Vingade ord

Ett uttryck av typ ”Jo gamblan, jo galnan”, vad ska det kallas? Ett ordstäv, ordspråk, ett talesätt, bevingade ord?

Väinö Solstrand, som tecknade upp mängder av liknande uttryck och funderade mycket över deras karaktär, fann att ”den fackliga terminologin föga tillfredsställande överensstämde med det reellt levande språket”.

Till slut kom han fram till att ”vingade ord” kunde vara ett lämpligt uttryck. I historien har det använts av författare som Tegnér (”de vingade orden, dem det ena ögonblicket föder och det andra begrafver”) och Topelius. Enligt Svenska Akademiens ordbok står det för något ”snabbt förbiilande eller försvinnande”.

Just detta är karakteristiskt för att denna typ av uttryck ska fungera i ett samtal. Tajmingen är avgörande. Uttrycket i fråga är ett stundens barn och förlorar sin effekt, om det måste översättas.

Som tidigare nämnts i den här spalten (nummer 2/2019) blir de vingade orden ofta dessutom ohjälpligt platta vid översättning från dialekt till högsvenska.

Jo gamblan, jo galnan, ”ju äldre, desto galnare”, syftar i normalfallet på hur gamla människor agerar i kärleksaffärer.

Väinö Solstrand (1882–1940) förtjänar att bli hågkommen för sin omfattande verksamhet som samlare av folkloristiskt material från framför allt Brändö, Åland. Intresset för åländskt folkmål hade han ärvt av sin far, som samlat på många ord och uttryck ur socknens dialekt.

Från år 1909 var Väinö Solstrand anställd som amanuens vid Svenska Litteratursällskapets folkloristiska arkiv, där han redigerade det klassiska verket Finlands svenska folkdiktning III, Ordstäv (1923).
Senare var han lärare vid bland annat Ålands lyceum, Svenska lyceum i Helsingfors och lektor i svenska vid Helsingfors universitet.

Enligt dödsrunan var Väinö Solstrand försynt och anspråkslös, men helt klart hade han ambitioner. Även som idrottsaktivist.

Till exempel var han med som paddlare redan år 1901, då Helsingfors Roddklubb tävlade i Petersburg. Han blev sedan klubbens mångårige sekreterare, blev 1910 konstituerande medlem och sekreterare i Finska roddförbundet och var 1911–1913 Finländska olympiska kommitténs första generalsekreterare.

Väinö Solstrand blev också ett namn som redaktör för Finskt Idrottsblad tillsammans med “den finlandssvenska idrottens fader” Uno Westerlund.

Uppenbart trivdes Väinö Solstrand med människor, i synnerhet när han fick röra sig i de åboländska och åländska skärgårdarna, långt ifrån de kulturella finrummen, och lyssna till vanliga människors vanliga samtal på deras modersmål, dialekterna.

Här intill ett urval av talesätt, vingade ord, ur de österbottniska dialekterna, plockade ur samlingsverket Många krokar i långdansen. Finlandssvenska ordspråk och talesätt, redigerat av Carola Ekrem. En del av bokens uttryck går tillbaka på den nämnda samlingen av Väinö Solstrand.

Observera att de dialektala återgivningarna, av olika skäl, ofta avviker från den dialekt som är genuin på de angivna orterna. De som antecknat uttrycken har inte alltid kunnat dialekten i fråga.