För att få ett sammanhang måste blicken lyftas. Hur såg det ut i övrigt i Kyro älvdal? På den frågan sparar Anna Wessman inte på orden:
”Österbotten var under den här perioden, folkvandrings- och merovingertiden, en central plats i [det som i dag kallas] Finland med mycket rikedom och många platser som är ett eldorado för arkeologer.” Hon nämner ställen som Gulldynt och Kaparkullen i Vörå, därifrån en stor del av det guld man hittat vid utgrävningar i vårt land härstammar. Kyro älv var själva pulsådern, kärnområdet hade en nordlig utsträckning ungefär till norra Vörå och sydlig till södra Malax.
Handeln med pälsverk var säkert central, den handelsled som passerade hade österut en avlägsen knutpunkt vid Kamafloden och västerut i nuvarande Trondheim. Förmodligen var förbindelserna goda också till Egentliga Finland och delar av Satakunta, som också de uppvisar rika gravfynd den här tiden, liksom till Torne älvdal.
Även om Levänluhta alltså var perifert, låg det inom ett rikt område med livlig handel.
Det här har föranlett Anna Wessman att närmare studera fynden i Pukkinens hus. Detta står ännu kvar på samma plats, så inga nya utgrävningar där är aktuella. I stället arbetar Anna med en fyndsammanfattning baserad på dagens kunskapsläge. Allt tyder på att platsen varit säte för en hövding.
”I Pukkila har de döda bränts i en båt tillsammans med völvastaven, ett ringsvärd och vad som verkar vara en hjälm och en sköld. Dessutom fanns här hästutrustning, som betsel, rembeslag från hästtyglar och ett rassel, och även kokutrustning som en järnkittel och en grytgaffel. Allt detta i en stor brandgrop med brända båtnitar.”
Kombinationen av völvastav, kittel och grytgaffel är typiska i skandinaviska krigargravar från merovingertid och vikingatid i Sverige och Norge och tyder enligt Anna Wessman på att det är fråga om individer som tillhört en ledande familj, som måste ha haft kontakter till bland annat Mälardalen. Saken blir inte mindre intressant av att en del föremål även kan knytas ihop med öst: gaffelformade pilspetsar och bältesbeslag från det Permska området vid Kamafloden i dagens Ryssland.
”Det är tydligt att det är fråga om individer som haft ett tätt nätverk både mot väst och mot öst”, säger Anna Wessman.
Völvastaven är för våra förhållanden spektakulär. Det fornisländska ”völva” betecknar en spåkvinna eller shaman som i profetisk extas skådar in i framtiden. Mest bekant i litteraturen är den sierska som uppträder i ”Vǫluspá”, den inledande sången i den Poetiska Eddan, som beskriver världens skapelse och undergång.
Enligt traditionen var völvan en högt aktad kvinna, som vandrade omkring och välkomnades till folkets gårdar, där hon i en sejd försatte sig i trans och då i kontakt med andevärlden kunde förutspå framtiden. I en berömd skildring av araben Ahmad ibn Fadlan, som levde som gisslan hos ruserna på 920-talet, beskrivs en “Dödens ängel”, som allmänt anses ha varit en völva och som styrde ceremonierna vid begravningen av en hövding.
Under 2019 publicerades även de första resultaten av DNA-analyser av Levänluhtaindividerna, analyser som letts av Antti Sajantila, professor och rättsmedicinsk expert vid Helsingfors universitet. Ny så kallad sekvensteknologi har gjort det möjligt att analysera kortare sekvenser av DNA och sedan pussla ihop dem igen.
Av de fyra första kvinnor, vilkas hela genom på det sättet klarlagts, är tre på den raka moderslinjen besläktade med dagens samer, medan en är skandinav. Genom analys av strontiumisotoperna i individernas tandemalj framgår att samekvinnorna tillbringat sin barndom i Levänluhtatrakten och att deras kost kommit från både land (boskap, vilt) och hav, medan den skandinaviska kvinnans föda varit marint dominerad (fisk, säl).
”Att det fanns samiska bosättningar i sydvästra Finland är ingen nyhet, ortnamnsforskningen och språkvetarna har förstått det sedan länge. Samiska gravar är på den svenska sidan utgrävda så långt söderut som i Uppsalatrakten. Det intressantaste är att det här är före vikingatiden. Den kunskap vi har om den materiella samiska kulturen börjar egentligen först under 800-talet”, säger Anna Wessman.
Samtidigt är det anmärkningsvärt att inga föremål i Storkyro har koppling till det som är känt som samisk kultur.
”De som odlat jorden och bränt sina döda i Kyroälvområdet var troligtvis en annan befolkning. DNA-prover från olika håll av Finland tyder på en blandkultur.”
En intressant fråga är om kostsammansättningen förändrades i Levänluhta efter den så kallade Fimbulvintern, som att döma av årsringar i träden rådde åren 536-537 och som följdes av en längre kallperiod. Analyserna tyder på att den grupp som mest levde på havsbaserad kost minskade, medan andelen animalisk kost ökade för de övriga, kanske för att man i högre grad satsade på boskapsskötsel. Någon hungerkatastrof kan dock inte skönjas.
