Kan några tolkningar av Levänluhtamysteriet beskrivas som mer trovärdiga än andra?
Klart är att förklaringar som Klubbekriget, massbegravning efter någon epidemi, kannibalism, gravplats för brottslingar och dylikt kan avskrivas. En populär förklaring har varit att det är fråga om en offerplats, där inspiration getts av inte minst Adam av Bremen, som i en berömd skrift från 1070-talet beskrev hur djur och människor offrades vid det hedniska templet i Uppsala, varefter de fick hänga i träden för att riktigt behaga gudarna.
”Men Levänluhta är en begravningsplats – inte en offerplats”, förklarar Anna Wessman. ”Och frågan är vad som gjort de begravda speciella? Var de här kvinnorna religiösa specialister, helare, barnmorskor eller kanske älskarinnor?”
Ett spår som Anna fastnat för går till en gammal samisk föreställning, saivo. Mängder av sjöar i svenska och finländska Lappland heter i dag just Saivo eller Saiva, men är också namnet på en plats där de döda lever vidare med sina familjer och förfäder och tillsammans med dem jagar, fiskar och bor i kåtor precis som i jordelivet. På den norska sidan föreställde man sig saivo i berg, på den finländska sidan var saivo ofta beläget under dubbelbottnade sjöar, som förenades av en smal kanal. Saivo-platserna var heliga och en kraftkälla för nåjderna. En nåjd som ville gå i trans kallade på sin skyddsande från saivo, saivo-sarva.
Mot bakgrund av en sådan föreställning kan många bitar i pusslet tyckas falla på plats.
Kan Levänluhta ha varit en saivo, en sjö som redan genom sitt röda vatten symboliserat blod och liv? Har källorna med det röda vattnet uppfattas som kanaler ner till den undre världen? Har de begravda varit kvinnor med en särskild ställning som sierskor, och därför uppfattas utgöra en förbindelselänk till världen under sjön? Har deras döttrar, som setts som arvtagerskor med samma siarförmåga, vid sin död getts en likadan begravning som sin mor?
Kanske har de enstaka begravda männen också uppfattats ha nåjdförmåga? Har den völvastav som hittades i Pukkila kanske varit ett redskap vid seanserna? Hur ska man tolka att völvastaven, ett utpräglat kvinnligt siarverktyg, lagts med i en hövdingagrav? Var det för att hövdingen skulle ha vägledning på sin färd till dödsriket? Var hövdingen en kvinna?
”Vi kan i dagsläget inte veta något säkert. Men med fortsatt forskning kommer vi steg för steg att kunna närma oss svaret på gåtan”, säger Anna Wessman.
Hon kommer själv att under lång tid framåt vara upptagen av Levänluhta. Nyligen beslöt Konestiftelsen att finansiera ett fortsatt projekt för DNA- och isotopstudierna med 436 000 euro. Sedan gavs nästa bevis för Levänluhtas höga forskningsprioritet genom beslut av Finlands Akademi att finansiera projektet med drygt 500 000 euro.
Projektet leds av den nämnde Antti Sajantila med Anna Wessman som ansvarig forskare. Fokus kommer att ligga på DNA-, C14-, isotop- och virusanalyser både i Levänluhta och i Käldamäki.
Några nya fältarbeten blir det däremot inte. Det finns helt enkelt ingenting kvar vid Levänluhta.
Anna Wessman kommer att få delta i projektet från en ny bas. Efter årsskiftet flyttar hon med familjen till Bergen för att tillträda en tjänst som biträdande professor i järnåldersarkeologi vid universitetsmuseet.
Det råder begreppsförvirring om stavningen av Levänluhta – ofta ser man varianten Leväluhta. Enligt Elina Wihuri på Institutet för de inhemska språken är den rekommenderade stavningen, som också varit sådan på grundkartan sedan 1986, Levänluhta. Enligt institutets namnarkiv stämmer denna genitivvariant överens med traditionen i de lokala dialekterna.
