämd.
Spåret Levänluhta kom hon in på när hon i början av doktorandstudierna fick en förfrågan från universitetet i Winchester, England, om hon kunde medverka i en workshop på temat ”Burials in other places”, udda begravningsplatser. En sådan var ju Levänluhta.
När hon läste in de rapporter som skrivits om platsen växte irritationen: ”Forskarna hade bara citerat varandra. Mycket av det som skrivits gick inte ihop med det nya kunskapsläget.”
Anna Wessman upptäckte en förbigången vackert handskriven rapport av botanisten Harald Lindberg från 1913. Han berättade om sedimentprover i Levänluhta som innehöll frön från bland annat starr och vit näckros. Det var sjöväxter, trots att graven enligt litteraturen låg i ett kärr. Inte kunde det heller vara så som påstods, att de samlade föremålen från Levänluhta alla kunde hänföras till en kort period på 600-talet.
Låt oss gå 348 år bakåt i tiden. År 1672 utnämndes en 40-årig präst, Israel Alftanus, till kyrkoherde i Storkyro. Han var född i Tövsala i Åbolands skärgård, men kände Österbotten väl, eftersom han en stor del av barndomen vuxit upp i Pedersöre, som fosterson till prosten där, Erik Fortelius.
Som nytillträdd i Storkyro fick Israel Alftanus tydligen snart höra om den märkliga plats som åtminstone numera kallas Levänluhta. I källor med rödaktigt vatten låg mängder av människoben synliga. I ett brev till Antikvitetskollegiet i Stockholm 1674 berättade Israel om att på en dyig äng i Orismala “… Een hoph Meniskio been skall alla tijder wara sedth, och än sees”, alltså att en hop människoben alla tider ska ha varit synliga, och ännu kunde ses, vid källan.
Israel Alftanus brev föranledde knappast några åtgärder. Skriftliga belägg om Levänluhta dyker följande gång upp först 210 år senare, den 19 november 1884, då Waasan Lehti rubricerade en notis ”Muistoja Nuijasodasta” (Minnen från klubbekriget).
I notisen berättar disponenten för Orisbergs gård, Gustaf Nyholm, om ett gammalt ängsområde benämnt Levon Luhta tillhörigt Varsanpää gård. I samband med dikningsarbeten, i syfte att skapa ny odlingsmark, hade en mängd svartnade ben och en välbevarad skalle kommit i dagen.
”Gamla människor”, sade Nyholm i notisen, ”påstår att här har varit ett slagfält under Klubbekriget och att benen från hjältarna vilar i den här graven. Ett bevis på att så är fallet sägs vara att hjältarnas ’blod’ då och då återvänder som ljusa lågor. I byn lever ännu en gammal gubbe, som för ett par årtionden sedan, när han hämtade sina hästar från ängen, såg en famnhög [en famn = 1,80 meter] låga flamma upp från marken, men som, när gubben kom till platsen, var försvunnen.”
Gustaf Nyholm föreslog att fornminnesföreningen skulle undersöka gravplatsen närmare. Kanske skulle man hitta värdefulla föremål, om man gjorde en utgrävning. Länsmannen fattade för sin del beslutet att skelettdelarna skulle återbegravas i källan.
