En av dem som blev intresserad var Oscar Rancken (1824–1895), skolman, historiker och länge lektor och periodvis rektor vid Vasa gymnasium, sedermera Vasa Svenska Lyceum. Rancken var den förste som systematiskt samlade in finlandssvensk folklore och arrangerade sommaren 1886 två utgrävningar vid Levänluhta.
Oscar Rancken kom fram till att fynden bekräftade teorin om Klubbekriget, de uppror 1596-1597 som i Österbotten leddes av Jaakko Ilkka och riktade sig mot ståthållaren på Åbo slott, Clas Fleming. Till exempel passade de ”björkklubbor”, som Rancken hittat i graven, väl in i bilden. Han tyckte också att blandningen av män, kvinnor och barn i graven tydde på en massaker.
En annan forskare, arkeologen Alfred Hackman (1864–1942) vid Arkeologiska kommissionen (i dag Museiverket), kom under sin långa karriär att besöka Levänluhta flera gånger. Vid det första besöket 1894 tog han det fotografi som syns till vänster på uppslaget. Tolv år senare ritade han en karta över omgivningarna och noterade att det område som Rancken undersökt var vattenfyllt.
Åren 1912–1913 var förutom Hackman även två andra forskare, arkeologen Aarne Michaël Tallgren (1885–1945) och botanikern Harald Lindberg (1871–1963) på plats. Tallgren stötte på en källa, som täckts med träplankor och stenar, och fann i den människoben. Han rapporterade om stora mängder myrmalm i leran. Hackman noterade att björkpålar fanns nedstuckna i omedelbar anslutning till människobenen.
Efter detta skulle det gå 70 år tills Levänluhta åter undersöktes av arkeologer. I stället intresserade en annan fyndplats i Storkyro desto mer. År 1920, alltså för precis etthundra år sedan, upptäckte Eino Pukkinen fornföremål i marken medan han var i färd med husgrunden för sitt husbygge i Pukkila bara ett stenkast från Kyro älv – fågelvägen 6,5 kilometer från Levänluhta. Det skulle visa sig att bygget skedde exakt ovanför ett brandgravfält som var rikt utrustat med vapen och andra föremål.
Den nämnde Alfred Hackman ledde denna sommar det han kallade en ”arkeologisk räddningsaktion”, vilket lyckades bara delvis, då husägaren begränsade utgrävningarna, för att inte riskera att huset skadades. Bland fynden fanns ett ringsvärd med bronsfäste och en völvastav, den enda som någonsin hittats i Finland. Fynden var så anmärkningsvärda att de 1938 gjordes tillgängliga i en omfattande tyskspråkig studie, ”Das Brandgräberfeld von Pukkila”.
Långt senare skulle även Anna Wessman ta sig an de frågor som föranleds av Pukkilafynden, som visat sig kunna bidra väsentligt också till tolkningarna gällande Levänluhta.
