Det moderna skedet i Levänluhtaforskningen inleddes 1981, då arkeologen Mirja Miettinen inspekterade platsen i samband med nya dikningsarbeten. Hon talade då med Martti Arkkola, jordbrukare som bott granne till Levänluhta under största delen av sitt liv.
Martti berättade hur han som barn lekte vid källan och hur den intilliggande åkern på vårarna ibland var nästan vit av alla benstumpar som stack upp. Ibland plockade han bort benen, kastade en del av dem tillbaka i källan och samlade en del i en påse. Den påsen blev en present till forskarna då de återkom till Levänluhta. Den uppfattning Martti växt upp med var att benen härstammade från kriminella som avrättats.
Mirja Miettinen drog slutsatsen att gravområdet var större än man trott och att nya utgrävningar borde göras innan det blev ännu mer förstört. Åren 1982–1984 utfördes sådana av arkeologen Aarni Erä-Esko (1923–2017). Någon slutrapport blev den här gången inte upprättad, men nya fynd gjordes, till exempel flera nya källor. I en av dem fanns en skalle som först troddes innehålla hjärnsubstans. Men tyvärr var det bara lera.
1993 blev Tarja Formisto i samband med sitt doktorsarbete den första att undersöka det samlade benmaterialet från Levänluhta. Först då stod det klart hur omfattande det var, omkring 75 kilo mörkröda ben från 98 individer, ben som bevarats väl tack vare det syrefattiga och järnhaltiga vattnet.
En benanalys av Markku Niskanen 2006 visade att de allra flesta av dem var kvinnor och barn.
Föremålsfynden i Levänluhta är relativt få, men kombinationen av dem intressant. Vid den första utgrävningen 1886 hittades till exempel en bronskittel av Vestlandstyp, en bronsknapp dekorerad med granater inbäddade i silver – förmodligen en del av ett spänne – och en armring, som ännu innehöll ett armben.
Då Anna Wessman besökte Levänluhta första gången 2009 blev hon besviken.
”Där fanns en liten träddunge omgiven av ett rött trästaket ute på en åker, en ganska vildvuxen plats med högt älggräs och nässlor. Jag hade ju läst mycket om platsen och blivit fascinerad och tänkte, jaha, var det inte mer än det här.”
”Senare har jag gjort flera besök i Levänluhta, ibland ensam, under olika tidpunkter av året och nu inser jag hur speciell platsen är. Där finns en särskild stämning, något som lockar. Jag tycker om att sitta i brynet av skogen intill och reflektera över allt som tilldragit sig i området”, säger hon.
Anna Wessman disputerade 2010 om begravningsritualer under järnåldern, med Levänluhta som en del av temat. Två år senare blev hon ledare för ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt, där Levänluhta skulle utforskas med moderna metoder i en rad underprojekt: arkeologiskt fältarbete för att hitta boplatsen, inventering och analys av gammalt material, analys av benmaterial för att undersöka eventuella sjukdomar och dödsorsak, genetiska studier och C14-analyser av benen för att åldersbestämma dem och slutligen en analys av metallurgin och bronshalten i Levänluhtaföremålen.
”Nu skulle vi en gång för alla få fram sanningen om Levänluhta. Men oj, vad vi bedrog oss”, ler hon.
”Ju fler frågor som får svar, desto fler nya öppnar sig och desto mer fascinerande ter sig den hemlighet som Levänluhta bär på.”
